Det var något bekant över bilderna av Anders Blomquist simmande i ett hav av papper i Krönikörens inlägg från igår (”Konsten att ta sig till en världscuptävling del III”).
Hört talas om det papperslösa samhället?
Gäller inte kommentatorer. Inte oss av den gamla stammen i alla fall.
Räkna med internet i ett litet alphotell i Italien? Lita på att datorns batteri håller stilen?
Knappast. Här gäller det att ha med den gamla pålitliga hårddisken – pärmen.
Anders gör ett halvhjärtat försök att trycka in sina papper i några sladdriga mappar men de börjar allt mer leva sitt eget liv.
Amöbaaktigt.
Som en okontrollerat jäsande deg som ska hållas instängd i en notoriskt opålitlig väska.
Anders på alla fyra i sitt uthällda arkiv var alltså inte någon ny syn. Det är dock inte alltid han har turen att väskan öppnar sig i en hyggligt välstädad korridor på SVT.
Senast hände det på Karlavägen. Mitt på gångvägen i allén.
Det var en typisk stockholmsk vinterkväll. Mörk, våt, blåsig, skitig.
Blommans väska dignade under trycket av listorna – öppnade sej och spydde ut sitt innehåll vid hans fötter. Det som inte spreds för vinden, alltså.
Vi snackar MÅNGA papper…
Vi snackar sand, grus och vattenpölar…
I morgon åker vi till Davos.
Jag räknar med att den gamla väskan med det numera ganska solkiga arkivet är med.
Jag hoppas den väskan gör sin sista resa.
Jag hoppas tomtefar vet vad han ska lägga under den blomquistska granen.
Annars får jag göra det själv.
/Jacob H
På tv-sportspråk kallas det ”off tube”.
Kommenterar man en tävling off tube så är man inte på plats. Det är inget vi gör särskilt ofta och ännu mindre något vi föredrar. Men det är billigare. Och oftast märker tv-tittaren ingen större skillnad.
I helgen som gick kommenterade jag och Anders Blomquist sprintskidorna i Düsseldorf från – Stockholm.
Man kan tycka att problemen skulle minimeras om man kommenterar tävlingarna från ett litet bås i tv-huset i Stockholm. Det är ju inte så långt. I synnerhet inte om man redan sitter på redaktionen och är hyggligt förberedd.
En knapp timme kvar. Prydliga anteckningar i ett kollegieblock. Lagsprintens semifinaler borde just vara avslutade. Snart tickar resultaten in i datorn. Och finalen startlista.
Sweet.
Då återstår bara – för att vara exakt – 217 steg till kommentatorsbåset.
I söndags var det 217 besvärliga steg.
***
Nu gick det bra, men det höll på att gå åt …
Det var egentligen inte vårt fel utan Internationella skidförbundets. Dom har nämligen en live-rapporteringssida på internet där det är meningen att man ska kunna följa tävlingarna.
Den rapporteringen havererade fullständigt i söndags.
14,05 skulle vi börja sända.
Klockan 13,38 hade vi inte den blekaste aning om hur det gått i någon av semifinalerna. Alltså inte en susning om hur det gått för svenskarna eller vilka länder som gått vidare.
Och klockan tickade snabbt.
Men Krönikören var rådig och letade reda på numret till presscentrat i Düsseldorf och slog med resolut pekfingervals numret. Målet var att få en resultatlista från kvalet, eller åtminstone en startlista för finalen, via hederlig telefax.
Jag var en uppe i varv stressad, så jag kan inte gå i god för att detta är en exakt återgivelse av samtalet. Men bra nära:
- Pressezentrum Düsseldorf, Guten Tag. (stressad men vänlig kvinnlig röst i andra änden).
- Jaja, Guten Heute alle Leute. Ich bin Das Krönikör (Med emfas. Pondus)
- Der Krönikör??(Ja, vanudå?? Ska det vara Das Krönikör kanske??).
- Ja, Aber natürlich. Der Krönikum aus Schweidshe Fernsehen. Frohes Sonntag! (sluta vara så artig. Vi tappar tid på formaliteter här … )
- Ahh, Schweden. Guten Tag!
- Jaja… Ich brauche Hilfe! Die Startlisten sind verschwunden!!
- Welche Listen?
- Die Startlisten, Fräulein. Verschwunten! Kaputt gewesen!! (kanske inte klockren tyska, men nästan).
- Welche Listen? (Vadå?? heter det inte Startlisten…. ??? tick tack…13,47)
- Auf internet, meine schöne Frau. Wir haben es eilig. Gebråttom Bitte!! TV-Sendnung snart! (Med desperat darr på rösten. Hon måste fatta…!!)
- Auf Internet?? Die Ergebnise sind alle da (Vad sa hon?? Erdbeeren?? Är inte det jordgubbar??).
- Nein Nein, Ich habe nich Hunger. Keine Beeren. Sie mussen die Startlisten Gefaxen!! Bald. Jetzt!
- Keine Zeit jetzt. Nur nach die Finalen. (Vaddå, det är ju VI som har bråttom här … Sendnung!!) - Aber ich muss… (Äh, jag lägger ner… hinner inte 13,50) … Auf Wienerschnitzel Fräulein. Danke.
Damn!
***
Okej. 13.51.
14 minuter till sändning. Glöm resultatlistorna. Glöm startlistorna.
Snabbt kollsamtal till redaktören i Stockholm.
Kan vi ringa upp förbundskaptenen i början av sändningen och be om en lägesrapport??
Bra.
Åkarna får vi ta på utseendet. Det funkar. Vi såg ju trots allt tävlingen på lördagen. Och jag har rätt mycket stolpar och noteringar nedskrivna i mitt block. Och expert Blomman har ju stenkoll.
Vi kör på det.
En snabb sväng förbi kaffeautomaten och den full fart genom SVT:s oändligt långa korridorer mot vårt lilla bås.
Åtta minuter till sändning. Snabba kliv.
För snabba.
Spiller kaffe över hela högerbenet. Men vi närmar oss. 13.53.
Vi hinner 112 av de 217 stegen. Sen brister det för Blomman.
Ja, väskan alltså. Prylar. Överallt.
Sex minuter före sändning fullkomligen simmar Anders Blomquist i en hög av papper, visitkort, pennor, gem och … ja allt.
Anders Blomquist i en av SVT:s evighetslånga gångar.
Lycka är en hög med papper
Jag skrattar gott åt Blomman. Men i samma sekund inser att jag glömt mitt anteckningsblick vid kaffemaskinen.
Ooops.
***
Jaja, det är sånt som händer. Och när allt kommer omkring är det ju just sånt som gör det här jobbet så kul och … eeh… utmanande.
Vi hann till programstart och hade inga större problem att kommentera den drygt en timme långa sändningen. Det gick rent av galant.
Och det är efter en sån sändning som det är ganska skönt att få sådana här mail:
Hej Jonas,
Vill bara tacka för fina sändningar från Düsseldorf. Måste varit fantastiskt att få följa Hanna Falks genombrott på plats. Hälsa Anders B också. Ni är alltid så pålästa och avslappnade.
Antar att ni åker vidare till Davos nu.
Lycka till.
/ Lennart
***
Nu blir det ingen mer off tube för mig i vinter. De tävlingar jag ska kommentera framöver (Rogla, Canmore, Drammen och Oslo) gör jag på plats.
***
Dessutom överväger jag starkt att börja twittra istället (ett år för sent för, men ändå). Tycker ni det är en bra idé??
För egen del, efter att ha läst igenom denna text, känns det som att det vore skönt med en begränsning på 140 tecken.
