Har rädslan för förändring drabbat Melodifestivalen 2018?
Deltävling 3: Malmö  Melodifestivalen 2018 

Har rädslan för förändring drabbat Melodifestivalen 2018?

Bild: Dotter var favorittippad att vinna hela Melodifestivalen och älskades av journalisterna – men slutade på sjätte plats i deltävlingen i går. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Åsikterna haglar över Melodifestivalen 2018.

Den som tar del av synpunkter från tittare en söndag efter sändning möter en splittrad bild. Jag hittar mängder av kritiska åsikter med få gemensamma nämnare.

Journalisterna som följer Melodifestivalen verkar ha en relativt homogen bild. Men kritiska röster i kommentarsspalter på nätet drar åt andra håll. Indikationerna jag får från tittargrupper som inte har för vana att gå till storms online spretar ytterligare.

Vissa hyllar Martin Almgren och tycker att Jessica Andersson var tråkig, andra tycker tvärt om. Jag får meddelanden som hyllar David Lindgren som programledare och ser andra som avskyr honom. Vissa är lyriska över programmet, andra tycker att det är under all kritik.

Det finns något att lära av alla synpunkter som framförs, men det är inte min roll att bearbeta programmets innehåll eller recensera det. Och jag vet att åsikterna alltid har haglat över Melodifestivalen. Men mitt intryck är att det nu spretar mer än någonsin. Och många kritiker verkar inte på det klara med hur det borde vara i stället.

Jessica Andersson framför sitt bidrag igen efter att ha gått till final i lördagskvällens sändning. Foto: Stina Stjernkvist/SVT

Samhället blir allt mer splittrat. Melodifestivalen vill fortsätta vara den mysiga samlande lägerelden, men det blir inte lättare i ett samhälle som består av så vitt skilda subkulturer. Breddpublik, finsmakare och schlagerfans drar åt helt olika håll, bara för att nämna tre hastigt indelade grupper.

Dessutom finns många klassiska tecken på att den kollektiva rädslan har ökat i populationen de senaste åren, både globalt och nationellt. Personligen tror jag att det är en reaktion på den snabba tekniska utvecklingen, där framför allt personer som upplever att de inte hänger med känner rädsla.

Rädsla leder till aggressioner, och sällan har jag sett så mycket aggressioner riktade mot Melodifestivalen, från så många olika grupper och riktade mot så vitt skilda delar av programmet.

Den vanligaste invändningen på nätet tycks vara att låtarna är dåliga. Att standarden på de 28 låtarna plötsligt skulle ha störtdykt från ett år till ett annat i en så här etablerad produktion är förstås inte rimligt. Så mycket skiljer det sig inte år från år.

Som bland andra bloggarna Schlagerprofilerna varit inne på jämför man sannolikt med de största hitsen från tidigare år, alternativt låtar som man redan lyssnat in sig på. En annan aspekt är att man tenderar att till stor del behålla sin musiksmak från ungdomen. De flesta över 20-årsåldern kommer att uppleva ny musik som allt sämre för varje år. I sig ett exempel på att uppleva att man inte hänger med i utvecklingen.

För den som känner osäkerhet över världens tillstånd borde det vara lugnande att vända sig till forskningen. Bland andra Steven Pinker och Hans Rosling har ju övertygande visat att världen till nästan alla väsentliga aspekter blir en bättre plats att leva på i ett rasande tempo.

Inget i förutsättningarna tyder på att Melodifestivalen är annorlunda. Programmet testar vissa förändringar varje år, och SVT följer tittarnas synpunkter noga. Men produktionen har samlad erfarenhet från 17 säsonger och därmed en kompetens som rimligen är högre än någonsin, samtidigt som teknikutvecklingen gett bättre möjligheter till allt från att variera bidragen på scen till att avnjuta tv-programmet med bättre bild och ljud hemma.

Klart att det inte var bättre förr.