Ibland är det viktigast att vinna
OS  Paralympics 

Ibland är det viktigast att vinna

”I OS är det inte viktigast att vinna utan att delta, det viktigaste i livet är inte att segra utan att kämpa väl”.

Så lyder det olympiska valspråket.

Jag tror inte någon i den svenska OS-delegationen håller med detta motto idag.

För idag handlade allt om att vinna – men det slutade med förlust.

Och nu tror jag det dröjer länge innan vi ser en svensk OS-ansökan igen.

Dom svenska flaggorna samlas in efter omröstningen i Lausanne. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån

Italien besegrade Sverige med 47–34 i dagens omröstning. Beskedet sved rejält i det svenska lägret men kanske var detta det logiska slutet på en stormig svensk resa.

För den svenska OS-ansökan, ledd av jorden-runt-seglaren Richard Brisius, har verkligen inte haft vind i seglen under kampanjen. Brisius och kompani har fått kryssa sig fram genom kritikstormar som svagt folkligt engagemang, avoga politiker, sent regeringsstöd, budgetkritik från IOK, farhågor kring transporter och en oro kring ett utspritt OS.

Och bara så sent som för sju månader sedan kändes OS-dörren i Stockholms stadshus nästan helt stängd när det nya blågröna styret tvekade.

Richard Brisius (till vänster) VD för Stockholm Åre 2026 tillsammans med Thomas Bach, president IOK. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån.

Men Richard Brisius verkade driva OS-kampanjen med sin förebild Nelson Mandelas devis:

“The greatest glory in living lies not in never falling, but in rising every time we fall.”

Således reste sig den svenska OS-kampanjen om och om igen. Men nu är frågan om SOK har ork och lust att göra en ny OS-ansökan i närtid.

Jag tror svaret är nej. Jag tror att det kommer att dröja innan Sverige söker igen och när vi ser tillbaka kan det här ha varit chansen Sverige och svenska folket hade men inte tog.

Italienskt jubel efter beskedet om OS 2026. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån

Jag vet att många av mina internationella kontakter unnade Sverige vinter-OS 2026 och hade lång, trogen och idog tjänst lönat sig hade Sverige redan tilldelats ett vinterspel.

Sverige är ett av endast sex länder som deltagit i samtliga 23 vinter-OS och tagit medalj varje gång. Av dessa sex länder (Finland, Kanada, Norge, Sverige, USA och Österrike) är det bara Sverige och Finland som aldrig arrangerat ett vinter-OS.

Från OS-presentationen i Lausanne. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån.

Stockholm-Åre 2026 försökte locka IOK-delegaterna med ett hållbart OS i linje med Agenda 2020.

Italien kontrade med energi och klassiska orter som Anterselva och Cortina men framförallt lockade Italien med ett massivt stöd från det italienska folket och ekonomiska garantier från regeringen.

Jag tror att det var det som fällde avgörandet i slutändan.

Varför skulle IOK:s delegater ge OS till ett land som tvekade inför uppdraget?

I Italien sägs 80 procent av befolkningen stå bakom OS. I Sverige var 46 procent av svenskarna positiva i våras, en siffra som förvisso nyligen ökade till 63 procent men då var nog klockan nästan redan slagen.

Statsminister Stefan Löfven och kronprinsessan Victoria tillsammans med IOK:s president Thomas Bach. Foto: Denis Balibouse, Bildbyrån.

Jag tror att Sverige hade behövt större entusiasm från befolkningen, starkare stöd från politiskt håll och dessutom starkare support från prominenta svenskar i ett tidigt stadium.

Det fanns inte och det imponerade inte på IOK.

IOK och SOK:s Gunilla Lindberg på en presskonferens i Lausanne. Foto: Bildbyrån.

Det var tomma, svenska blickar som stirrade rakt fram när IOK:s president Thomas Bach läste upp vinnaren Milano/Cortina. Extra sammanbiten såg Gunilla Lindberg ut – jag tror att detta kändes som en personlig förlust för henne.

Gunilla Lindberg har arbetat i den olympiska rörelsens tjänst i 50 år. 1969 började hon på SOK, 1989 blev hon SOK:s generalsekreterare och 1996 fick hon sitt första uppdrag inom IOK där hon under årens lopp bland annat verkat som vice president.

Som 72-åring rankas hon idag som en av dom mest inflytelserika personerna inom den olympiska rörelsen och hon har tidigare sagt att ”det vore fantastiskt roligt att få avsluta sitt olympiska uppdrag med ett OS på hemmaplan”.

Nu blir det inte så. Trots att hon själv under dagen tydligt pekade på att en röst på Sverige skulle vara en röst på det nya, på Agenda 2020.

Jag tror att Gunilla sörjer dagens besked djupt.

Gunilla Lindberg efter förlusten i omröstningen i Lausanne. Foto: Joel Marklund, Bildbyrån.

Hur dagens bakslag påverkar intresset för OS i Sverige på lång sikt återstår att se. Men redan innan dagens besked var det känt att tv-tittandet på vinter-OS backat rejält de senaste åren.
2018 minskade tittartiden med 33 procent i linjär-tv jämfört med 2014 och numera är fotbolls-VM och fotbolls-EM för herrar större tv-mästerskap än OS för den svenska tv-publiken.

Ett OS på hemmaplan hade varit en viktig injektion för OS-intresset i Sverige och säkerligen bidragit till nyrekrytering inom idrotten. Nu blir det inte så.

Istället väntar en rejäl utvärdering och svaret från SOK på vad framtiden håller.

Men Sverige är inte mästerskapslösa. På VM-nivå väntar dom kommande åren bland annat konståknings-VM (2021), junior-VM i hockey för herrar (2021-22) samt ishockey-VM för herrar (2025).

Nästa OS avgörs 2020 i Tokyo.

Hälsar Åsa Edlund Jönsson, sportchef på SVT

…som bevakat fem OS på plats (tre vinter- och två sommar-OS). Den här bilden är från 2012 när jag var projektledare för SVT:s sändningar från London.