Tv-priset Kristallen till sporthistoriska Ann-Britt
Kristallen 

Tv-priset Kristallen till sporthistoriska Ann-Britt

I juni 1980 skrev Ann-Britt Ryd Pettersson tv-historia när hon blev Tv-sportens första kvinnliga programledare och reporter.

Nu, 38 år senare, efter en lång karriär inom tv-journalistiken, prisas hon med Kristallens Hederspris.

Grattis Ann-Britt! Nu är det ju verkligen läge för den bästa sportfrågan: Hur känns det?

– Jag blev väldigt rörd när Anders Knave ringde och berättade detta för mig. En gång i tiden var han praktikant på SVT när jag jobbade med kvällsprogrammet Café 18 och nu ringde han mig som juryns ordförande. Det kändes otroligt, jag jobbar ju till och med fortfarande.

I slutet på 70-talet hade Radiosporten anställt sin första kvinnliga programledare för Sportextra, Mildred Eriksson. 1978 började Eleonor Ekström på Göteborgs Posten och på ytterligare några få lokaltidningar fanns det kvinnliga sportjournalister. Men på SVT:s Tv-sporten (idag SVT Sport) arbetade bara män redaktionellt. Stjärnkommentatorn Sven ”Plex” Petersson var en av dom som drev på för en nyrekrytering

– Jag hade jobbat en kort period på SVT:s Östnytt när annonsen kom ut, en av killarna på redaktionen tipsade mig. Det var många som sökte, många som inte var journalister också men jag hade gått journalisthögskolan och hade fördel av mitt stora idrottsintresse. När dom testade mig hade jag såklart koll på ”Gre-No-Li” och annat.

Bild från 1983 med Ann-Britt Pettersson. Foto: Bo-Aje Mellin

Var kom ditt idrottsintresse ifrån?

-Mamma var väldigt idrottsintresserad och när man som jag bodde på landet gick man och tittade på sport. Det var bandy i Köping, hockey i Västerås och Södertälje och rally i mina västmanländska hemtrakter.

-Jag idrottade själv mycket via skolan, bland annat friidrott och volleyboll. Och när jag var utbytesstudent i USA 1971-72 kom jag med i skollaget i volleyboll.

I början på juni 1980 började Ann-Britt på sporten och intresset för henne blev nationellt.

-Expressen skrev redan innan jobbet var klart att jag skulle till Tv-sporten och sen började det ringa från veckotidningarna.

Ann-Britt som programledare i Sportnytt.

-Jag sände mitt första Sportnytt ganska omgående. Dagen efter var det utvärdering och Arne Hegerfors kom med svidande kritik men dom andra sa att jag inte skulle bry mig om det. Jag tror att Arne hade en annan person som sin favorit i rekryteringen och det spelade säkert in.

Men bara någon vecka senare jobbade Ann-Britt och Arne Hegerfors tillsammans i samma studio.

-Jag hade bara varit på redaktionen ett kort tag när jag fick jobba med OS i Moskva. Jag skötte nyhetsuppdateringarna i OS-sändningarna och Arne var programledare i soffan.

Inför OS 1984. Sven Melander (t.v.) och Ann-Britt Pettersson lyfter Arne Hegerfors. T.h. står Kjell Andersson. Foto: Bo-Aje Mellin.

Samtidigt som Ann-Britt gjorde debut i sport-tv kämpade hon en tuff kamp utanför rutan.

-Under våren, samtidigt som rekryteringen pågick, drabbades jag av en reumatisk sjukdom. Den spred sig från vristerna till händerna och en morgon när jag åkte till jobbet såg jag mig själv på Expressens löpsedel: Ann-Britt på Tv-sporten är sjuk.

-Det var en märklig känsla att åka till de sista OS-sändningarna och se sig själv på löpet.

Sjukdomen krävde behandlingar på sjukhuset i Linköping.

-Folk var jättebra mot mig. Jag fick åka in och ut från sjukhuset för mina behandlingar men jag fick ändå behålla tjänsten. Och när jag var i Norrköping för att bevaka fotboll kom Gunnar Nordahl med en filt till mig eftersom han läst om min reumatism.

Ann-Britt kom till en redaktion full med kändisar. Där fanns Sven ”Plex” Petersson, Arne Hegerfors, Bosse Hansson och Bengt Grive för att nämna några.

-Jag hade inte en massa allierade men Bosse Hansson var hygglig mot mig precis som tv-legendaren Lennart Hyland. Lennart jobbade inte kvar på redaktionen när jag började men han tog sig an mig. Han var ”faderlig” och kunde ringa och coacha mig när det gällde speakertexter. Han ville väl och jag lyssnade gärna.

Bild från programmet ”Sportspegeln 50 år”. Från vänster: Arne Hegerfors, Kjell Andersson, Sven ”Plex” Petersson, Jan Lorentzon, Ann-Britt Ryd Pettersson, Bosse Hansson, Agne Jälevik och Göran Zachrisson.

-Många trodde annars att jag var Sven ”Plex” Peterssons dotter, folk tror fortfarande det. Vissa trodde att det var därför jag fick jobbet. Men jag är inte hans dotter.

Under åren på Tv-sporten jobbade Ann-Britt som programledare och reporter.

-Jag körde på. Jag kom med mina idéer och ibland fick jag göra ett reportage och ibland inte. Jag hade ju inga barn på den tiden så jag kunde jobba mycket, allt var bara kul och lärorikt.

Simning, sporten där Bengt Baron och Pär Arvidsson tog OS-guld 1980, var en av sporterna som Ann-Britt bevakade mest och den enda gången hon kommenterade var det just simning.

-Det var 1981 eller 1982. Mitt i natten ringde sportchefen Åke Ivarsson och frågade om jag kunde komma in och kommentera VM i simning eftersom kommentatorn blivit sjuk. Jag ringde en kille från simförbundet som kom in som bisittare och vi gjorde en sändning.

Vilken grej, så kul att du gjorde det!

-Ja, lite kaxigt var det men det är klart att man hjälper till. Det kunde ju inte vara tyst i rutan. Sen tog vi en kaffe efter sändningen och då kom bandteknikern och sa att han missat att banda sändningen så vi var tvungna att kommentera en gång till när sändningen skulle gå i repris.

Ann-Britt Ryd Pettersson var journalist på Tv-sporten när idrottsstjärnor som Björn Borg och Ingemar Stenmark var som hetast, inte bara i Sverige utan i hela världen.

-Borg ville inte göra några intervjuer ett tag. Då skickade man mig med förhoppningen om att jag skulle lösa det hela men Björn sa nej trots att hans fru Mariana tyckte att han skulle ställa upp för mig.

Ann-Britt intervjuar Ingemar Stenmark på tidigt 80-tal.

Hur blev du annars behandlad av idrottsstjärnorna?

-Jag fick brev från snuskhumrar och människor som inte tyckte att en kvinna skulle jobba med sport men idrottsstjärnorna var schyssta mot mig. Det var egentligen bara en fotbollsspelare som var dryg. Han var på väg att vinna skytteligan i Allsvenskan, jag var på plats som reporter och bad honom komma ut från omklädningsrummet för att göra en intervju direkt efter matchen men han vägrade och hälsade från duschen att jag skulle komma in till honom i omklädningsrummet. Jag minns inte hur det hela slutade faktiskt.

Idag jobbar många kvinnor på olika sportredaktioner, många som programledare och reportrar. Vad tänker du när du ser den utvecklingen?

-Jag tycker det är underbart, it’s about time. Det är ju helt normalt. Men jag tror att man ska ha ett genuint sportintresse i botten, sporten är lite speciell på så sätt. Helst ska man ha med sig det från barnsben.

Har du under årens lopp fått någon feedback från andra journalister kring att du tog första steget – att det betydde något för andra?

– Det är rätt många tjejer som kommit fram och sagt något till mig, bland andra Vinterstudions Yvette Hermundstad. Dom säger att när dom såg mig tänkte dom att det kunde gå, att dom också kunde jobba med sport en dag. Många kopplar också fortfarande ihop mig med Tv-sporten, dom såg mig när dom var 10 år och tänker att jag fortfarande jobbar där.

Du blev en förebild för många men hade du någon förebild själv?

-Min mamma var en förebild. Barbro Alving, Bang, en annan. Hon skrev för DN från Berlin-OS. Hon lyckades se idrotten och förena den med politik och samhällsnytta.

– Sen tyckte jag väldigt mycket om ”Plex”. Han var en väldigt bra kommentator och person.

Efter några år på Tv-sporten började Ann-Britt på Aktuellt. Detta är en bild i Aktuellts studio från 1987.

1984, efter bara fyra år, lämnade du Tv-sporten, varför?

-Jag fick ett jättebra erbjudande från Aktuellt. Jag hade varit vikarie där men nu skulle jag få ersätta det kända nyhetsankaret Lars Orup.

Men jag som följt dig under årens lopp har ju sett att du aldrig riktigt släppt sporten. Oavsett vilket nyhetsprogram du jobbat med har du sett till att bevaka sport.

-Jag älskar fortfarande sport. Jag är lite mallig för att jag förde in idrott på nyhetsgolvet. Idrott är journalistik som är en viktig del av vårt liv och samhälle.

-Ett av mina roligaste sportuppdrag gjorde jag för Aktuellt när jag bevakade fotbolls-VM i Tyskland 2006. Förutom idrotten fanns det så mycket annat att berätta om till exempel risken för terrordåd, rädslan för huliganer och den oroande prostitutionen. Det susade i hela Tyskland dessa sommarveckor, inte minst när hemmanationen slog ut Sverige i åttondelen.

– Ett annat fantastiskt minne är från Island när jag och fotografen på plats i Reykjavik stod mitt i folkhavet. Över 30 000 personer gjorde ”vulkanen” gång på gång och folk var överlyckliga trots att Island fick storstryk mot Frankrike.

På plats i Tyskland under fotbolls-VM 2006. En av Ann-Britts höjdpunkter som journalist.

Du har jobbat med tv i snart 40 år, hur länge till ska du fortsätta?

-Jag hoppas fortsätta ett tag till men jag har två söner i USA, två hockeygrabbar, som jag gärna hälsar på och i framtiden vill jag ju vara mer hos dom.

Grattis än en gång Ann-Britt!

Hälsar Åsa Edlund Jönsson, sportchef på SVT. Här nedan syns jag på bild tillsammans med just Ann-Britt och Johanna Ojala. Bilden är från 2016 när Johanna, som första kvinna, vann tv-priset Kristallen som årets sportprofil. Priset delades ut av just Ann-Britt Ryd Pettersson.

”Oj, nu blev det känslomässigt” – se Ann-Britts tacktal från Kristallen-galan