Okategoriserade 

Eurovisions gyllene formel – Sveriges segernyckel med ”Heroes” och ”Euphoria”

Foto: TT

Konstnärlighet och en effektiv hitlåt.

Det blev på nytt segerformeln för Sverige i Eurovision Song Contest.

Slående nog vann vi i lördags på samma grepp som 2012. Loreen tog en stark pophit och producerade om den till något konstnärligt och unikt. Sedan tog hon hjälp av Ambra Succi och utvecklade en scenshow med samma starka konstnärsskap.

I Eurovision Song Contest 2015 vann Sverige i stället med en pophit där konstnärligheten centrerats i det visuella.

Numret med ”Heroes”, som Benke Rydman och David Nordström har tagit fram åt Måns Zelmerlöw, är minst lika mycket av ett konstverk som ”Euphoria”. Det är uppenbart för betraktaren att spelet mot streckgubben på skärmen har en djupare innebörd. Samtidigt är det upp till betraktarens öga att tolka vad den innebörden är.

Jag skrev redan första gången jag såg numret att det var en av mina starkaste upplevelser på Melodifestivalen någonsin.

Måns sitter ensam i mörker och kontemplerar dystert. Streckgubben dyker upp från hans hand. Måns bereder vänligt plats på bänken. Musiken stegras och tar en ljusare vändning, och figuren lyfter till väders. Sedan börjar det regna, och figuren regnar bort – för att senare komma tillbaka i sällskap med många andra och avsluta numret i triumf tillsammans med Måns.

För mig står Benke Rydmans konstnärlighet i blixtbelysning när Måns Zelmerlöw får det röda ljuset projicerat på tröjan. Just här är svärtan och de dubbla bottnarna i uttrycket så tydligt.

För det röda ljus som tar en så positiv vändning börjar på ett oroväckande och rent av skrämmande sätt, där en ensam ljuspunkt projiceras på Måns bröst. Den som aldrig har sett numret tidigare kan tro att någon i publiken pekar på artisten med ett lasersikte. Men tanken hinner aldrig slå rot eftersom det så snabbt övergår i något annat. I stället får betraktaren med sig en känslomässig bergochdalbana. Genialiskt.

Om ”Heroes” rent musikaliskt är rak modern pop på ett annat sätt än ”Euphoria” så tar låten igen det i texten. Där ”Euphoria” hade en ganska banal kärlekstext har ”Heroes” en episk och mångbottnad text med helt andra anspråk.

Texten av Linnea Deb kan tolkas som en appell mot miljöförstöring, eller – som Andreas Ekström i Sydsvenskan påpekar – som ett stridsrop, en kraftsamling, en maning till en ung generation att kliva fram, en mobbad som reser sig och tar revansch, en berättelse om varje människas oförlösta potential eller att Gud och de som vakar över dig aldrig har vikit från din sida.

Loreen under en repetition av Eurovision Song Contest 2012. Foto: Andres Putting/EBU.

När ”Euphoria” tog storslam i Eurovision Song Contest slog det mot Melodifestivalen påföljande år. Kompositörerna fick enligt Christer Björkman skrivkramp och förhöll sig så mycket till fjolårets vinnarlåt att resultatet blev en låtmässigt ovanligt svag festival.

Nu återstår det att se om ”Heroes” får samma verkan. Men kanske slipper vi det, eftersom bidraget som låt inte sticker ut från det moderna som hörs på radio i dag. I stället blir det kanske de visuella konstnärerna som får skaparkramp inför Melodifestivalen 2016 efter Benke Rydmans nummer.

Känn pressen, bästa bidragsregissörer. Tekniken går framåt och skapar nya möjligheter – och kraven på konstnärlig verkshöjd har precis höjts ett snäpp.

Och när det gäller Eurovision Song Contest är det hög tid att avskriva tanken att forumet står för ett ringa konstnärligt värde. Av vinnarna de senaste fyra åren är det rimligen bara Danmark 2013 som inte kan göra anspråk på någon större konstnärlig relevans.

Resultatet i årets tävling talar sitt tydliga språk. På första plats Sverige. På fjärde Belgien, med en inte helt olik text och med ett nummer som hämtat från helt andra kulturella salonger. På sjätte plats kom Lettland och på åttonde Norge – två låtar och uttryck med mycket hög konstnärlig integritet.

Sakta men säkert har det börjat sjunka in hos länderna att jurygrupper avgör halva resultatet i Eurovision Song Contest.

Belgien, Lettland och Norge var framme och nosade på den gyllene formeln. Men de saknade en sak – att kombinera konstnärligheten med en effektiv pophit som slår brett och gör att man, utan att tappa konstnärsskapet, når hela vägen fram.