Dokumentär  Intervju  Porträtt 

Tom Alandh – Sveriges meste dokumentärfilmare

Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT
Tom Alandh Foto: Marika Arsenius / SVT

Tom Alandhs arbetsrum gör ingenting för att dölja att vi befinner oss hos Sveriges meste dokumentärfilmare. Väggarna i det lilla rummet är fyllda med pärmar, VHS-kasetter, DVD-filmer och bilder som vittnar om alla hans verk.

Du har under 25 år producerat dokumentärfilmer för SVT, upplever du att arbetsklimatet för dokumentärfilmare förändrats under den perioden?

– Det var ett annat samhällsklimat i Sverige på 70- och 80-talet när jag startade min journalistkarriär. Nu är alla medietränade och dörrarna står inte lika öppna längre. På 70-talet kunde jag bara gå in till Olof Palme och säga ”hej, hej”. I dag är folk är mycket mer medvetna om kameran på ett annat sätt. Samtidigt får jag fortfarande tillgång till både människor och platser, eftersom de vet vem jag är till namnet.

Det är inte bara samhället som förändrats under de åren, utan även Tom Alandhs syn på sig själv som dokumentärfilmare.

– Det borde vara så att man blir mer kaxig med åren när man får mer erfarenhet, men jag tycker det är tvärtom. Jag känner mig mer ödmjuk nu än när jag började. Förr tyckte jag att jag behärskade allt och tänkte ”fy fan det här går bra”. Men man lär sig hela tiden av de människor man porträtterar. Du börjar inse din egen begränsning som dokumentärfilmare i förhållande till hur världen ser ut.

Hur menar du att du känner av din egen begränsning?

– Att göra ett tv-program är ofta att skumma på ytan. På ett vis är tv ett ytligt medium, skriver du en bok om ett ämne blir det en helt annan kunskapsbank i det hela. Hur ofta når man i en dokumentär längst ner i sedimentet i bottenskiktet?

Du arbetar bredvid din tv-karriär även som skrivande journalist. Hur skiljer sig arbetet mellan dessa två olika medier?

– När du skriver kan du vara fräckare, hårdare och slå mycket tuffare. Det finns de som säger ”åh du som är så trevlig hur kan du skriva så elakt?”. Tv kräver mer fingertoppskänsla, att man nyanserar bilden mycket mer. Eftersom våra filmer ofta har en halv miljon tittare måste du vara medveten om att du kan skada människor. Jag tror jag är ödmjuk inför den slagkraft tv har och den maktposition som jag befinner mig i. Som dokumentärfilmare kan jag ju faktiskt göra precis det jag vill med mina berättelser. Du kan göra busen till ängeln och ängeln kan få väldigt svarta vingar. Dokumentärerna om Rufflaren är ett sådant exempel. Du skulle kunna krossa honom, eller lyfta upp honom. Jag försöker hålla mig någonstans mitt emellan. Det är kanske ofta där som sanningen ligger.

Av alla dokumentärer du gjort är det någon som ligger dig extra varmt om hjärtat?

– Ja det är Martina-filmerna. Jag har gjort 6 dokumentärer med henne och vi pratades vid senast igår på telefon. Filmerna om henne är väldigt enkla men har ändå fått internationella priser. Det är något med hjärtat i dom filmerna som är speciellt. En annan favorit är Cornelis som jag såg om för ett tag sen, och då tänkte jag att hade jag inte gjort den här själv hade jag ringt vederbörande direkt och sagt att det var en bra film. Nu låter jag kaxig, men du frågar ju. Jag tycker exempelvis inte alls att dokumentären om Monica Zetterlund blev lika bra.

Har du någon drömdokumentär som aldrig blivit av?

– Ja den om Ingmar Bergman. Jag var oerhört fascinerad av Bergmans filmer och tror att min dokumentär om honom hade kunnat bli hur bra som helst. Men han ville inte ha mig helt enkelt. Det är likadant med Drottning Silvia, Björn Borg och Leif GW Persson, de stora personligheterna väljer ju sina hävdatecknare. De vet att jag vill berätta historier på mitt sätt, jag ackorderar inte.

Tom Alandh tillsammans med sin klippare Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter Foto: Marika Arsenius Cornelis Vreeswijk Foto: Ulf Stråhle
Tom Alandh och Heleen Rebel, skrivmaskinen där Alandh skriver sina speakertexter, Cornelis Vreeswijk Foto: Marika Arsenius / Ulf Stråhle

Heleen Rebel har under de senaste tio åren arbetat som Tom Alandhs klippare. Hon lyfter fram hans förmåga att lyssna som hans främsta egenskap som dokumentärfilmare.

– Han kan sätta sig med vem som helst och få dem att prata enbart genom att lyssna. Ofta säger Tom bara några ord när han startar intervjun som ”Kan du inte berätta?”. Sen väntar han. Då känner intervjupersonen att han verkligen är intresserad, vilket får dem att öppna upp sig. Jag har sett råmaterialet på alla intervjuer han gjort under mina år och jag har aldrig stött på någon människa som Tom inte har nått fram till.

– Det var vackert sagt, säger en märkbart rörd Tom Alandh.

– Tack, men det är sant, svarar Heleen Rebel. Du är också alltid varsam med de du porträtterar. Det tycker jag är väldigt viktigt. Att vi aldrig gör någon illa. Alla medverkande måste kunna se den film vi gjort och känna igen sig själva i den.

”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”

Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT
Nacka Skoglund under Fotbolls-VM 1958. Foto. SVT

Du har gjort den hyllade dokumentären ”Nacka – myten och människan” om fotbollsspelaren Nacka Skoglund. Varför ville du göra en dokumentär om honom?

– Därför att ingen hade gjort det är väl det bästa svaret. Han dog 1975 och tolv år senare, insåg jag att ingen hade gjort en film om den mest karismatiska svenska fotbollsspelaren någonsin. Nu pratar alla om Zlatan, men jag brukar säga att när man ser de gamla Nacka Skoglund-rullarna inser man att Zlatan inte var först. Min vän Uffe Larsson, som tyvärr är död nu, brukade säga på skoj att ”Det Zlatan kan göra med en fotboll kunde Nacka göra med en apelsin”.

– När jag gör de här typerna av kända porträtt vill jag inte att det enbart ska ha varit lycka och glädje i vederbörandes liv. Då blev det självklart att jag skulle göra en film om Nacka, den kantstötta killen som kört i diket under sin levnadsbana. Istället för att göra en film om Gunnar Nordahl som jag egentligen betraktar som en mycket större fotbollsspelare. Han var för blank och för polerad. Det är därför det är hopplöst att göra en dokumentär om Tage Danielsson, eftersom han är så otroligt bra. Det finns liksom ingenting i den där fasaden. Det är också anledningen till att jag gjort en film om Monica Zetterlund och inte Lill-Babs exempelvis, eller en film om Cornelis och inte Olle Adolphson. Jag vill att det ska vara ett spännande liv och ett spännande liv består både av sorg, elände och glädje, samt framgångar naturligtvis.

Hur skiljer sig arbetsprocessen mellan att göra en dokumentär om en död person mot att göra en om någon som lever?

– Är personen död har man ju facit. Jag brukar säga att de filmerna är bra mycket lättare att göra för då kan inte hon eller han försvara sig. Du får fria händer, men med respekt naturligtvis för den människa du berättar om. Om jag gör en dokumentär om någon som lever måste jag vara mer varsam med allt från klippval, speakertext till musiken. Gör jag en film om Pia Sjögren, knarkaren med hemlösheten i bakfickan, finns egentligen inget manus att skriva. Då får vi göra som vi brukar, hänga på bara. Historien utvecklas hela tiden när människan är vid liv, men är väldigt fast i det döda perspektivet.

”Livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter”

Två bröder - två världar Foto: SVT
Två bröder – två världar Foto: SVT

Öppet arkiv har publicerat din dokumentär Två bröder – två världar, vad är dina tankar om den?

Åh vad glad jag blir, jag är jätteförtjust i den filmen. Den handlar om livet, kärleken, skapandet, konsten och döden på 57 minuter. Man kan säga att den handlar om precis allting det som utmärker en människa. Dessutom har nästan ingen sett ”Två bröder – två världar” eftersom TV4 satte tittarrekord med ett program om världens fetaste människor samtidigt som dokumentären sändes i tv. Våra konkurrenter hade 2 miljoner som tittade på deras fetfilm, jag tror att vi inte hade mer än 180 000 som såg på vår film om bröderna.

Vad är bakgrunden till att du ville göra en film om bröderna Schmiterlöw?

– Vi hade en vaktmästare på SVT som alltid klädde sig som en konstnär. Han hade alla attribut som stråhatt och ibland till och med en gitarr på sin postvagn. En dag frågade han mig om jag inte ville köpa någon av hans tavlor? Jaha kanske det, sa jag och åkte och besökte honom i hans lägenhet. När jag kom dit var varenda centimeter av hans tvårummare täckt av tavlor, till och med badrummet. Det visade sig att ingen hade köpt hans tavlor. Jag var inte förtjust i något av hans konstverk, men till slut fastnade jag för en tavla som såg ut lite som att van Gogh målat den. Så jag köpte den för 2000 spänn.

– Åren gick och jag visste att mannen hette Schmiterlöw i efternamn. En dag såg jag att just Schmiterlöw hade stor utställning på Waldemarsudde, så jag åkte dit. Väl där såg jag världens konst, men den påminde inte alls om det jag sett hemma hos vaktmästaren. Jag blev alldeles tagen, har min vaktis börjat måla på det här viset. I receptionen fick jag reda på att det fanns två konstnärer som heter Schmiterlöw och att de var bröder. Den brodern jag hade köpt av var målarkludden, den andra broderns tavlor betingade priser på 100 000. När jag åkte hem därifrån tänkte jag vilken historia, de är bröder men målar så olika. En kan knappt sälja en tavla för 2000 kronor, den andra får 100 000 för sina porträtt.

– Jag hörde en rolig historia om ”Två bröder – två världar” av en ung man i Göteborg som var väldigt förtjust i just den filmen. När han visade dokumentären för kvinnan han var förlovad med var hennes reaktion ”Vad var det för bra med här filmen?”. Han insåg då att han inte kunde gifta sig med någon som inte förstår storheten i denna dokumentär och bröt förlovningen en kort tid därefter. Några månader senare träffade han en ny tjej. Det första han gjorde var att visa henne filmen om de två bröderna. Hon tyckte att den var fantastisk. Nu är de gifta och har tre barn. Jag tycker att den historien är så vansinnigt söt, hur man testar kärleken.

 

Hitta alla Öppet arkivs dokumentärer av Tom Alandh här.