Okategoriserade 

Så blir semifinal 2 av Eurovision Song Contest 2015

Semifinal 1 är lagd till handlingarna i Wien. Klockan 15.00 startar det första genrepet av semi 2 i Stadthalle – med Måns Zelmerlöw på plats.

Det var med visst vankelmod han avstod från att titta förbi på Euroclub efter semifinalen i går. Men nu är det allvar resten av veckan. I kväll röstar jurygrupperna och avgör halva resultatet i semifinalen, och i morgon kväll är det som bekant sändning.

Måns är redo. Foto: Thomas Hanses/EBU

Dagens bloggschema:

  • 15.00 till ca 17.00: Jag direktrapporterar från första genrepet i det här blogginlägget. Om du har frågor är det bara att skriva i kommentarsfältet så försöker jag hinna svara.
  • 21.00 till ca 22.30: Jag direktrapporterar på samma sätt i ett nytt blogginlägg från jury-genrepet med kortare rapport om hur artisterna, framför allt Måns, klarar sig.

Läs allt om de tävlande bidragen här.

Öppning: Genrepet har precis dragit igång. Inget öppningsnummer, utan man presenterar de tre programledarna med en gång. Publiken i arenan är heltänd den här eftermiddagen. Wiener Stadthalle är en fin och kompakt arena som gör att publikljudet skär i öronen. Särskilt nu, eftersom man tycks ha bjudit in skolklasser med ljusa röster.

Conchita Wurst får ett öronbedövande jubel när hon presenteras i greenroom. Hon introducerar de tävlande länderna, som tar en promenad från greenroom till scenen på samma sätt som i semi 1. Sverige får ett normalt jubel, inte mer än de andra bidragen.

Litauen: I vykortet hoppar de förälskade artister bungyjump tillsammans. Iögonfallande, men annars har Sverige det vykort som sticker ut mest av de som jag sett. Den här feelgood-poppen är en passande öppning på kvällen. I den här typen av nummer finns det en risk att artisterna är övertaggade så att det blir parodiskt, men på det här genrepet tycker jag att de balanserar det bra.

Återstår att se vad som händer med en mångmiljonpublik. Jag pratade med Christer Björkman innan vi åkte till arenan om den falsksång som förekommit på vissa håll och kanter under semifinal 1. Nerverna i direktsändning kan ställa till det för många artister.

Irland: Den unga Molly gör ett enkelt nummer vid sitt piano. Det är inte alltför artistiskt krävande men känns musikaliskt och passabelt.

San Marino: Bidraget har förlöjligats en del i förhandssnacket, och visst saknar låten udd och har i stället något slags slisk av gammalt märke. Men på den högklassiga scenen har landets unga duo fått en inramning som lyfter det hela åtminstone ett snäpp.

Montenegro: Årets Balkanballad. Jubel i salongen, och det här ska bara vara i final. Visst kan låten växa efter ett par lyssningar, men det första intrycket räcker långt. Numret på scen är värdigt, och Knez känns som en trygg sångare.

Malta: Det här gillar publiken, och den i mina öron ganska bleka låten får ett lyft med Ambers starka röst och framför allt scenshowen, där det tack vare skärmen i scenens bakkant ser ut att spruta eld från sångerskan. Publiken jublar entusiastiskt redan under låtens gång – det här går hem live. Malta seglar upp som en stark kandidat att gå till final, och det känns redan tydligt att det här är en starkare semifinal än den förra.

Conchita Wurst tar ett snack i greenroom med San Marino och Irland.

Norge: En i mina öron helt fantastisk ballad. Men att toppa videon är svårt, och jag tycker inte att det når hela vägen fram, även om det inte går att misslyckas med den låten. Svenske Mattias Carlsson har varit med och tagit fram scenshowen, där man medvetet valt att inte använda mörka färger. I stället går ljussättningen i guld.

Portugal: Har Portugal en fullständigt annan popmusikkultur än resten av Europa, eller är det här bara dåligt? Sångerskan Leonor står ensam på scen och framför sin märkliga melodi i midtempo på portugisiska. Pluspoäng för att sjunga på det egna språket, men det vore en stor skräll om det här gick till final.

Tjeckien: Sågades i införprogrammet, men jag gillar det här. En mörk ballad med storslagen text och musik, plus stilig scenshow. Dessutom har artisterna valt att göra något för att variera det visuella under bidragets gång, vilket jag annars tycker att man är dålig på i år. Sångerskan slänger sina skor i någon form av spelad förtvivlan och slutför numret barfota. Funkar för mig.

Israel: Programmets nionde bidrag, och fortfarande syns inte skuggan av någon rekvisita till. För mig blir det en fattig och ovarierad show när det inte finns några gigantiska timglas, klätterställningar och ekorrhjul. Den något mindre scenen i kombination med de stora resurserna i skärmarna har kanske vilselett produktionen till att i stor utsträckning avböja rekvisita. Men Sverige har som bekant just rekvisita – i form av vår elliptiska skärm.

Israel då? Jo då, det blir förstås fest i arenan. Sångaren Nadaj är bara 16 år, men det syns inte – allra minst på utseendet. Bidraget bör hur som helst gå till final.

Lettland: Kanske överdrev jag publikreaktionen för Malta, för den här genrepspubliken jublar åt det mesta. Mitt i låtarna hurrar man för att första refrängen går igång. Lettlands konstnärligt ljussatta ballad sticker ut en aning och har tippats ha klar finalchans.

Azerbajdzjan: Nu kommer jag ut – det här är för mig personligen en av de tio bästa låtarna i Eurovision Song Contests historia. Men den perfekta tajmningen och fraseringen från studioversionen är omöjlig att återskapa live. Dessutom bygger låten på en stark kör, och där har man bara använt tre personer live.

I stället har koreografen Ambra Succi låtit två konstnärliga dansare virvla runt på scen och kraftigt ta fokus. Sångaren Elnur har därtill ett engelskt uttal som fördunklar den vackra texten, och dessutom wailar han om och om igen bort från melodin. Men trots mina invändningar gillar jag förstås fortfarande det här skarpt.

Island: Maria Olafs glittrar och gör en bra insats, men låten når inte fram för mig. Scenshowen är vacker, men återigen upplever jag det som fattigt utan rekvisita och med bara en ensam artist på scen.

Conchita byter några ord med artisterna i greenroom igen.

Sverige: ”Say hej to Sweden”, säger programledarna. Sedan visas vykortet där Måns testar Mars-rynddräkter i en österrikisk isgrotta. Framförandet sitter, men kanske lät Måns en aning ansträngd på rösten i dag. Han missade den berömda fistbumpen med streckgubben rejält. Men publiken gillar det och jublar länge efteråt.

Måns Zelmerlöw backstage under eftermiddagen. Foto: Andres Putting/EBU

Schweiz: För att förvirra tittare som blandar ihop de två länderna kommer Schweiz direkt efter Sverige. Här kommer äntligen lite variation på scen – gänget har med sig trummor med sig, ungefär som i Linus Svennings nummer i Melodifestivalen. Trots snygg klänning, rekvisita och trevlig låt får bidraget inget vidare jubel från publiken. Sweden skymmer Switzerland i det här programmet.

Cypern: Det blir ett enkelt framträdande i svartvitt, där publiken via skärmarna uppmanas att tända lamporna på sina mobiltelefoner. En hel del jubel följer, men jag har svårt att i likhet med Christer Björkman se det här som ett bidrag som kan skrälla sig in i toppskiktet.

Slovenien: Duon Maraaya är lite kreddig och ser sig som indiepop, så det kan bli en del poöng från jurygrupperna. Man har lyckats sticka ut visuellt mer än många andra bidrag, med ett piano och en violinist utan fiol. Borde bli final.

Polen: Tävlingens första rullstolsburna artist, och kanske blir det lite svårare att sjunga vissa toner sittande. Åtminstone lyfter det inte musikaliskt för mig – men det kanske beror på att det här kan vara den mest intetsägande storslagna ballad jag hört. Jag förstår ändå producentvalet att låta den avsluta semifinalen, med de signaler som bidraget sänder ut i både text och framställning.

Nu har alla bidrag repeterat och artisterna sticker hem till hotellen för att vara i form till jury-genrepet i kväll. Conchita Wurst gör en prata från greenroom och vi får se en snabbrepris. Precis som i första semifinalen visas klipp från greenroom som variation till varje låt.

Och oj då, ett stort dån bryter ut från publiken när Sverige visas i snabbreprisen! När de reflekterat över alla kvällens låtar är det tydligt vilken som är favoriten. Känns just nu som att Sverige går mot seger i den här semifinalen.

Dessutom är Måns en av få artister som är kvar i greenroom och bjuder på en personlig vinkning. Först efter det lämnar har arenan. Snyggt!

Även Israel får ett rejält jubel, och jag kan tänka mig att den kvinnliga delen av publiken står för en stor del av volymen i båda ländernas fall.

Pausunderhållning: Ett förinspelat klipp med inslag från tävlingens historia visas, där man precis som i den första semifinalen gör kreativa kopplingar till Österrike. Senare kommer ett till klipp med historiska bloopers från poängutdelningen. Björn Gustafssons insats för ett antal år sedan är med.

Röstningen stängs, och sedan pratar man med ett par ytterligare artister. Måns finns med bland dessa, och han får bland annat frågan om hur länge han repeterat för att synka rörelserna mot skärmen och hur det kommit sig att han tappat bort sitt pass. Den här eftermiddagen är det killen som var Måns stand-in i de tidiga repetitionerna i Wien (alla bidrag har en sådan) som intervjuas.

Innan vi får resultatet ropar programledarna upp de länder som är direktkvalificerade för final, och förväntar sig ett jubel efter varje land. Dålig tv. Men publiken är kvar i arenan och skanderar ”Conchita, Conchita, Conchita”.

Resultatet: Sverige finns med bland de länder som ropas upp som finalister på repetitionen och får stort jubel från publiken. När den andra favoriten Israel inte ropats upp inför det sista landet börjar de entusiastiska österrikarna skandera ”Israel, Israel, Israel”. Men det blir Montenegro.

Precis som i den förra semifinalen ropar man upp finalisterna med undermålig känsla för dramaturgi. Pausen mellan länderna är så kort att man bara får en glimt av den jublande artisten, och den som är analytiskt lagt har nästan ingen tid på sig att kontemplera över läget. En sådan miss drar ner betyget kännbart på hela produktionen av en semifinal i Eurovision Song Contest, i mina ögon.

Men vi glädjer oss åt publikens stekheta mottagande av Sverige och Måns Zelmerlöw. Det här kan räcka långt …

Nu ska jag arbeta i fyra timmar, sedan blir det en kortare liveblogg om kvällens jury-genrep. På återläsande!