Okategoriserade 

En projektledares resedagbok

Det kom ett mail från vår projektledare Max Bursell. Här är hans berättelse om ett par galna dagar – som ändå är helt normala för en projektledare på SVT Sport.

***

Ibland har du kanske frågat dig: hur svårt kan det vara att göra en TV-produktion av ett sportmästerskap? Man skulle ju kunna tro att vi helt enkelt skickar ned ett gäng glada medarbetare ett par dagar innan det börjar, och så kör man igång.

Riktigt så enkelt är det inte. Det krävs faktiskt ett visst mått av planering. Här kommer en liten beskrivning av hur det går till samt en skildring av hur det kan vara att resa Stockholm-Helsingfors-Peking-Los Angeles-Denver inom loppet av fem dagar.

Ett startskott för TV-produktionen, eller alla fall en milstolpe på vägen, är det s k World Broadcasters Meeting (WBM i folkmun…eller kanske inte i folkmun. Snarare en förkortning som används av en försvinnande liten del av Sveriges befolkning) som äger rum alltifrån nästan ett och ett halvt år (om det är t ex ett fotbolls-VM) till ett halvår innan mästerskapet drar igång.

Det är ett tillfälle att få information om TV-produktionen och om logistiken på plats, men också att träffa kolleger från andra bolag och i bästa fall hitta samarbeten. Under VM i Brasilien till exempel samarbetade vi med alla andra skandinaviska bolag, men också australiensiska bolaget SBS.

Jag har hunnit kuska runt på ett otal WBM genom åren, och de går nästan alltid till på samma sätt. Ungefär så här:

Första kvällen: registrering och mingel. Ofta får man ett litet kit med information och en i regel oanvändbar sportväska (jag vågar inte tänka på det berg av oanvända sportväskor som det tvångsmässiga utdelandet av oanvändbara  sportväskor på WBM orsakat genom åren).

Andra dagen brukar inkludera en busstripp ut till arenan där någon försöker guida en grupp TV-arbetare med hjälp av en bärbar högtalare som nästan aldrig fungerar. Har man tur får man bära byggarbetarhjälm. Det är ju ändå lite kul.

Det blir presentationer från HB (Host Broadcaster, ansvarig för TV-produktionen) och LOC (Lokala organisationskommittén). Det blir en busstur där man inspekterar de officiella mediahotellen.

Sen kommer vi till mina favoritpunkt under presentationerna: ”Frequencies” och ”Logistics”. Det slår aldrig fel: här skickar man alltid fram en lokal myndighetsbyråkrat som med monoton röst på knappt begriplig engelska mal på om vilka formulär man ska ladda ned för att kunna ansöka för frekvenser för trådlös utrustning och hur man importerar utrustning till det aktuella landet. Det är HELT omöjligt att behålla koncentrationen. Man riktigt känner hur stämningen dör i rummet, det pågår ett febrilt surfande i datorer och mobiler, somliga faller i sömn medan andra helt sonika reser sig och lämnar lokalen.

När man kämpat sig igenom denna programpunkt har man förhoppningsvis samlat på sig den information som behövs för att planera sändningarna.

Jag har just klarat av WBM:et inför friidrotts-VM i Peking, som vanligt tillsammans med min kollega, det tekniska geniet och visionären Adde Granberg (det finns vid det här laget ingen människa jag rest så många gånger som Adde. Sorgligt men sant).

Det blir förstås ett häftigt mästerskap i augusti då vi får återse OS-arenan från 2008, ”Fågelboet”.

I övrigt kan man konstatera att om man vill vänja sig av med ett beroende av internet i största allmänhet och sociala medier i synnerhet så är Peking the place to go. Det mesta är ju förbjudet (Facebook, Twitter, Youtube, Google etc), men om man är beredd att lägga ned 3-4 timmars jobb på det kan man via VPN nästla sig in på Twitter och bränna av en tweet. Och då jobbade vi ändå med det som kineserna själva kallar ”high speed internet”.

Annars har jag inte mycket att rapportera om själva staden Peking; ofta hinner man inte se särskilt mycket mer än konferenslokaler och hotellrum på de här resorna. Vi hann i alla fall riva av en mindre barrunda tillsammans med kolleger från Norge och Estland. Att döma av det vi såg och hörde är den dominerande strömningen på den kinesiska rockscenen just nu något som låter som italiensk Eros Ramazotti-rock (”rock”) framförd på kinesiska av ett gäng hippa ungdomar.

En detalj i sammanhanget är att mötet skulle ägt rum i början av november, men av oklara skäl sköts det fram till nu. Som ett resultat av detta har jag hamnat i en tidszonshärva som vi fortfarande inte kan överblicka konsekvenserna av.

Åkte från Stockholm till Peking i lördags. Peking är sju timmar före Stockholm, det blir med andra ord omöjligt att sova. Jag peakade på fyra timmars nattsömn under mina nätter i Peking.

Sen vidare från Peking till Denver för alpina VM. Denver är åtta timmar efter Stockholm och alltså 15 timmar efter Peking. Frågan är om jag kommer göra någon som helst nytta i Beaver Creek eller om jag bara kommer vandra runt som en zombie i en vecka innan det är dags att åka hem.

Men: det är absolut inte så att jag klagar. Det är ett fantastiskt privilegium att få åka världen runt i tjänsten, till ställen jag aldrig skulle kommit på tanken att besöka privat, och få uppleva mäktiga sportevenemang på plats.

max

 

// Max

(@mbursell på Twitter)

 Ps. Alpina VM börjar 3 februari  (vi tjuvstartar den 2 februari med ett VM-magasin). Var gärna med oss då!