Låtkritiken mot Melodifestivalen 2018 – en utvärdering
Melodifestivalen 2018 

Låtkritiken mot Melodifestivalen 2018 – en utvärdering

Dotter hade en låt som gjorde henne till oddsetta, men när folket röstade i deltävlingen blev det bara en sjätteplats. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Under turnén i år stack en sak ut. Klagomålen på låtarnas standard.

Både Melodifestivalens mest trogna tittare och breddpubliken framförde hård kritik. Och jag var genuint frågande. Själv fick jag känslan av att det inte var ett så starkt år när jag lyssnade på låtarna första gången. Jag gjorde också en notering om att det inte fanns med så många stora namn.

Men kritiken var av en helt annan karaktär. Här menade man att låtarna var usla och att standarden plötsligt hade störtdykt från föregående år.

Det är dags att utvärdera och betrakta debatten med lite distans.

Så här i efterhand är det lätt konstaterat att kritikerna inte hade stöd i topplistorna. Tre olika låtar från årets festival har varit Sverigeettor, och en knapp vecka efter finalen är fortfarande fyra av de fem mest strömmade låtarna på Spotify i Sverige från Melodifestivalen.

Jag vill också slänga kvalitetsbegreppet över bord. Jag har aldrig sett någon kunna presentera någon rimligt innehåll till sitt kvalitetsbegrepp inom musik, så det tycker jag inte att vi behöver uppehålla oss vid mer.

Om låtarna under en årgång av Melodifestivalen uppfattas som särskilt lågkvalitativa beror det i själva verket på något annat än kvalitet, eftersom något sådant inte finns inom musik. Skälet måste i stället vara att antingen låtarna eller betraktarna skiljer sig åt på något annat sätt jämfört med föregående år.

Olivia Eliassons ”Never Learn” var ett av flera moderna bidrag som inte uppskattades av Melodifestivalens stora entusiaster. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Här närmar jag mig min huvudtes. Bland annat i podden Schlager-Micke och hans vänner har åsikten lanserats att årets Andra chansen-duell mellan Renaida och Olivia Eliasson är programmets sämsta duell genom tiderna.

Samtidigt räknade SVT Nyheter fram att tonartshöjningarna var ovanligt få i år och att bidragen som innehöll det greppet gick ovanligt dåligt.

Renaida och Olivia hade just låtar ljusår ifrån tonartshöjningar. Deras låtar var moderna, strama, coola och radioanpassade.

Och vid ett försök till räkning hittar jag fler sådana låtar än någonsin i Melodifestivalen 2018. År 2016 får jag det till 7 låtar, 2017 var de 6 stycken – men i år handlade det om hela 9 bidrag. Dessutom har dessa i högre grad än tidigare tagit över topplaceringarna i tävlingen och blivit tongivande i finalen.

Förändringen är inte enorm, men kanske är det här ändå en viktig del av förklaringen.

Schlagerprofilerna har flera gånger i år berört en viktig skillnad mellan radiomusik och traditionell Melodifestivalmusik. Låtar skrivna för radio ska man kunna lyssna på många gånger. Låtarna i Melodifestivalen ska sätta sig på första lyssningen. En hook till en radiolåt är alltså ofta mycket mindre omedelbart medryckande.

Både Renaidas och Olivias bidrag är i mina öron praktexempel på låtar skrivna för radio – inte för Melodifestivalen. Det gäller också bidragen från Benjamin Ingrosso, LIAMOO, Mariette med flera.

Modern, stram, cool radiopop signerad Benjamin Ingrosso. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Jag tror att Melodifestivalen har rört sig ännu närmare topplistorna de senaste åren. Att låtskrivarna insett det har öppnat för att de ännu mer kan komponera låtarna för att funka på radio och spellistor. De skriver alltså musik för musikbubblan utanför Melodifestivalen – inte för Melodifestivalen.

Det ger mycket bättre utfall, eftersom man ändå har god chans att lyckas i tävlingen. Lyckas man med en låt som har hitpotential utanför tävlingen får man mycket större inkomster än om man får ett bra tävlingsresultat med en låt som inte spelas utanför (till exempel Malena Ernmans ”La Voix”).

Låtskrivarna har alltså inte längre behövt anstränga sig för att anpassa sin musik till sammanhanget Melodifestivalen. Men grunden till passionen hos stora delar av programmets mest trogna publik består just i den omedelbart medryckande musik som Melodifestivalen utmärkt sig för genom åren.

Och breddpubliken, ja de förväntar sig också den typ av omedelbara musikstimulans som de brukar få av programmet.

Breddpubliken kan också tänkas reagera på att Melodifestivalen har hamnat närmare den aktuella populärmusikaliska framkanten än någonsin. Den breda folkliga musiksmaken ligger efter smaken hos den specialintresserade musikpubliken – personerna som befinner sig i den lilla musikbubblan utanför Melodifestivalen. Som Melodifestivalen nu själv börjat halka över till.

Renaida var en hårsmån från att röstas direkt till final från deltävlingen men uppskattades inte av festivalentusiasterna. Här i Andra chansen, där hon tog sig vidare i duell med Olivia Eliasson. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Ett tecken på Melodifestivalens radioförvandling kan finnas i en specifik invändning som delar av den mest trogna publiken framfört. De har menat att många av bidragen i år tycks vara kalkerade utifrån aktuella hits eller artister.

Melodifestivalen har alltid kopierat olika trender, ofta med minst några års eftersläpning. Men när festivalen hamnar närmare framkanten influeras man i stället av ”Despacito” eller någon av Zara Larssons senaste hits.

Jag provade att lägga in årets bidrag i Excel och jämföra med de senaste åren. Indelningen är gjord utifrån känsla och uttryck snarare än teknisk musikalisk genre. Poängen är att man ska kunna jämföra liknande uttryck år från år.

Min bild av att studera resultatet är snarast att genomslagskraften ser påfallande jämt ut år från år. Men jag har också kursiverat bidragen som jag uppfattar som tillhörande det moderna, strama, coola, radiovänliga uttryck jag försökt beskriva ovan – och här framträder en viss skillnad.

Andra möjliga skäl till låtkritiken

Men en fullständig förklaring av en så här rikt sammansatt fråga är sällan så enkel. Här är några andra förslag på faktorer som kan ha drivit på låtkritiken i år:

Backlash efter Eurovision 2016-succén: Vi har tidigare sett att Eurovision kan ge en stor boost till Melodifestivalen. Efter Eric Saades bronsplats 2011, som var ett stort trendbrott för Sverige i Eurovision, var plötsligt tittarsiffrorna skyhöga till Melodifestivalen 2012 (att jag och min redaktion gjort om webbplatsen för programmet på hösten innan och fördubblat trafiken dit förbigår jag i tysthet). När vi hade Eurovision i Sverige 2013 slog tittarsiffrorna för Melodifestivalen rekord. Och Eurovision 2016 var en monumental succé på alla plan – och låtarna från Melodifestivalen gick det året bättre på topplistorna än någonsin tidigare. De allmänna förväntningarna har stegrats, och så kan det inte fortsätta för evigt. Man kan inte leverera på ständigt ökande förväntningar. Rent cykliskt måste förväntningarna komma ner efter Eurovision 2016-toppen innan banan är krattad för nya succéer.

Musiktrenden: Just nu verkar trenden på listorna vara att musiken inte ska vara medryckande och melodistark. Refrängerna bygger ofta på en rytm. Men den svenska publiken har i ryggraden sedan ABBA att musiken ska vara melodiös och reagerar när Melodifestivalen avviker från det.

Programinnehåll som färgar av sig: Antagligen vill många tittare ha en fest när de slår sig ner på lördagskvällen, men både inledningarna och andra delar av programmen i år har ofta varit lite tunga och allvarliga. Många som kritiserat tävlingsbidragen har också sagt att de saknar glädjen. Vissa tittare har stört sig på Fab Freddie, och det går inte att förvänta sig att de helt ska kunna ändra sinnesstämning mellan programinnehåll och tävlingsbidrag. En annan låtkritik har varit att bidragen saknat ”själ”. Och innehållet i programmet i år har sällan handlat om Melodifestivalen. Möjligen kan ett programinnehåll som inte ligger särskilt nära Melodifestivalens själ också färga av sig på uppfattningen av låtarna.

Ny biträdande tävlingsproducent: Christer Björkmans biträdande tävlingsproducent Karin Gunnarsson från P3 gjorde visserligen inte sitt första år men får en allt större roll. Kanske är publiken i något avseende ovan vid tonen i de bidrag hon väljer ut.

Stora namn: Kanske har Melodifestivalen i år haft svårighet med att hitta artistnamn som verkligen engagerar (efter Loreens finalmiss 2017?). När startfältets namn ser blekare ut bleknar också intrycket.

Flera av årets öppningsnummer var tunga och innehöll allvarliga budskap. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Och så det gamla vanliga …

Utöver dessa faktorer kan nämnas de vanliga drivkrafterna bakom låtkritik i Melodifestivalen, även om de inte skiljt sig från andra år:

Jämförelsefelet: Publiken minns och jämför alla årets bidrag med föregående års största hits och/eller de av föregående års bidrag som man redan har lyssnat in sig på.

Åldersfelet, även känt som ”det var bättre förr”: Den vuxna publiken jämför med musiken från när de själva var unga, vilken nästan alla har en mer positiv känsla för än den musik som släpps i samtiden. Musiken i exempelvis Melodifestivalen uppfattas därmed som sämre och sämre för varje år från omkring det år man fyllt 20.