Dokumentär  Intervju  Musik 

Så nära får bara Per och Mathias gå

Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT
Kent tillsammans med programmakarna Mathias Engstrand och Per Sinding-Larsen. Foto: Carl-Johan Söšder/SVT

Kent har länge ansetts vara ett av Sveriges mest medieskygga band. Trots det fick Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand under ett helt år tillgång till gruppen. Hur kom det sig? Det visade sig att Alice Bah Kuhnke spelade en avgörande roll i tillkomsten av dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent.

Per Sinding-Larsen: Jag träffade Mathias första gången på Alice Bahs bröllop. Han visste att jag gjort flera intervjuer med Kent och kom fram till mig och sa att han gillade bandet väldigt mycket.

Mathias Engstrand: Det var sent på natten och jag ställde frågan om vi inte ska göra en film om Kent tillsammans. Per svarade att jo det vore väl kul, men hur kommer vi åt dem?

De är ju ett medieskyggt band hur fick ni dem att ställa upp på dokumentären?

Per: När vi började arbetet med filmen fanns ingen tydlig idé om vad vi skulle göra utan jag frågade bandet om vi fick göra ett reportage om deras nya turné. I fallet Kent har jag varit med från början av deras karriär. Jag lyssnade på dem, gillade dem och hade träffat dem tidigare, så de kände mig och visste vem de släppte ombord på båten. Kent är en ganska speciell familj. Det är väldigt många av personerna som de omgett sig med under de tidiga åren som fortfarande är kvar. Man gillar att jobba med dem.

Mathias: Jag minns de första scenerna vi gjorde, bandet var på väg ner till Göteborg för en spelning. Då jobbade jag på SVT Sport och hade aldrig träffat dem tidigare. Jag klev bara på deras turnébuss med kameran och sa ”hej, hej”. De undrade ”vad är de här för snubbe?”, någon i bandet kände igen mig från Lilla sportspegeln. Men eftersom vi jobbade mycket och länge med dem blev jag och Per till slut en naturlig del av bihanget.

Glömde de bort kameran efter ett tag?

Mathias: Jag upplevde det så i alla fall. Vi filmade hela dokumentären med en liten DV-kamera, som då var ny teknik, att kameran inte var så stor tror jag påverkade att vi kunde komma bandet så nära. Dock fick kameran sina smällar under inspelningen, som när de sprutade ned kameran med champagne.

Det känns som bandet släpper ner garden en del för er?

Per: En nyckel var ju att vi inte gjorde mycket väsen av oss, tack vare den lilla DV-kameran. Sen hade inte Kent samma inställning till media då som de har idag. Nu är de äldre och har en annan integritet än vad de hade på den tiden. När vi gjorde filmen fanns inte Instagram eller Facebook, så fansen visste inte så mycket om vilka medlemmarna i Kent var. Nu för tiden kräver fans nästan att man är på artisters förlossningar och när de tar bort tumörer. Allt ska vara synligt.

Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand
Den samlade produktionsutrustningen för dokumentären. Foto: Mathias Engstrand

 

Hur utvecklades erat reportage till en dokumentär?

Per: Efter att vi filmat bandet i ett halvår stod vi en dag på en parkeringsplats i München, då frågade jag Jocke Berg: ”hur långt går ni?”. För det fanns aldrig ett avtal med bandet. Men vi kände ganska snart att det var en fin historia som vi höll på med. På den tiden gjorde Kent en del intervjuer, men de hade aldrig låtit journalister komma särskilt nära.

”Det blev ett Tintin-slagsmål”

 

Var det mycket festande på den tiden?

Per: Ja det var mycket party, som vi själva deltog en hel del i. Jag kommer ihåg några riktigt röjiga fester under Kalas-turnén. När vi kom till Varberg utbröt det ett regelrätt slagsmål som vi filmade men valde att inte ta med av etiska skäl. Det blev ett Tintin-slagsmål, där Kent drog sig undan, mellan den lokala arrangören och en rad kända Stockholmsmusiker. Folk kom därifrån med sönderrivna skjortor och sådana grejer.

Mathias: Dock kompromissade aldrig bandet med det de skulle göra. Ja de var ute och det var party och tjo faderittan. Men bandet var alltid jävligt på när de gick på scen. För där upplevde jag det som att de och fansen hade en överenskommelse. Det var en svetsad kärlek som gjorde att de verkligen ville leverera. Jag minns när de spelade på orangea scenen på Roskildefestivalen. Då gick jag ut på scenen för att filma och även om jag inte har något med deras utförande att göra fick man ändå känna trycket från publiken, det var mäktigt.

Per: Ja oavsett hur mycket kalas det blev på Kalasturnén var det en självklarhet att du ska stå på scenen efteråt. Då får du spy i en hink när du spelar bas samtidigt. Du ställer inte in en spelning på grund av det. Jag tycker överlag att filmen blev bra på så sätt att vi inte låg och sov, vi var med bandet hela tiden.

Någon som däremot sov var trummisen Markus Mustonen som ni väckte tjugo i tre på eftermiddagen.

Mathias: Ja, Markus uppvaknande är min favoritscen i dokumentären, det är faktiskt helt adekvat att det var så, jag kom ihåg att jag kontrollerade tiden efteråt. Vad var klockan här? Den är fantastisk den scenen.

Per: Ja hehe, ingen rast ingen ro. Det är nog scenen i filmen.

Hur mycket material filmade ni?

Mathias: Oj herregud alltså, det var mycket. Jag kommer ihåg att det var 101 timmar film som skulle bli 1. Vi var rätt orutinerade inom den dokumentära genren vilket resulterade i att vi glömde att logga filmen ordentligt, vi hade spelat in en massa film som bara låg i en trave. Så vi satt med ett väldigt stort material och ska man välja 1 timma av 101 blir ”kill you darlings” en väldigt viktig skill.

Det låter som det finns bra extramaterial som aldrig visats.

Per: Mm, jag ska faktiskt gå igenom det materialet nu. Vi får se om vi får någon användning av det, med tanke på allt som händer med bandet i år.

Bandet fick inte ha åsikter kring klippningen?

Mathias: Nej vi hade den överenskommelsen från början att nu gör jag och Per det här på vårat sätt och hänger på er. De köpte att det var vi som beskrev skeendet.

Per: Men första gången vi visade dokumentären för bandet var vi väldigt nervösa och de hade någon enstaka synpunkt. Men det var ingenting vi ändrade i det hela. Den film som ni ser idag var den som vi ville göra då.

”Otroligt roligt, en glittrig tid och fattig”

 

Hur minns ni året med Kent?`

Mathias: Jag minns det som fantastisk roligt, det var en förmån att få följa människor på så nära håll. Inte bara för att det var dom utan att få på nära håll ta del av förhoppningar, besvikelser och glädje.
Sen minns jag också att det var en sjukt lågbudgetfilm, jag var frilans då och gick säkert back på att göra den, men det var det värt. Vi hade inte alltid riktiga hotellrum, en gång fick jag knacka på en av bandmedlemmarnas hotellrum och berätta att jag inte hade haft råd att boka något åt mig själv. Då fick jag sova där inne med en hotellgardin som täcke. Sammanfattningsvis var det otroligt roligt, en glittrig tid och fattig, haha.

Per: Det var ett händelserikt och för Kent på sätt och vis avgörande år. Det fanns mycket insats i att bli ett internationellt band. Men det gick ju inte, det fanns en story där och i flera andra händelser.
Jag är inte förvånad att de lyckats hålla på i 26 år efter att ha sett hur de fungerar ihop och vilka de är tillsammans. Det är ett band som har väldigt starka principer och väldigt starkt mål. De bestämde sig väldigt tidigt att de ville bli stjärnor, att de skulle bli pappdockor i skivaffärer och sälja mycket skivor.

Ger filmen gav en rättvis bild av bandet?

Per: Jag tror i alla fall att man får en bild av vilka de var då. När vi gjorde den här filmen var de på väg. De hade lämnat de första trevande stegen och börjat skriva den stora berättande rockmusiken. Bandet har gjort en lång resa under åren som många kan känna igen sig. Kents väg fram genom livet präglar många av dem som har lyssnat på dem.

Vad fick ni för respons när dokumentären sändes?

Per: Bra vill jag minnas. När jag träffar Kent-fans är det väldigt många som verkar ha sett den många gånger. Vissa till och med 20-30 gånger. Den enda film jag sett så många gånger är ”Det våras för sheriffen”.

Mathias: Jag har för mig att folk som inte var Kent fans tyckte att vi hade valt ett spännande sätt att berätta vår historia. Att den var gjord på ett annorlunda sätt.

Per Sinding Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT
Per Sinding-Larsen och Mathias Engstrand 2001. Foto: Carl-Johan Söder / SVT

 

Det är nu 15 år sedan ni gjorde dokumentären. Hur har Kent utvecklats sedan dess?

Per: Kent är ett speciellt band, de har en särställning inom svensk musik. Dom har gått från sångerna om blåjeans och kärleksbesvär i tredjehandsettan fram till att göra de här stora sångerna som berättar om vår tid och som spelas på bröllop, begravningar och dop. De har också ett, vilket är oerhört sällsynt inom svensk musik, sorts perspektiv där de inte sparkar uppåt. När man är som Kent skulle det bli ganska konstigt, eftersom de själva är makten. De har istället vänt det där på ett väldigt intressant vis och lagt ansvaret på sig själva och hos dig och mig.  Vilket man kan höra i deras senaste singel ”Egoist” och föregångaren ”La Belle Epoque”. Väldigt många stora artister har inte någon trovärdighet i det här, det låtsas att de ligger under och försöker romantisera något.

Nu när bandet ska lägga av, hur kommer de bli ihågkomna?

Mathias: Jag tror de för alltid skrivit in sig i den svenska musikhistorien. Oavsett om man tycker om dem eller inte, har de gjort låtar som funnit en plats in i folks vardagliga liv. Just därför tror jag att de letat sig in i folksjälen hos väldigt många personer.

Vilket är ert favoritalbum med bandet?

Per: Det nya albumet ”Då som nu för alltid” som kommer nu (släpps i maj), allt jag hört låter väldigt bra. Förutom den är det ”Tigerdrottningen”. Det är ganska sen Kent som jag gillar bäst.

Mathias: Jag tycker det senaste, ”Tigerdrottningen” är briljant. ”Isola” har sina underbara vibbar. ”Tillbaka till samtiden” och ”Röd” kom med ett nytt sound. Jag tycker deras album har oerhört starka personligheter och att det är svårt att jämföra dem. Därför får jag ge ett tråkigt vuxet svar att jag inte kan välja ut en favorit.

Har ni några favoritlåtar?

Mathias: ”Palace & Main”, ”Klåparen”, ”Vy från ett luftslott”, ”Var är vi nu?”, ”Vals för Satan”, ”Berg & Dalvana”, ”Vinternoll2”, ”Ismael”, ”Socker”, ”FF”, ”Låt dom komma”. De har så hög lägstanivå på grejerna att det är svårt att bara nämna några, jag kan rabbla tio stycken till.

Per: Om jag bara får välja en låt får det bli ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Jag pratade med Jocke Berg, i Studio Pop 2005, om att den borde bli den nya givna avslutningslåten. Han var tveksam till det eftersom han kände det kunde bli obehagligt att avsluta konserterna med att publiken sjunger allsången ”Vi ska alla en gång dö” i låtens slut. Men så blev det ändå, nu spelar de den alltid som sista låt.
(Se hela intervjun med Jocke Berg i Studio Pop här)

 

Se dokumentären Så nära får ingen gå – ett år med Kent

Mathias Engstrand arbetar idag som programbeställare för underhållning och sport på SVT

Per Sinding-Larsen arbetar idag som musikjournalist och projektledare på SVT