Yvette lär Pops yoga - i Vinterstudion

Det är också dags att summera säsongen – och André känner sig ganska trött:

Pops: "Jag är ganska trött"

Yvette känner sig lite mer vemodig:

Kungen besökte oss under lördagen…

Jacob och Blomman kommenterade som vanligt.

Elofsson fick en ny skjorta – som han sparade till söndagen

Justyna Kowalczyk hade en stor, polsk hejaklack på plats.

Det blir inte direkt några rejäla mål mat en sådan här helg.

På söndagen kom NRK på besök!

Pops berättar om färden i Uppvärmningen:

Pops berättar hur han tog sig till studion

Och här är hela klippet (ber om ursäkt för ljudet som inte är så bra) :

Pops: "Kan vara sista gången jag åker skylift"

Norge kom försent och missade kvaltävlingen, därför fick de direkt köra match om tredje pris (där de slog Italien). I finalen gjorde Sverige och Finland upp…

Finalen i stjärtlappsracet: Sverige-Finland

Svenska vallarna: "Det är kanonförhållanden"

Vi bor på samma stället som vanligt, studion är på samma plats som vanligt, det är vår i luften som vanligt, med andra ord, här känner vi oss trygga även om ”överstebossen” Mattias P är hemma med nyfödd dotter.  Ringan får vikariera som bildproducent. Ska nog gå bra det också, hoppas jag.

Pops dundrar in i morgon, och i väntan på det får jag, Ringan, Halldorf, Yvette, Dolken, Hård och Storblomman sköta morgondagens sändningar när Falu-helgen inleds med en prolog uppför Mördarbacken. Själv åkte jag bara halva Mördarbacken idag när jag ”luftade” mina skejtskidor för blott andra gången den här säsongen. Åkte i ca en timme. Man måste bli imponerad av Storblomman, +50, som glatt åker i två timmar och åker uppför hela Mördarbacken varje varv. Ska jag knäcka honom får det bli i löpning, och på en sträcka kring milen, det kan vara min chans…tror jag.

Häng med oss i morgon fredag kl 13.20 och 16.50 i svt1! / Lill (redaktörs-)Blomman

Det var en sån dag – när tyskar tvekade och norrmän nickade till i skottögonblicket så var det rena fröjden i svenska kikare. Ut på sista varvet hade alla tre medaljchans och Ferry, som hela VM famlat efter formen och nästan uppgivet sagt att ”med fyra nollor så kanske det kan gå”, fanns nu i täten ihop med VM-kungen Martin Fourcade!

Och Staffan Eklund, förbundskaptenen på vallen, med stirrande blick och tusen tankar i skallen, var endorfinstinn och knappt kontaktbar. ”Om jag vågar titta?! Nej!”.

Mindre än tio minuter senare hängde han över ett räcke, blicken naglad mot storbildsskärmen och en comradio som knappast behövdes för hans vilda utrop. ”Biffen, Biffen, Biffen (Fredrik Lindströms smeknamn!) Jag tror Biffen tar det. Två medaljer grabbar!!! Fy fan va skönt…! Och så sprang han, som en furie ut bland massorna. Han som inför VM hade målet två medaljer och kunde konstatera att det blev fem. Ännu häftigare fakta: alla tre herråkarna var utan VM-medalj och åker hem med sådan runt halsen.

Bergman tog två första helgen och hann också bli pappa. Nu var det hugg på en tredje medalj, men orken tröt och dessförinnan ville han inte dra upp tempot av hänsyn till Björn Ferrys tätposition. Och kanske det räddade hans silver.

För på upploppet var det med nöd och näppe han stolpade i mål som tvåa. Han var som en övermogen banan. Mör och krokig. ”Jag trodde jag skulle bli en Sven Nylander som stapplade in som fyra”, sa den oefterhärmelige Ferry som för ett år sen vann en WC-tävling just här i Ruhpolding.

Fredrik Lindström fixade biffen och blev trea och beskriver målande sin landsman. ”Jag såg hur han vinglade där framme och så insåg jag att vi skulle bli tvåa och trea. Helt fantastiskt”, säger Bredbypajken, också ett smeknamn för framtidsnamnet som nu stod där och delade podium med veteranen Ferry.

Biffen, Bananen och den franske VM-kungen Fourcade, tre guld, och omgiven av svenskar i alla dom loppen. Eller som han själv sa med ett garv: ”Idag vann jag svenska mästerskapen. Det vill jag gärna göra om”.

Och Ferry vore inte den store profil han är om han inte hade bjudit publiken på något extra. Hans första VM-medalj individuellt firades med en mikrofon och allsång. ”Broder Jakob” dånade på tyska över hela Chiemgau Arena, folk sjöng med och skrattade så dom baxnade och Storumanhjälten dansade iväg med långa kliv och till applådåskor.

Helena Ekholm har annonserat att hon slutar, en tung förlust och idag en trist avslutning med en kollission när både skidorna, kroppen och skyttet kändes bra. Anna-Maria Nilsson ska ta sig en allvarlig funderare över sin framtid. Det kan bli så att halva stafettlaget tackar för sig och det är tufft. Samtidigt visar herråkarna att det finns massor att se fram emot dom närmaste säsongerna. ”Jag har full respekt för Helenas beslut om hon inte känner sig motiverad, men jag är en sån som tycker att man ska hålla tills man är 52 typ”, säger Ferry och garvar.

Bergman, Biffen och Bananen. Vilken avslutning på VM! Och vilken fortsättning det kan bli. I december i SvT. Det ni…bara nio månader kvar så är en ny säsong född!

För att använda ett bekant VM-tema…

PETER JONSSON

Och tankarna slog till än en gång: Lördagens tack o adjö från Helena Ekholm, den pigga Helgumtjejen med den väldiga viljan och ett skytte i den högre skolan. 4 bom på 70 skott i VM hittills, inte en enda miss i stående, det är närmast osannolikt bra men har också gett henne ännu en VM-medalj i samlingen, sviten 4-4-5-3-5 hittills och än bättre kan det bli i masstarten.

Det vore ju en nåd att stilla bedja om, en avslutning i sagostil, tänk om hon kunde komma in till sista stående skyttet, sida vid sida med Neuner som också har stor avskedsföreställning, riva av fem säkra träff och fixa ett guld som avslutning. Det vore mumma det.

En masstart, men också ett massavhopp (jag vet att dom bara är två, men nivån, nivån) som får effekter på världstoppen. Nästa vinter är vägen öppen för Domratjeva och Berger med två såna storheter nypensionerade.

Men först ett sista VM-lopp alltså – och med ett underlag som kräver varsam hantering. Vallamanskapet har gjort stordåd under mästerskapet och det är något som talar för Ekholm idag. Riktigt bra skidor – i kombination med svenskans starka nerver – kan leda till pallen.

Men även utan…vilken karriär hon har haft…tjejen som smög med i bakvattnet av storheterna till VM-guldet 2007 i mixedstafett, redan då en fantastisk skytt, med efternamnet Jonsson och en explosiv utveckling i spåret. Och det många glömmer bort – sprintfyra i sin VM-debut.

VM på hemmaplan skulle bli ett stort genombrott, var på många sätt bra, men utan det där lyftet och medaljer (femma som bäst i masstart). Hon grät stora tårar, men knöt näven och redan 2009 slog hon oss med häpnad i Pyongchang, guld i jaktstart, mixedsilver ihop med maken David och ett brons i masstarten var enastående. Och hon skulle få fler chanser att visa sin förmåga till comeback.

OS-upplevelsen blev tung för en påpassad Helena, smärtsam, slitsam , en resa som fick henne att jobba med mentale rådgivaren Stig Wiklund. Dom hittade vägar tillbaka – och VM-guldet på distansen i Chanty Mansijsk blev ett av historiens mäktigaste lopp. Fyra nollor och bra åkning i kylan och busvädret i Ryssland…experterna skakade på huvudet inför den uppvisninmgen. Det var inget annat än utklassning – och Ekholmskan var tillbaka. Att hon dessutom fick fylla på med en bronspeng i jaktstarten gjorde det inte sämre.

Det blir tomt utan Helena Ekholm på startlinjen. Ett landslag som det senaste året blivit av med två giganter (Aco ifjol)…men glöm inte känslan efter Magdalena Forsbergs sorti 2002. Då fanns…ja, nästan ingenting. Ett OS senare var det guldjubel och framtidstro. Det svänger fort tillbaka…

PETER JONSSON

Ändå stod han där rakryggad och tog sig igenom intervjuzonen, stopp på stopp med försök till förklaringar om kollapsen på startsträckan. 3 straffrundor o sex extraskott. Fyra minuter efter. En stafettupplevelse av det smärtsammare slaget. Ett fritt fall i resultatlistan, bara Kroatien damp ner senare.

Armgren: "Det var katastrof"

Vi stod ute längs spåret och följde första skyttet med det stora svensklägret, från Lima, Helgum, Umeå o Jädraås, folk med hundratals år av erfarenhet av svårtämjda sidvindar, inre spöken och möjlksyrestinna motbackar – kännare, fd aktiva och några bara rena förhoppningsfulla fans – och mitt bland alla dessa i solgasset två i isbjörnsdräkt.

Svenska fansen under stafetten

Det var som symbolik i bilden för plötsligt drog en kall kåre in, en nordanvind i riktning från vallen där plötsligt bara en ung man låg kvar och drog näven i skjutmattan av frustration. Och därifrån till mål var det en ren plåga, mentalt och psykiskt. Han skickade iväg sin gamle mentor Ferry som lag 28 av 29 och föll ihop i en hög.

Desto skönare att höra veteranerna Ferry och Bergman efteråt. ”Vi som håller på med det här vet att dst är som straffläggning i fotboll och vad det kan göra med nerverna. Vi stöttar Ted fullt ut, vi gick för medalj men var beredda på att misslyckas också”, sa Björn och Carl Johan Bergman som haft ett galet VM, två medaljer, hem till Norge för sin förstfödda och nu tillbaka med fullt skytte och bra form, sa: ”Jag ska ge honom en stor kram. Det kan hända alla. Själv är jag laddad för söndagen o masstarten”.

Dessförinnan en stor gruppkram med Vilhelminapojken.

Dom hade tre bom på dom tre sista sträckorna totalt, Ferry, Bergman, Lindström  - att jämföra med unge Armgren som hade tre straffrundor och nio bom själv. Staffan Eklund sammanfattade det ändå bra: ”det är ju ingen tsunami. det är klart jag är ledsen för Teds skull, men nu ska vi tand om honom. Det finns stora skidåkare som haft tuffare upplevelser och sen kommit tillbaka och lyckats ganska bra”, sa han och skickade kanske en tanke till Niklas Jonsson, stafettmiss i längd-VM 1993 i Falun och hyllad OS-tvåa 1998!

Och strax vid sidan om stod en prövad Mikael Löfgren, nu VM:s gladaste svensk. En under mästerskapen kritiserad norsk herrtränare, som jagats med frågor kring stormaktens bristande skytte. Han log från öra till öra när Emil Hegle Svendsen skar mållinjen som vinnare – efter tio raka träff. Det kallas visst revansch. Svårt att ha några synpunkter på skyttet där…och en tröst att skjutvallen tar och ger. Värt att päminna sig för Ted Armgren, i väntan på nya chanser…

PETER JONSSON

- Man ska hålla vad man lovar, säger han på klingande finlandssvenska och stryker över den renrakade skallen. Ligger håret bra? Han har humor den gode Laaksonen.

Och Helena Ekholm är den första att erkänna sig skyldig. Fredag morgon åkte rakmaskinen fram och med oförställd glädje lät hon lockarna falla på sin mentor, nöjd med att ha fått uppleva en medalj under sitt första VM som ansvarig. Och att faktiskt ha blivit jämförd med en herrstjärna! Han hann bara ut i verkligheten så kom en kvinna springande med autografblock i handen.

- Carl-Johan, Carl-Johan, ein autogramm bitte, återberättar Laaksonen förmiddagens spännande möte med en skidskyttefantast.

Nu längtar han efter fler skäl att fira. Herrstafett idag, fredag. Damstafett lördag med mycket små chanser att lyckas, nu när Anna Carin Zidek inte längre finns med i laget (”är vi topp 6 har vi gjort vinterns bästa stafett, säger Helena”).

Men framförallt söndagens masstart med fyra avgörande skjutningar. Helena Ekholm har efter en delvis svajig säsong som vanligt hittat VM-formen. Tre bom på 60 skott hittills i VM under fyra lopp är helt sanslösa siffror. Hon är 90-procentig i liggande skyttet, 100 (!) % i stående – och sålunda 95-procentig totalt. Det är imponerande. Skulle det bli guld får nog statsministern höra av sig också. Det vore väl ett möte det: Laaksonen, Reinfeldt, Bergman – och så fortfarande hårfagra Helena!

Ekholms festkupp: Rakade av håret på tränaren

PETER JONSSON

Helena trillade förbi som hastigast under stora ovationer, en uppspelt kväll där Anna-Karin Strömstedt lite klurigt lovat ”rosa, Helena, du vet vad som gäller”. Nån antydde en skvätt champagne, två dagar kvar till damstafetten trots allt och visst är sköna Helena värd allt av bubblande känslor.

Dessutom ännu en inspiration för medaljen dom saknar, en lagblecka. Herrstafett fredag och en uppställning fylld av spännande detaljer…som att medaljmannen Bergman nu hastar tillbaka ner till Bayern efter att ha tagit emot sin förstfödda skönhet Lisa. Han landar 20.40 torsdag kväll i München, tas i ilfart till en väntande säng och sen är det medaljdrömmar som gäller. Hoppas nu att debutanten Ted Armgren, 24, sover lika gott. Killen som fick chansen  till VM-premiär när Carl Johan Bergman hastade hem, sköt 17 träff av 20 i distansen och imponerade såpass att han gick rakt in i stafettlaget.

Vilhelminapojken som kallas super-Ted (jag vet inte varför, men jag läste en serie som liten som hette så) och som i skolåldern praoade hos idolen Björn Ferry (en veckas hårdkörning i grannkommunen Storuman). Nu ska han växla över till sin mentor. Armgren har egentligen inte haft något till övers för förstasträckor. Han var startman senast i Kalle Anka Cup som 13-åring, på längdskidor och allt gick fel. ”Jag föll när vi kom ut från startgärdet, fastnade i ett nät och allt djävulsskap du kan tänka dig. Jag lovade mig själv då att aldrig mer köra förstasträckan, men tur att man kan ändra sig”, säger den klurige 24-åringen som beskriver sig och Björn Ferry som ”funderare” som tänker djupa tankar ihop.

Och tänk om han kommer hem till Vilhelmina med en medalj. Vilken historia det vore!

Den första att gratulera i så fall vore Wolfgang Pichler, numera i Rysslands damlag. Han har under åren med Sverige haft en enda dröm: en stafettpeng. Ett bevis för att han lyckats bygga ett riktigt lag i det land som ett tag var liktydigt med Magdalena Forsberg. Och han är fortfarande lika sugen på framgång. Vi träffade honom i ett exklusivt reportage ihop med lillebror Claus, borgmästare i byn och VM-general, ett mycket spännande möte som ni kan kolla in i Sportnytt 22 torsdag kväll.

Eller här:

Pichler: "Vad är skidskytte för skitsport?"