Okategoriserade 

Fotbollsmästerskapens mästare: Jane Björck

Hur många fotbollsmästerskap har Jane bevakat? Visst bevakade hon VM redan 1990? Varför pratar hon italienska?

Jag har fått många frågor från er tittare om Jane Björck under detta fotbolls-EM. Häromdagen träffade jag Jane i franska Toulouse och passade då på att ställa några av era frågor till fotbollsmästerskapens mästare. Detta EM är det 17:e fotbollsmästerskapet som Jane bevakar för SVT!

Matias Concha och Jane Björck inför en sändning med Sverigestudion.
Expertkommentator Matias Concha och Jane Björck inför en sändning med Sverigestudion.

Hej Jane! Vad är det med dig och fotboll?

– Fotbollen är världens bästa leksak och min grundmurade passion. Mamma kan säga än idag ”tänk att du aldrig åkte nånstans utan din boll.” Tack vare pappa och min uppväxt i Åtvidaberg har passionen fått blomstra fullt ut. Pappa tog tidigt med mig och mina syskon på matcher runt om i Sverige och 1974, då jag var 13 år, åkte vi tåg ner till dåvarande Västtyskland och såg Sverige spela VM där. Det var stort.

– Fotbollen har alltid haft en självklar plats i mitt liv. Jag spelade själv i Norbergs AIF, varav två säsonger i den dåvarande högsta serien. Men jag tvingades sluta redan i unga år på grund av en korsbandsskada.

Hur kom det sig att du började på SVT Sport?

– Min dröm sen barnsben var att på heltid få jobba med sport i allmänhet och fotboll i synnerhet. Jag var på Radio Örebro under fyra år på 80-talet och trivdes jättebra. Men chansen att jobba enbart med sport fanns inte där. I början av 1987 fick jag plötsligt erbjudande om att vara programledare för två olika tv-program, Pep-Talk (ett ungdomsmagasin om idrott) och musikfrågeprogrammet Notknäckarna. När jag efter en del funderande tackade ja, och klev in i tv-huset, så ringde jag direkt upp Kjell Andersson, en av cheferna på Sveriges största sportredaktion tv-sporten. Jag frågade om jag kunde få komma på studiebesök. Jag fick tummen upp och en passning med mig därifrån: ”Då får vi ju se dig i aktion, live, snart, så får vi se om du kan få sommarjobb här sen.” Ingen press alls, ha ha! Jag lovar att det var nervigt. Hela den våren hade jag bara ”kommer tv-sporten tycka att jag duger?” i skallen! Men efter fyra fredagssändningar av Notknäckarna kom det så hett efterlängtade telefonsamtalet från tv-sporten. Jag fick sommarjobbet och, tur som en tokig, fast anställning hösten 1987.

Jane Björck bevakade sitt första fotbollsmästerskap för SVT 1990!
Jane Björck bevakade sitt första fotbollsmästerskap för SVT 1990!

Du har bevakat 17 mästerskap, dam- och herr, vilket har varit roligast?

– Oj, det är så svårt att jämföra. Mitt första mästerskap, Italien 1990, kommer självklart alltid att ha en mycket speciell plats i hjärtat. Det var ju min stora flickdröm som gick i uppfyllelse! Semifinalen i Neapel, mellan Italien och Maradonas Argentina, är ett minne för livet. Halva stan höll inte på sin egen nation, utan på Maradona, som hade frälst Napoli med scudetton! EM-sommaren 1992 i Sverige och VM-brons sommaren 1994, var, såklart, också oförglömliga. 1994 var jag programledare tillsammans med Mats Nyström i en studio i Stockholm. Vi hade otroligt kul dygnet runt därnere i källarregionerna, samtidigt som vi hörde att det rådde högsommarvärme därute. Vi hade till och med loger som vi sov över i ibland. Det var ju USA-tider för matcherna, så dygnen blev upp- och nedvända. Och hela den svenska VM-truppen från 1974 gästade oss i studion vid ett tillfälle. Det var så häftigt nostalgiskt för mig, som hade sett dem på plats då som 13-åring.

– Som upplevelse var Sydafrika-VM 2010 en personlig favorit. Men jag skulle kunna rabbla mängder av pärlor och speciella ögonblick av olika slag från alla mästerskap.  Men för mig som tjej är det naturligtvis så att det som berört mig allra starkast är de mest magiska ögonblicken på damsidan. Jag fällde lyckotårar och rös i hela kroppen när jag under OS i London 2012 tog in hur ett fullsatt Wembley njöt av finalen mellan Pia Sundhages USA och Japan. Och jag stod där och tänkte på hur jag som liten flicka, som spelade med killar, hade drömt att den här dan skulle komma. Att tjejer också skulle få spela VM och OS. Tyvärr missade jag Sveriges VM-silver 2003 men jag njöt framför TV:n. Och jag är därför extra glad över att jag och Leffe (fotograf Leif Johansson) fick vara med på hela VM-resan den svenska bronssommaren 2011.

När har du kul på jobbet?

– Nästan varje dag. Efter snart 30 år känner jag fortfarande hur ödmjukt tacksam jag är att få ha min största hobby som arbete. Det kan vara många och väldigt långa dagar i sträck, och både slitigt och lite utsatt emellanåt. Att uppbåda energi utåt i rutan även de tunga dagarna är en utmaning. Men jag är så oerhört medveten om vilket privilegium detta är, och att jag är otroligt lyckligt lottad. Jag har aldrig längtat efter att byta arbetsplats eftersom jag alltid känt mig så hemma på SVT Sport. Inte minst tack vare alla suveräna arbetskamrater.

Vilka fotbollsspelare har varit mest sympatiska att intervjua?

– De allra flesta är ju sympatiska. Våra svenska landslagsspelare både på herr- och damsidan är genomgående schysta att snacka med. Internationellt blir det allt tuffare att få egna intervjuer med lagens stjärnor. Idag kan det vara bingo om man lyckas få ett par korta svar i mixade zoner efter en match. Det är stor skillnad på hur det var för 15-20 år sen. Men när eller om man väl kommer så långt, som att verkligen få göra den där intervjun, så tycker jag att de allra flesta varit både trevliga och haft glimten i ögat. Ett mycket gott exempel nu under EM är Italiens målvaktsgigant Buffon. Jag har om och om igen genom åren försökt få komma till Turin för en intervju med honom, men alltid fått nej. Men plötsligt så hände det! Och två dagar i rad dessutom, både före och efter matchen mot Sverige. Buffon var precis så grande och simpatico som man trott.

Jane intervjuar italienske målvakten Gianluigi Buffon under detta EM.
Jane intervjuar italienske målvakten Gianluigi Buffon under detta EM.

Du pratar italienska – hur kommer det sig?

– Det var i samband med en resa med familjen, en semesterresa i tonåren till Rimini, som kärleken till Italien väcktes. Jag har alltid gillat språk och italienskan tyckte jag var så vacker. Jag har pluggat kort ett par omgångar i Rimini och Rom, men lärt det mesta genom att bara försöka lyssna och prata alla gånger jag varit där, både privat och på jobbresor. Jag fick rätt många Fotbollskvällsuppdrag i Italien på 90-talet. Det är några av de verkliga höjdpunkterna genom åren för mig. Men be mig inte diskutera politik, ekonomi eller andra fackämnen. Jag är rätt begränsad till vardags-italienska, och så fotbollssnack förstås 🙂

Du jobbar ofta tillsammans med fotografen Leif Johansson, hur är samarbetet mellan er?

– ”Foto-Leffe” är en sann yrkesklippa och en mycket god, omtänksam vän och reskamrat. Att få jobba tillsammans när man känner varann så väl, och lirar så bra ihop, är oslagbart. Vi kan oftast fixa våra arbetsuppgifter parallellt och det är otroligt viktigt inte minst när det är som mest tidspressat. Vi vet ju båda hur vi vill försöka få ihop våra inslag och kan värdera därefter. Ibland finns tid att finlira, till exempel i redigeringen, men andra gånger är det ju inte alls läge för det. Då är det guld värt att vara så samspelta och hitta enkla lösningar som fungerar. Och under långa mästerskap är det ju också ovärderligt att ge varandra positiv energi, och det gör vi. Skrattet är aldrig långt borta.

Fotograf Leif Johansson och Jane Björck på en reportageresa i Italien.
Fotograf Leif Johansson och Jane Björck på en reportageresa i Italien.

Du är en förebild för många kvinnliga sportjournalister? Hur ser du på det?

– Jag blir såklart både varm i hjärtat och stolt när jag får höra det. Det händer allt oftare att yngre kvinnliga sportjournalister säger det till mig. Jag är glad om jag, som en av de första, framförallt inom en så länge mansdominerad sport som fotbollen, har bidragit till att vi kvinnor blir allt fler. Men, inte att förglömma, JAG har massor att lära av många av mina yngre kollegor. Utvecklingen går ju framåt, och jag måste försöka hänga med där.

Vem har du själv inspirerats av?

– Det var som sagt tryggheten hemifrån som gjorde att jag vågade drömma på riktigt om att bli sportreporter. Trots att jag som liten inte såg en enda tjej som var det. Men när jag var på Kopparvallen i Åtvidaberg såg jag ofta två killar som var där titt som tätt för tv under Åtvids guldår 72-73, och då sa till min pappa: ”Sådär ska jag också jobba när jag blir stor”. ”Javisst, om det är det du vill så ska du såklart satsa på det.” sa pappa. Jag var 11 år. ”Killarna” var Arne Hegerfors och Bosse Hansson. 15 år senare blev vi kollegor.

Fakta: Janes fotbollsmästerskap

DAM: VM 1995 Sverige, EM 1997 Sverige/Norge, VM 1999 USA, VM 2007 Kina, VM 2011 Tyskland, OS 2012 London, EM 2013 Sverige, VM 2015 Kanada.

HERR: VM 1990 Italien, EM 1992 Sverige, VM 1994 USA (programledare hemma), EM 2000  Belgien/Nederländerna, VM 2002 Sydkorea/Japan, VM 2010 Sydafrika, EM 2012 Ukraina/Polen, VM 2014  Brasilien, EM 2016 Frankrike.

17 fotbollsmästerskap har alltså fotbollsmästerskapens mästare Jane Björck gjort. Jag gissar att hon gärna tar sikte på några till.

Vi hörs igen här i bloggen!

Hälsar Åsa Edlund Jönsson, sportchef SVT Sport