Gumbo #17 The act of killing

Werner Herzog har sagt att Joshua Oppenheimers dokumentär ”The Act of Killing” är ”det mest skrämmande och surrealistiska jag sett det senaste decenniet”.

Jag skulle vara lite mindre fin i kanten och säga att det är typ det sjukaste jag sett. Filmen följer ett gäng dödspatrull-ledare som deltog i folkmordet av kommunister i Indonesien 1965, och låter mördarna återskapa sin mord i Hollywoodstil som gangsterfilmer och flamboyanta musikaler.

Jag träffade filmaren Joshua Oppenheimer för en lång intervju.

Lyssna:

itunes. 

RSS.

Streama direkt på internet.

Vinjett: Linus Lahti från Norra Kust

***

OK, ni har kanske märkt att jag inte uppdaterat på länge? Well,  tyvärr blir det här sista inlägget i filmbloggen på ett tag. Det är så jag jobbar. Smyger ut diskret i botten av ett blogginlägg.

Varför? Uppdrag förändras, möten ska mötas och en massa annat som jag inte har koll på har lett till att filmbloggen i sin nuvarande form måste dra något gammalt över sig, i väntan på bättre tider. Med lite tålamod så återupplivas den till nästa stora filmfestival. Och jag kommer tills dess fortsätta som filmreporter för Kulturnyheterna.

Så det här är inte ett farväl, ett ”R.I.P” utan snarare ett ”Tack för den här tiden”. Så tack till alla som läst här och lyssnat på podcasten. Om ni har näthat kan ni fortfarande skicka det till Kristoffer.viita@svt.se

Tills dess: Peace, in the middle east.

/Kristoffer

 

Djesus uncrossed

 

Hehehe… Saturday Night Live har gjort en parodi som kan tänkas göra en eller annan kristen irriterad. I ett spoof på ”Django Unchained” låter de Jesus (spelad av Christoph Waltz) slakta sig igenom romare i en Tarantino-hämndfantasi.

”He’s risen from the dead, and he’s preaching anything but forgiveness”

http://www.youtube.com/watch?v=CknpHpmIJtI

 

Gumbo #16 Catfish, Åsa-Nisse och en generation som flippar ur.

Veckans avsnitt av podcasten (ok, inte för att jag levererar ett avsnitt i veckan, men ni fattar grejen) handlar om generationsklyftor, segregation, varför Daniel Fridells ungdomskultfilm ”Sökarna” är aktuell igen och hur alltsammans hör ihop med Åsa-Nisse. Åtminstone enligt Alfons187, redaktör för rapbloggen Brytburken.se och min man i Köpenhamn, som gästar podcasten med expertkunskap i allt som är Knohult och medias inkompetens.

Dessutom:  Minns ni dokumentären ”Catfish”? Om En New York-hipster med kreativt mediejobb som blev förälskad i en tjej på internet, och sedan fick veta att modellen på facebook egentligen var en ensamstående kvinna med en handikappad son?
Nu har Nev Schulman blivit mailbombad med liknande fall, som han förvandlat till en TV-serie på MTV. Så jag ringde upp honom för att försöka förstå hur det går att bli kär i någon man aldrig träffat.

Lyssna:

itunes. 

RSS.

Streama direkt eller ladda ned som mp3.

Vinjett: Linus Lahti från Norra Kust

Michael Jacksons zombie i tysk tidsresefilm med läderbög-punkcirkus

 

Jag som trodde att överraskningarnas tidsålder var över, men det här är för sjukt för att kunna förutspå. I Filmen ”Return of the moonwalker” återvänder Michael Jackson till livet som en zombie, efter att två tyska läderbögs-dvärgar plundrat hans krypta.  Uppdraget kommer från Dr Cagliostro – en trollkarl från en annan tid – som planerar att utnyttja Zombie-Michael för en global revolution.
Två lesbiska spökjägare och tre ”kåta college dudes” försöker dock ingripa och ”rädda världen” eller något…

Normalt är att filmer om en känd person vänta några år efter dödsfallet, och då först som (åtminstone ett försök till) en värdig biopic. Michael Jackson har visserligen förevigats med torr respekt i dokumentärer som ”This is it” och Spike Lees ”Bad 25″, men förvandla honom till zombie? När liket knappt hunnit kallna? Internationell premiär kring mars?

 

Von Trier missar Cannes där han inte är välkommen

Pressbild

Lars Von Triers nya sexfilm ”Nymphomaniac” var tydligen tänkt att få premiär i Cannes i maj. Ni kanske minns att Von Trier gjorde sig ovälkommen i Cannes för två år sedan. Han blev  ”Persona non grata” när han i samband med presskonferansen till ”Melancholia” drog ett skämt om Hitler som… föll lite platt.

Charlotte Gainsbourg spelar huvudrollen i ”Nymphomaniac”, som handlar om en kvinna som återberättar sitt sexliv för en ungkarl (Stellan Skarsgård) som hittat henne misshandlad på gatan.

Enligt Indiewire har filmteamet jobbat som galna för att försöka hinna klart med de två filmerna (en explicit och en med mindre sex).
”Fyra klippare har jobbat dygnet runt för att möta Cannes deadline, men vi blev tvungna att ge upp – efter 268 manussidor, 11 veckor av filmande och 100 timmar med material vore det våldtäkt att färdigställa de två filmerna i tid till festivalen”, sade Peter Aalbæk Jensenproducent och VD för Zentropa, till Cineuropa. Samt att det inte finns något ”ont blod” mellan festivalen och filmbolaget.
Jensen lyfter också  ”Nymphomaniac” till höga höjder: ”Det är Von Triers mest ambitiösa film hittills, förmodligen hans mästerverk…att se lust och skratt gå hand i hand med ett sånt här drama får mig att le”.

Jag vet inte… Von Trier gillar ju att retas. Det skulle inte förvåna mig att han skiter i deadlinen (14 mars), men lyckas klampa in i Cannes för premiären som han nästan alltid gjort. Vi får se. Annars är det som sagt Venedig eller Toronto som gäller i höst.

 

 

Sista podcasten från Göteborg filmfestival: Sex, sensation och spring break.

Gumbo levererar den längsta podden någonsin, som ett värdigt avslut på filmfestivalen i Göteborg. Ämnet är givet: två unga män sätter sig ner och pratar om hur kvinnlig sexualitet porträtteras på film.

Gäst är Djungeltrummans filmkritiker Fred Lindgren, som trots flunsa och dålig sömn lyckades bjuda upp till dans och leverera rena Leif GW-kunskaper om svensk sensationsfilm. Fred har sett dokumentären ”The Sarnos” och går igenom den filmhistoriska utvecklingen av ”den svenska synden”. Från Ingmar Bergmans ”sommaren med Monika”, via ungdom på glid-filmer av Arne Ragneborn till rape-revenge-rullar som ”Thriller” med Christina Lindberg. Samt hur filmens teknologiska utveckling ledde till att sensationsregissören Joe Sarnos spelade in den första svenska porrfilmen ”Fäbojäntan”.

Vi tuggar även i oss festivalens nyttiga ångestmacka; Ulrich Seidl ”Paradis: Kärlek”. Ett nattsvart drama om medelålders kvinnor som sexturistar i Kenya, och försöker reda ut hur patriarkat, kolonialism och liberal ekonomi påverkar människans sexliv.

Dessutom har jag sett om ”Spring Breakers” i en föreläsningssal på Chalmers och vi diskuterar skillnaden mellan overallfest på kåren i Göteborg och kokainparty i Florida.

Gumbos nya vinjett är skriven och producerad av Linus Lahti, ena halvan av Norra Kust.

Lyssna:

Itunes.

RSS.

Streama direkt eller ladda ned som mp3.

 

Göteborg Filmfestival: Atensk ny våg

Ur: "A.C.A.B. - All cats are brilliant" Foto: Göteborg filmfestival

Hej igen. Nu har solen gått upp efter tre dygns mordormörker här i Göteborg. Därför tänkte jag ära er läsare med en kort avrapportering.
Jag har sett två ganska poröst berättade filmer från krisens Aten. ”Boy eating the bird’s food” och ”A.C.A.B – All cats are brilliant”.

”Boy eating the bird’s food” handlar om en ung kille som lever på svältgränsen tillsammans med undulaten i sin lägenhet, och som han genom olika kortsiktiga planer försöker försörja (telemarketing, pantsätter sina datorhögtalare för tre euro). Skitjobb i en tillvaro utan tro på framtiden. Den namnlöse snubben driver omkring i ett hopplöst töcken – som inte förklaras eller kommenteras – vilket gör att Aten blir klaustrofobiskt på ett rätt påtagligt sätt.

Filmen är också baserad på Knut Hamsuns roman ”Hunger” från 1890 – en klassiker om hur människans psyke bryts ned i den moderna storstaden. Det blir ju faktiskt ännu värre då vi känner till bakgrunden: Greklands unga underklass har svikits av samhället, trojkan, den äldre generationen…huvudpersonen har inte ens ork till motstånd, mest en känsla av vanmakt. Samtidigt klamrar han sig krampaktigt kvar vid hoppet om kärlek, och det är rätt vackert att se.

”A.C.A.B” betyder som de flesta vet ”All cops are bastards”, vilket Constantina Voulgaris leker med i titeln till sin film ”All cats are brilliant”. Konstnären Elektra hänger i Atens anarkistklick som av förståeliga skäl hatar polisen (en stor procent är nazister eller nazistsympatisörer). Hon har även en pojkvän i fängelse för diverse småbrott, och som döms till 25 år samtidigt som rättssystemet låter korrupta politiker och företagsledare gå fria. Elektra försöker hantera vardagen som ensamstående morsa och sina föräldrar som verkar ha fastnat i 70-talets revolution. Klass och generationklyftorna skildras mer direkt än i ”Boy eating bird’s food” och Voulgaris har varvat dramat med dokumentärt material från demonstrationer.
Jag kan inte påstå att jag satt på helspänn under ”A.C.A.B”. Filmen rör sig ganska mycket i det nedklottrade vänsterområdet Exarchia där Elektra promererar omkring med kameran som följeslagare i en lite pseudo-Godard-anda. Det är lite skönt att det inte händer så mycket hela tiden och med tanke på situationen i landet är det faktiskt svinbra med vardagsskildringar från en slags människor man sällan ser på film. Och jag förstår inte riktigt varför med tanke på att deras sort är de mest sympatiska.

Jag besökte Aten i somras för att skriva reportage. Det var deprimerande, men coolt att se hur många unga f.d. ”livsstilsanarkister” låtit det bli mer än t-shirts och musikpreferenser och ett sätt att organisera demonstrationer och små ledarfria alternativ till den offentliga sektorn (som inte längre fungerar). Även om de ibland blir lite överdrivet förälskade i sina egna slagord.
Jag blev extra Göran Greider-blödig av en ganska anspråkslös scen när Elektra tapetserar över en reklamskylt för någon öljätte med en hemmagjort flyer för en punkkonsert.

 

Supporting characters

Foto: Göteborg filmfestival

Jag borde få pris för att jag överhuvudtaget gick på bio ikväll. Göteborg är Kallt, blött och blåsigt. Vidrigt.

Du visade dig verkligen från din sämsta sida, Göte.

Nåväl. Jag såg ”Supporting Characters”, en liten pratig lågbudgetfilm med Alex Karpovsky från ”Girls” i huvudrollen – väldigt mycket i samma ådra som den serien (Lena Dunham gör också en liten roll). Den var grym! Jag är rätt förvånad att den inte fått större genomslag. Unga vuxna på Manhattan med relationstjafs och kreativa jobb, liksom. Vad jag ogilla?

Nick och Darryl jobbar som filmklippare för ett halvlönsamt filmbolag. Ingen av de är särskilt nöjda med jobb eller sina relationer. Men vantrivs knappast heller. De är typ lite…uttråkade. Nick började stöta på en av filmens skådisar. Darryl erbjuder sig att agera Nicks samvete och råder honom att vara otrogen. Vilket förstås är värsta idiotidén underblåst av hybris. USA är ett så oslagbart mysigt land på film.

”Supporting Characters” är för dig som gillar Woody Allen, New York och varit i ett grymt förhållande men velat ligga med någon annan under tiden, eller dig som varit i ett förhållande och förstått att den man är ihop med förmodligen vill ligga med någon annan. En mycket bättre film än ”Take this waltz” – som handlar om samma sak – utan det göttiga för alla som velat jobba med film och TV.

Se den… på något sätt, men fråga mig inte hur.

 

Podcast från Giff: Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Faro och Epilogue (uppdaterad)

Foto: Folkets bio

Yes. två korta podcastavsnitt från filmfestivalen i Götet. I Del 1 pratar jag med Kulturnyheternas reporter Anna Frey om Saudiarabiens första kvinnliga regissör Haifaa Al Mansour, som gjort filmen ”Den gröna cykeln”.
Al Mansour gästar Göteborgs filmfestival för att berätta om situationen som kvinnlig filmare i Saudiarabien – ett land som knappt har någon filmindustri och där kvinnor inte får vistas utomhus.

Dessutom pratar jag lite om den nya svenska filmen ”Faro”, från skaparna av ”Flickan” från 2009. En light vildmarksvariant av ”The Road”.

Nu finns ett andra samtal uppe, där Anna Frey berättar om den Israeliska filmen ”Epilogue” – en hård film om att bli gammal och se allt man någonsin kämpat för försvinna. Skitkul.
Lyssna.

itunes.

RSS.

Streama direkt eller ladda ned som mp3:  del 1, del 2

 

 

 

Den sovande vänsterns uppvaknande

Foto: Göteborg filmfestival

Jag var på en välbesökt lunchvisning av Stefan Jarls ”Godheten” idag där jag förmodligen var yngst i publiken. Filmen är en talking heads-dokumentär där olika experter – ekonomijournalister och jämlikhetsforskare – förklarar dagens situation. Det vill säga hur pensionssystemet, äldrevård, dagis och resten av allmännyttan placerats på en spekulativ finansmarknad där bankirer och politiker (från både höger och vänster) spelar med skattebetalarnas pengar.

Dessutom låter Jarl Tommy Berggren spatsera runt och titta på dyra klockor och sportbilar för fantasiljoner – i rollen som kapitalets narr. Vilket funkar bra som comic relief.

Ökningen av ungdomsvåld var nytt stoff, men annars har ju ämnet om ökade klassklyftor som drivits på av globaliseringen stötts och blött väldigt mycket de senaste åren. I filmer som ”Inside Job”, ”Four Horsemen” (som jag skrev om förra året) och även i miljökatastrofprofetior som ”Collapse” och konspirationsteoretiska ”Zeitgeist”-serien (som ändå har en del bra partier).

Det här är information som spridits snabbt och högljutt på internet och därför sugits upp av en yngre generation som varit förbannad sedan början av 2000-talet. Jarls film kan ha potential att få en äldre generation att vakna upp.

När jag träffade Jarl och Berggren för en intervju lite senare på eftermiddagen bekräftade de också min misstanke. Folk var tårögda och förbannade som om det var 70-tal igen, menade Jarl. Han underströk också att dokumentären inte riktade sig till intellektuella utan folk som försöker förstå vad som händer i samhället. Målet är att filmen ska funka som debattunderlag ända fram tills nästa val, och av alla upprörda snyftningar jag hörde omkring mig talar mycket för att de kan få rätt.