skidskytte

Fansen bet på naglarna…

Ekholm fick svenska fansen att bita på naglarnaEkholm fick svenska fansen att bita på naglarna

 

Så här lät det runt spåret under damernas distanslopp i Ruhpolding. Det var flera nervösa blågula fans på plats…

/Peter Jonsson

stinabanck 19.50 / mars 7, 2012
0
kommentarer
skidskytte

Sprint, jaktstart och ilfart…

…som i jakten hem mot familjen och en alldeles nyfödd bebis. Carl Johan Bergman har upplevt allt den senaste veckan – och hanterat det mäktigt. Nu var det ett kort telefonsamtal, snabbtransport till München och flyg hem till hustrun för det största av ögonblick.

Då har han redan gått igenom mer än dom flesta på en livstid – och hanterat det med elegans. Fullträffar – från skottdagen och framåt.

Det kostar nämligen på att ta medaljer Inte bara den rena påfrestningen i spåret, med tuff kubbning i slushliknande förhållanden, och ovanpå det den mentala ångvält som heter tysk skjutvall, där varje träff följs av 28.000 galna fans, med en närmast kusligt synkroniserad ljudvåg som följd vid varje träff och där varje miss får det att låta som att man nyss spelat bort en nations hela BNP på nätpoker. Det är avklätt, rått och något för bara den mest stålsatte att överleva, Därpå väntar hela den långa marsch genom intervjuzonen, där alla vi vetgiriga sportjournalister i TV-, radio och tidningsbranschen dissikerar upplevelsen in i minsta känslodetalj. Så dopningstest, vapenkontroll, en snabb skvätt proteindryck, kanske lite mer officiell presskonferens och så en transport hem till en mobil så sprängfylld av gratulationer att den riskerar att släppa i plasten.

Carl Johan Bergman anade inte vad han gav sig in på när han ovanpå detta lovade att dyka upp live i Sportspegeln 19.00 – allting förberett Sickanstyle, in i minsta detalj…specialbeställd shuttle, tysk TV-crew med demonproducent inhyrd, satellittid till Sverige bokad, färdväg analyserad, via hotellet i stadsdelen Zell, några futtiga kvarter in mot centrala Ruhpolding, in en bakväg till Siegerspark och ett kort stopp i vår lilla inlånta studio…och sen vidare till prisutdelning inför tusenhövdad publik.

Dessutom med mig och foto-Pelle som medresenärer i transporten – guider, sällskap, genomgång av Spegelsnacket och gott om tid. Vad kunde gå fel? Gott om…

- Stau.

Sa chauffören. ”Es wird stau”. Som i kö. Gräddfil? Nono. Snarare långfil.

- När ska vi vara där? Sa Bergman.

- Fem i. Sa jag.  Vad är klockan? 18.54. 54?!?! 19.03 ska vi gå lajv.

Time flies. Tyvärr inte vi. Där hade vi sparat tid.

- Vi springer! Det är inte långt. Jag kan Ruhpolding. Sa Bergman

Skakig spurt genom RuhpoldingSkakig spurt genom Ruhpolding
 

Som tog täten i nu helgens tredje lopp på kort tid. Nog var det kö. Bil på bil på buss på taxi på det mesta. Och så höger in på en tvärgata. Rakt mot en rondell. 18.55. Telefonen ringde.

- Michel här. Var är ni!! (tysk demonproducent, van vid ordnung)

- Rououohpooolllllding! Auf dem weg!! Tittar på klockan 18.56 – och såg att foto-Pelle (med tung TV-kamera, bristfällig träningsbakgrund och en grinig fot tappade mark – och i nästa steg även ett puffskydd med SvT-logga från mikrofonen. 18.57

Den dansade ner mellan en kvinna i voluminös päls och en man vars hatt blivit bo för en gosedjusko.

Bergman var rapp i steget, målmedveten, jag efter med längre marathonkliv och en skinnväska som gav viss slagsida och en unik stil. 18.58.

Där. En park. En gigantisk scen. Ett hav – av folk. Men inte den räddningsflotte som heter TV-studio. Flackande blickar. Måste vi rakt igenom? Kan massorna bära oss på sina armar över till andra sidan i så fall?

- Där. Till höger. Ser ut som en upphöjd scen.18.59.

Tick-tack. 22 trappsteg upp på en byggställning – i tre väldiga kliv. Rakt i famnen på en studiokvinna med hörsnäcka beredd i handen. Pang-tjoff, mick från höger, demonproducenten med lätt röd ansiktston och en fotograf  som ställde skärpan på två flåsande o fånigt flinande figurer.

- KC här (kopplingscentralen i Stockholm som förmedlar bild och ljud till rätt ställe) Har ni programljud? Strax dags. Pass på.

19.00

”Välkomna till Sportspegeln 19.00 som börjar med nya skidskytteframgångar”.

Det dunsade. Det var Foto-Pelle. Halvt ramponerandes byggställningen. stapplandes, men ändå på något vis elegant levererandes det återbördade puffskyddet som studsat mellan trottoarkanter, biltak och norska ryggsäckar.

- Och nu har vi med oss vår reporter på plats….

Vi tittade lite roat på varandra, genomförde en intervju som flög på fjärilslätta vingar. En obekymrad och lättsam ton. Två kvicka minuter i Sportspegeln. Hej och tack och tillbaka till studion. Och så ett skönt garv bakom kulisserna. I väntan på transport ner till stora scenen där Bergman visst hade medalj att hämta. Stor, pampig och värdig ceremoni. På det transport till det som under VM kallas ”Sweden House” där medaljören skulle firas med tårta. Jag tog en bit också. Hade ändå några kalorier att ta ikapp. Spännande jobb, tänkte jag. Fast ändå inte i närheten av så mångfacetterat som Bergmans. Värt en medalj bara att ta sig igenom sånt med ett leende på läpparna!

Och nu börjar den viktigaste fasen i livet. Pappaskapet. Det var ilfart genom Europa mot Lillehammer och BB med avfärd tisdag morgon. Vilken marsmånad han upplever!!!

 PS Om ni inte hört: Det blev en flicka DS

PETER JONSSON

Peter 13.02 / mars 6, 2012
2
kommentarer
skidskytte, Vinterstudion

Socker, salt och ägg

Satt på pensionat Seeblick i vykortssköna Bad Reichenhall och avnjöt frukost med spänd förväntan – såg framför mig en helg med skidskytte-VM och flera svenska medaljchanser. Carl Johan Bergman nyansluten, Helena Ekholm med bra formbesked och inte minst ett dunderjobb av vallateamet på plats i det vårvarma Bayern.

Allt detta kom jag att tänka på när jag högg in på frukostägget. Lite salt på den vita ytan, fram med en tesked och därinne: löst, solgult, svårhanterligt.

Alltså: Vi tog sikte mot vallagänget. Ett viktigt stopp i er läsares tjänst. Vi tog bilen lite tidigare till Chiemgau Arena, spatserade in med dom tusenhövdade massorna mot skidskyttemeckat(jo, dom är här supertidigt för att kolla uppvärmning och haffa bra platser), utan mössa och vantar, med lättade jackor och några av dom faktiskt i kortärmat. Runt hörnet, in genom en tunnel, ut förbi vallabussarna och längs med dom mindre nationernas träbodar, fram till ett myllrande testläger, fyllt av dom riktiga hjältarna, skidkännarna nr 1.

Sverige har sex man på plats, ytterligare en förstärkning på ett visst skidmärke och så stenslipsmaestro Lorentz Söderhielm tillstädes. Det är en mäktig uppställning, till VM med SOK-utvecklarna Johan Wåhlström och Mats Eklund inkallade under fanorna till vallachef Kent Norells stöd. Och gudarna ska veta att det behövs. Senaste nytt är att arrangörerna saltat en del av banan, lämnat annat osaltat och mitt emellan, i det sockriga och hårdvärmda snöskiktet står vallafolket och försöker räkna, på höjden o tvären och lite därom. Dom gör det inte lätt att hitta lösningarna. För säkerhets skull är beslutet taget till herrloppet 12.30 – därefter nytt beslut och kanske nya förutsättningar till damloppet. Puuh. Helt klart är att tidigt startnummer innebär bäst chans. Sent startnummer är en biljett till det vita helvetet – bland svårforcerade vallar och sugande underlag, en vinterslushmix inbäddad i marssol. I natt var det -0.4 som kallast. Det är det inte nu. Över 10 plus.

För rättvisans skull har lottningsreglerna gjorts om. Alla som finns topp 50 får starta i grupp 1 eller 2. Två man per land i varje grupp. Tyskland har en extra i ettan som försvarande sprintmästare: Arnd Peiffer. Nitlotten drog litauern Karol Dombrovski. Startnr 139. För att inte tala om amerikanskan Susan Dunklee. 118:e i damstartlistan, 16.29.00. Vattenskidor rekommenderas. Svenskarna hade sådär lycka i lottningen. Lindström (14) och Ferry (24) i startgrupp 1. CJ Bergman (41) i startgrupp 2. Emil Hegle Svendsen går ut först. Inget dåligt läge. Helena Ekholm går ut först av damfavoriterna med nr 6. Alltid något.

Till sist vill jag bara konstatera att VM-chefen Claus Pichler iaf är lugn. En störtskön herre, borgmästare i byn, brorsa till en viss Wolfgang och stor Sverige-vän. Hans enda bekymmer med värmen är att han inte får använda lovickavantar. Dom fick han som gåva på invigningen, handstickade av norska stjärnan Tora Berger. Å andra sidan, synd att klaga. Vi har ju i alla fall tur med vädret, vi som tittar på!

PETER JONSSON

Peter 12.07 / mars 3, 2012
1
kommentar
skidskytte

Blått, gult och Bergman – nu kör vi…

Ibland finns det dagar när även en sportresenär i TV-branschen känner lite motlut. VM-resan med skidskyttarna till Sydkorea 2009 var förstås fantastisk exotisk, men det var inte utan att vi undrade hur det skulle bli när 100 asiater i Stan Smith-skor och gabardinbyxor sprang om varandra, med länspumpar i famnen, för att rädda målområdet från att formligen drunkna. Det var en närmast komisk syn, samtidigt besvärande, ingen snö, ingen publik, stora bruna sjok på den golfbana som hyste arrangemanget och vi hade svårt att se något positivt att rapportera om. Några dagar senare kom lite kyla, lite snö och så stod vi där och pratade Helenas (då Jonsson) VM-guld och ett magiskt silver i mixedstafett där nuvarande maken David Ekholm hoppade in som reserv för Björn Ferry och gjorde sitt livs lopp.

Och tänk hur dom minnena rasade över en när vi kom till ett Ruhpolding i regnrock. En miljö för dysterkvistar, där dom centrala lägdorna stod under vatten och där prognosen pratar om 12-13 plusgrader för slutet av veckan. Och där vi kom till en presskonferens med vinterns bäste herråkare kvar hemmavid (som i Carl Johan Bergmans fall är Mesnali utanför Lillehammer). Två WC-segrar i december, ett tag världscupledare men också blivande pappa. 3 mars är satt datum för nedkomsten och CJB hade bestämt sig för att stanna hemma i väntan på. Men i ett huj vände allt.Vi hann bara kliva innanför dörrposten på St Valentin 1, i det som kallas Sweden House, när vi möttes av beskedet:

”Bergman har bestämt sig för att flyga ner till VM ändå. En läkarundersökning visade att nedkomsten blir försenad, han landar imorgon (läs idag)” var budet från förbundskapten Staffan Eklund som sken som en marssol – och idag, med mars månad, kom den på riktigt. Solen alltså.

så här gul är solen i Ruhpolding                                                                 ”så här gul är solen i Ruhpolding”

Det är kornblå himmel och en majsgul, värmande boll som bäddar in den väldiga arenan några kilometer utanför byn. Och Bergman på väg. Han kör sprinten på lördag, mixedstafetten hade han hursomhelst avstått och där finns fullgoda ersättare i Ferry och Fredrik ”Biffen” Lindström. Båda är världscupvinnare, Björn här i Ruhpolding för ett år sen och nyckelsträckorna blir snarare dom två inledande damernas.

Anna-Maria Nilsson kör startsträckan, möter namn som tyska Henkel, Norges Berger, Vilukhina, Ryssland och den virvlande finländskan Kaisa Mäkäräinen. Det blir en prövning för tjejen som körde en mixedstafett i VM 2005 och blev 13:e – precis som i genrepet i Finland tidigt i februari. Men det är nya tider nu. Bättre tider. Friskare damer. Och Helena Ekholm har fått självförtroendet tillbaka i blicken, hon precis som A-M Nilsson med en infektion i kroppen i det ödesdigra mixedloppet senast.

Och kanske blir det något riktigt häftigt av det här VM:et för svensk del. Publikt är det redan en braksuccé. 240.000 sålda biljetter hittills och en TV-produktion av det häftigare slaget…fjärran det östern vi upplevde i Pyongchang 2009. Men vi tar gärna dom där medaljerna även nu. Först mixedstafett. Check.

SVTJONSSON

Peter 11.42 / mars 1, 2012
Taggar: , ,
2
kommentarer
Vinterstudion

Uppvärmning – trots allt!

Gomorron!

När vi satt vid frukosten här i Mora i dag föddes en tanke: ska vi köra Uppvärmning trots allt? Vi har ju lovat att göra det när vi sänder utanför studion i Stockholm, men av tekniska orsaker bestämde vi oss ändå för att skippa Uppvärmningen inför den här helgen…

Määen (ska uttalas som Tony Irving gör det) vi tänker om igen och äventyrar hela Vinterstudiosändningen och kör en uppvärmning i dag ändå på Play med start 09.15. Så väck grannar och vänner och sprid budskapet :)

Ses snart!

/popsen

stinabanck 08.46 / februari 25, 2012
5
kommentarer
Alpint

Kort rapport från Moskva

Nu har åkarna anlänt till Lushnikistadion i Moskva. Alla imponerades av bygget, 50 meter högt, banan 172 meter lång och 37 meter bred. Den ligger bara ett stenkast från olympiastadion där kvällens Champions League-match mellan CSKA Moskva och Real Madrid spelas.

-Blir häftigt, säger André och Anja – våra svenskhopp i dagens parallellstorslalom som sänds i SVT1 och Play kl 15.35

 /Johan Ejeborg 

stinabanck 13.05 / februari 21, 2012
1
kommentar
Alpint, Vinterstudion

Den bulgariske hjälten

- Kaos! Så klart de har tappat bort er hotellbokning. Det här är Bansko, Bulgarien…det är kaos!
Den klassiska musiken dånar ur bilens högtalare
- Jag måste lyssna på sån här musik. Jag är stressad. Jag har stressat ihjäl mig i tre veckor för det här!

Han som talar är Stojan. En bulgarisk tekniker. När den klassiska musiken dånar som mest har han kört omkring med oss i över en timme. I den lilla byn Bansko.

Vår resa började med kaos. Ett kaos som fortsatte. Tills sändningen drog igång. Då lugnade allt ner sig och saker började funka.
Men vi tar det från början.
Historien om hur Stojan blev vår bulgariske hjälte.

2 veckor sedan:
Vi försöker få tekniska besked. För att veta om vi kan sända live eller inte.
Vi vet att det är en Stojan vi ska få tag på. Men vi får inget svar. Och vi behöver svar. För att kunna boka mixed zone. Och resor. Och jag behöver boka en fotograf.

Så i torsdags:
10 minuter innan deadline för bokning av mixed zone händer det. Vi får vi kontakt med Stojan.
- Det ska funka tekniskt.
Ägnar ett antal timmar åt att få tag i en fotograf. Alla är bokade på andra uppdrag. Tillslut får jag napp. Resa och hotell ordnas.
Med bekräftelse.
Allt finns på papper från resebyrån.

Fredagmorgon (eller natt…) kl 04.30 på väg till flyget:
Blixthalka. Fotografen kör av vägen. Får lämna bilen och slänga sig i en taxi.
Kameran går sönder i incidenten.
Vi landar i Bulgariens huvudstad Sofia. Härifrån är det 16 mil till Bansko. Men det tar 3 timmar att köra. Huvudstaden är hårt trafikerade och vägen har hål. Stora som meteoritnedslag. Kratrar. Jag skojar inte.

Fredag 17.00:
Hotellet har tappat bort vår bokning. Borta.
Och ingen hittar något ledigt.
När världscupcirkusen kommer till byn tar nämligen rummen slut.
Det är nu Stojan rycker in. Han vill testa att vi har bild till Stockholm. Men när han hör om vårt hotell kommer han i sin jeep.
Då allt är kaos.
- Vi fixar det här! I värsta fall får ni bo ta mitt rum. Jag flyttar in hos kollegan. Men jag har ingen extra kamera.

Stojan slänger in vår packning i bilen. Sen kör han oss till varenda hotellägare han känner. Samtidigt som fotografen plockar isär kameran.
Någon kamerareparatör finns nämligen sällan på en liten skidort.
Alla engagerar sig. Till och med en restaurangchef.
Restaurangchefen tar sig för pannan:
- Det är verkligen kaos! Välkommen till Bulgarien.
Sedan letar han fram skruvmejslar och ser kameran monteras ned i allt mindre beståndsdelar.

Det rings hit och dit. Fotografen tappar bort en jätte-liten skruv.
Hotellpersonal ringer annan hotellpersonal.
Restaurangchefen tar sig åter för pannan och ger upp.
- Jag måste kolla till köket.

Vi åker vidare och den klassiska musiken dånar allt högre.
(Vill ni någon gång bli guidade i Bankso hjälper jag gärna till. Kan varenda liten gränd.)
Och så till slut:

- Kameran funkar! säger fotografen
- Vi har hittat rum! säger Stojan
Stojan är så rädd att vi ska tycka illa om Bansko att han ordnar allt.
Han vill bära upp våra väskor, han ser till att vi får vår bil och ordnar specialparkeringstillstånd till tävlingarna.
Klockan är sent.
Tekniken får testas på morgonen innan sändning.

Och det funkar. Trots att vi fick äta frukost i liften och trots att det var kallt på rummen.
Vi fick iallafall sova och vi kunde rapportera då André Myhrer gjorde sitt livs bästa storslalomtävling.

Här är han. Stojan – vår bulgariske hjälte.

Stojan.

Lotta Fahlberg 08.12 / februari 19, 2012
2
kommentarer
Okategoriserade, skidor

-Tur vi har macka, sa Piff. – Och Pannlampa, sa Puff

Livet på turné vid tävlingar är nog ofta ganska enahanda för våra skidstjärnor Kalla, Haag, Hellner, Jönsson och de andra. Man kommer på torsdagen och ackorderas in på ett hotell ute i bushen där man huvudsakligen äter, och i övrigt mest sover/vilar. En gång per dag tränar eller tävlar man på en stadion dit man blir körd i en buss. På söndag kväll när tävlingarna är slut åker man hem.

 Piff och puff, förlåt jag menar Anna Haag och Charlotte Kalla, valde att piffa till fredagen lite extra med att bryta detta mönster. Efter förmiddagens träning och lunch åkte de tillbaka på stadion i Nove Mesto igen på eftermiddagen. Nu med målet att skida hem till hotellet i Devet Skal, en ca 20 minuters bilresa längs små isiga vägar från stadion.

Coach Rickard Grip hade fixat en (bil-)karta över området som tjejerna studerade för att förstå hur de skulle åka. Det skulle nog vara pistat hela vägen och det fanns väl egentligen bara två ställen där det kunde bli fel vägval.

 Så efter en del skratt och försök att tyda kartan utbrast till slut Anna Haag:

 - Ja men det där skall vi väl klara, och det är tur att vi har macka med oss.

- Och pannlampa, tillade en lika skrattandes Charlotte Kalla.

 Sedan drog de iväg.

Haag, Kalla och kartan…

***

 Jag har haft förmånen att få jobba med detta landslag riktigt nära i tre raka mästerskap (VM i Liberec, OS i Whistler och VM i Oslo) men denna mästerskapsfria vinter är detta tyvärr första och enda reporterutflykten. Jag säger tyvärr av två skäl. 1. Längdskidor är en fantastisk sport men lika mycket 2. detta svenska landslag är så fantastiskt roligt och tacksamt att jobba med! De har gott humör. De är verbala. De förstår våra önskemål om alla möjliga konstiga klippbilder som skall tas från allsköns vinklar och de ställer upp med ett smajl. De tvingar inte på oss några fula reklamdränkta skyltar att stå vid när det är intervjudags.

Kort sagt, det finns en hel del att lära från detta landslag hos flera landslagskollegor i andra sporter!

***

Krönikör-Karlsson och Bo A Orm (Hård) har varit här flera gånger på jobb och hade ”varnat” mig rätt hårt för Hotel Jehla. Det var ström som gick när man bytte TV-kanal, fjärrkontroller som skulle hämtas (mot deposition) i receptionen och väldigt mycket ”öststatssunk” överlag.

Efter några timmar här kan jag konstatera att de antingen är väldigt kräsna eller att Jehla har renoverats sen sist de var här. Det är som vilket standard/lågprishotell som helst. Fjärrkontrollen fick man förvisso i repan men slapp depositionen. Ingen lyx men helt ok. Prisläget då? Ja Dyrt är det absolut inte. Trerätters inkl en läsk gick på 120 svenska kronor, varav 20 var dricks…

***

På vägen mellan Nove Mesto och svenskhotellet Devet Skal passerades för övrigt flera byar. En med ett på vårt språk ganska roligt namn.

 

 

 /Ola Bränholm

 Vinterstudions reporter i Nove Mesto – eller no-VÄ MI-jesto som jag har lärt mig att det skall uttalas.

johanneslindstrom 09.55 / februari 11, 2012
4
kommentarer
Alpint

När det inte går som man tänkt sig

Man ska åka till Andorra för första gången i sitt liv.

Man har en massa goda intentioner på saker man ska göra. Skriva blogg, skicka hem intervjuer, twittra osv., osv.

Man åker hemifrån kvart över fyra på morgonen (planet går 06.00) för att vara på plats i god tid och kunna jobba.

Men vad händer?

När vi landar i Barcelona är Stigs skidor försvunna. Egentligen en självklarhet, vi flög ju via världens sämsta flygplats, Frankfurt, så det kunde man ju ha räknat ut hur lätt som helst.

Så det ska skrivas rapport om försvunna skidor. Fyllas i blanketter. När vi till slut ger oss iväg för att hämta hyrbilen har vi tappat 45 minuter. Väl framme i garaget, och precis beredda för att ge oss iväg, ringer telefonen. Skidorna är funna! Så Stig får gå hela långa vägen tillbaka och hämta dem.

I virrvarret av motorvägar som omger Barcelona lyckas vi sedan köra fel. Tappar iofs inte så mycket tid på det, men hamnar i köer som tar tid.

När vi så småningom når Andorra är det trafikstockning där också. Hur kan ett så litet land ha så många bilar?

Hur som helst. En eftermiddags arbete blir i stället en eftermiddag i bilen.

När vi så småningom lyckas lokalisera hotellet visar det sig att tillgången till internet är begränsad. Absolut inget på rummet, kanske i lobbyn. Men där lyckas jag inte komma ut. Då är klockan 20.30 och  presscentrat har just stängt.

Lätt panik! Jag måste ju förbereda nästa dags sändning! Jag måste få tag på internet någonstans! Och hittar en lösning! Det finns mynt-datorer (!) i barnens lekhörna på hotellet. Så utan å, ä, ö på tangentbordet sätter jag mig där och jobbar allt medan de ryska barnen skrikande klättrar runt mig och spelar Musse Pigg-spel på de andra mynt-datorerna.

Det borde föstås ha funnits en bild på detta. Det gör det inte. Som tur är.



Björn Fagerlind 09.08 / februari 10, 2012
3
kommentarer
Längdskidor, skidor, Vinterstudion

Runt spåret på SM-sprinten

Skidsprinten i klassisk stil lockade ordentligt med publik till skidstadion i Östersund. Dock var det som vanligt inte särskilt många som faktiskt stod på läktaren, utan de allra flesta ställde sig längs med banan för att heja. En och annan kobjällra hördes t.o.m. i riktig världscupstil!

Åskådarna i klippet nedan var på plats för att heja fram sina favoriter.

 
När en av deras favoriter väl kom åkande använde gänget alla röstresurser som fanns för att heja på. Efteråt följde ”publiksprinten” för att byta plats och kunna se även målgången. Rutinerat. Det är ingen lek att se på sport live!

 
Samtidigt i studion (som har en makalös utsikt!) var det lugnt och tyst, med undantag för Karlssons och Expert-Blommans kommenterande. Den uppmärksamme kanske även lägger märke till att vår expert byter tröja inför kommenterandet! Så fort han varit med i bild åker skjortan av och en vanlig tröja på. Det är viktigt det där med fri rörlighet och att känna sig bekväm.

 
Målgången kantades av en lång rad åskådare, som förstås hoppades få se riktigt rafflande spurtdueller…

Laura Manninen 14.47 / januari 29, 2012
0
kommentarer