Vi har alla läst om det, sett det i reportage och på sportnyheterna ; längdskidåkare gör det ordentligt.
Så ordentligt så att när Charlotte Kalla var på Idrottsgalan i år, hade hon dels vakter omkring sig så att folk inte kom för nära och hon på så sätt blev smittad av något elakt virus, dels försvann hon därifrån ganska snabbt. Av samma anledning.
Sen har vi dom längdskidåkare som gick på galan utan vakter i och för sig, men däremot med en flaska handsprit i väskan. för att kunna desinficera händerna, efter det att vänner, kollegor och fans hälsat på dom.
Allt det här för att inte bli sjuk och på så sätt missa en träning, eller, ännu värre, en tävling.
Jag älskar det. Så ska det vara, man ska ta saker man älskar att göra på allvar. Vilket även jag gör.
Inför VM läser jag in mig i tidningarnas bilagor, om taktik, uppladdning och chanser. Jag tittar på alla sportsändningar och ju närmare startskottet vi kommer, desto mer intensiv blir jag, uppdaterar mig på nätet, kastar mig över allt. Tre svenska skidåkare lyfter från Umeå flygplats, destination Oslo. Jag ser det på tv. Krönikör Karlsson twittrar på plats. Jag läser.
Övertränad när det börjar? Det kan du tro att jag är. Men lycklig.
Sen, när tävlingarna äntligen har börjat, anpassar jag mitt liv efter direktsändningarna. Mina barn vet vem Hellner och Kalla och Northugg är, dom har slutat fråga om dom får byta kanal. För dom har lärt sig att det blir nej på den frågan. Vänligt, men bestämt.
Är jag på jobbet, kan jag arbeta med annat, medan ljudet från play-sändningen går in i öronen. Det är empiriskt testat. Luncher, bruncher, middagar med vänner får stå på sparlåga eller förläggs till backhopparnas tävlingstider. För just det kan jag faktiskt offra.
Inför det här VM:et har jag dessutom fått vara med på ett hörn. Genom Erik Segerstedts resa, i Mitt liv som Hellner. Jag är nämligen speaker i serien, så varje vecka har jag fått se avsnitten i förväg och så har jag fått inside-information om hans dagsform av produktionsteamet.
Vilket dels har gett mig en ny serie att följa och ett uppdrag att utföra. Nästa gång någon ska leva som en skidåkare i en tv-serie, ska det vara jag. Jag ska bara övertala produktionsteamet först…
Till dess hittar du mig framför teven, ivrigt påhejandes på dom fantastiska skidåkarna.
Vi har inte uppdaterat er på hur vårt viktiga interntips har gått de senaste dagarna
Här kommer en liten rapport från Tipsgeneralen:
”Nästan alla hade tippat Northug som segrare. Ingen hade tippat någon ryss på någon plats.
Northug-Hellner-Cologna var det vanligste tipset. Långa Lann och Teamleader MAx stack ut lite genom att tippa åkare som inte ens startade.
Lann trodde på Teichmann. Max tippade Bauer. Den senare är numer under strecket.
Tipsgeneralen påminner härmed om att startlistor finns på www.fis-ski.com samt i mediacentret.”
Undertecknad ska härmed försöka läsa startlistorna. Point taken.
Ställningen efter den tredje tävlingsdagen: Elin 17
Harren 16
Webb-Linn 15
Reporter-Ola 15
PL-Pops 14
Dagge 14
Burman 12
Krönikörn 11
Expert-Blomman 11
Långe Lann 10
EVS-Håkan 10
Yvette 10
Gunilla W 9
Jacob 9
Molle 8
_______________________
Teamleader-Max 8
Johan Tarland 5
Kjempetorsk. Ja det var väl ungefär så vi kände oss. Lann och jag. När Popsen snodde vår idé och tipsade Krönikören om Hellnerbakken.
Vi gjorde en efterlysning på Twitter igår. Sökte svenska fans som ville hjälpa oss att spika upp en skylt vid den omtalade bakken. Ja ni hör ju. Copy-Paste. Ren och skär stöld. Rakt in i Krönikameran.
Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.
Nu är ju vi storsinta själar. Rare, goe, morsomme mennesker. Som springer med laddade batterier, borttappade programledarkort och smink till Tor-André. Emellanåt kokar vi till och med kaffe.
Så när Krönikören snickrat klart skylten och insåg att han inte kunde filma, bära skylt och kravla i snö på egen hand och allt inom loppet av tio minuter, så fanns vi där. Stölden blev mao en samproduktion. (Här vill projektledare Bursell creddas med eftertryck eftersom han därefter fick lägga en dryg timme på att få ut Krönikameran i sändning vilket resulterade i att han inte hann fundera igenom sitt VM-tips). (Reds. anm: 0 poäng).
Nu blev ju dagens produktion av Krönikameran inte så lyckad trots allt. Det blev ju norskt gull. Igen. Men skylten, ja den sitter iallafall kvar:
Tillbaka på hotellet i Åre efter dagens Super-G var min tanke att se herrarnas andra slalomåk i Bansko på den stora tv:n i hotellets gillestuga. Just då pågick längdåkningen från Holmenkollen i svt1, och slutet skulle kollidera med början av slalomen i svt2. Vem ska då välja kanal? Jag?
Eftersom ettan stod på och avgörandet närmade sig, bestämde kvinnan från Skåne att hon ville se färdigt på längd först. Under tiden droppade alpinåkarna in, och de hade alla tänkt sig att se på slalom. Men de får vänta, tyckte kvinnan från Skåne.
Hur göra? Lösningen hette svt play! Svenska landslaget – och några till – samlades runt min dator för att se slalomen från början.
När Petter Northug hade tagit hem dubbeljakten byttes svt1 på stora tv:n till svt2, efter klartecken från kvinnan från Skåne. Allt fler åkare hade då strömmat till för att få se vem som skulle vinna i Bansko.
Anja och kommentatorn följer slalom via SVT Play.
Där satt Anja, Maria PH, Kajsa Kling, Sara Hector, Julia Mancuso, Tessa Worley, Nicole Hosp, Ingrid Jacquemod, Lara Gut m.fl. Säkert 20-25 åkare.
Världscupdamerna kollar herrslalom i SVT.
Tyska åkare jublade när Felix Neureuther tog ledningen. Franska tjejerna ännu högre när Grange tog över. Besviket sus från svenskorna när Myhrer plötsligt slutade åka. Och när Herbst – och så småningom Matt – var snabbast, så var det österrikiskorna som fick sista ordet.
Medan skid VM pågår för fullt i Oslo så tävlas det vidare i den alpina världscupen. För damernas del är det i Åre den här helgen. I den gamla ”vinterstudion” nära mållinjen kommenterar Björn och Anna när tjejerna kör. Lite likt ”På spåret” ser det ut när de sitter där i backen.
Åres VinterstudioAnna o Björn
Huset känns lite tomt och ödsligt när Pops o CO inte är på plats. Eldstaden och soffan står i Holmenkollen och kvar är ett par bord och stolar. Även bullarna och frukterna är borta… Portabla element ersätter elden och strålkastarna för att hålla värmen.
Ute i kylan står Pernilla och Johan med mig i den mixade zonen. Johan sköter intervjuerna och Pernilla analyserna.
mixed zone
Men den här helgen är det också debut för Pernilla som expertkommentator. När det inte tävlas i Åres backar så kör herrarna världscupen i Bansko, Bulgarien. SVT har ingen personal på plats under tävlingarna utan istället kopplar vi in tv-signalen från Bansko till ”vinterstudion” i Åre så Pernilla o Johan går ifrån mixed zone till huset för att kommentera off-tube. Headseten är justerade och inställda när de tar över kommentatorsplatsen från Björn o Anna. Men det är knappt de släpper ifrån sig de uppvärmda stolarna. Det finns ju trots allt lite mysfaktor kvar i huset sedan Pops dagar och de hade nog helst suttit kvar…
kommentatorsbyte
Efter sin debut undrar Pernilla om det kan bli mycket bättre:-) Eller nåja 6,5-7 på en 10-gradig skala säger hon med ett leende när hon bedömmer hur premiären var. Det kändes bra och kul att göra något från en annan del av sändningarna.
En del små detaljer var hon inte nöjd med, men på det stora hela så kändes det bra enligt Pernilla. Lovande debut som expertkommentator tycker rutinerade partnern Ejeborg och undertecknad kan bara instämma.
Oooops!
Jag kallade just Gian-Franco Kasper för en ”jävla Tomte” i Vinterstudion.
Direkt fick jag ett sms från en kollega i den skrivande världen som undrade om jag verkligen menade detta.
Jag svarade: Nej – det var dumt. Jag borde ha kallat honom clown.
En clown hade varit bättre. En pajas.
Tomten är ju seriös.
Det handlar alltså om Gian-Franco Kasper. Han är ordförande i det internationella skidförbundet (FIS) och har säkert gjort många bra saker för skidsporten.
Men han har också ett (allt större) behov av att skapa rubriker.
Och det är väl okej. Men en del utspel har verkligen varit mer korkade än andra. Till exempel hans senaste.
God jul, Gian-Franco.
Jodå, jag vet att Jag härmed lägger upp bollen på straffpunkten. Det är bara att drämma till för er som tycker att jag kastar sten i glashus eller kackar i eget bo.
Jag har all respekt för er som anser att jag själv vill skapa uppståndelse med mina utspel.
Bara drämma till.
För egen del är jag gärna både tomte och clown, så länge det blir en debatt om angelägna frågor inom idrottsvärlden.
Och jag tänker inte låta Gian-Franco Kasper stå oemotsagd här.
Vad han sa?
Jo, i hans senaste utspel säger FIS-chefen att backhoppning för damer är en ”förskola”.
Han syftar på att åldern på vissa deltagare är så låg.
Med i VM finns en japanska som är 14 år, några av de övriga deltagarna är 15 respektive 16 år.
Förskola? Njae …
Backhoppningen för kvinnor är en förhållandevis ny gren. Det handlar om att vara lätt. Det handlar om motorik.
Långt ifrån alla i toppen som är unga, men det är knappast konstigt att backhoppning passar unga kvinnor bra.
Och vill man bli bra är det såklart viktigt att grundlägga vissa färdigheter tidigt.
Det är samma sak i simhopp.
Det är samma sak i gymnastik.
En del lyckas också tidigt.
Ska då dessa unga, duktiga aktiva be om ursäkt för sin talang?
Vill Kasper inte se dom tävla?
I så fall får väl han väl ändra sina egna regler.
Att slå igenom tidigt är inget unikt för dambackhoppning.
En av guldfavoriterna här i Oslo, österrikanen Gregor Schlierenzauer, slog igenom med dunder och brak som 16-åring.
En ung Greger.
Och minns jag inte fel var superstjärnan Janne Ahonen också 16 år när han vann första vc-seger.
För unga?
Nej nej nej. Då kallades dom ”Underbarn”.
Gian-Franco Kasper har gjort märkliga uttalanden förr.
Minns hur han tidigare i veckan talade om skidåkningens ”svarta lista” och om hur ”ett flertal längdåkare i Oslo är dopade”.
Utan att precisera sig närmare pekade alltså Kasper, som även är en höjdare inom antidopningsorganisationen Wada, ut
ett flertal aktiva (ingen nämnd, ingen glömd) som fuskare.
Smart!
Klart att det kan finnas fuskare i Oslo. Men sättet han uttalade sig på var osmakligt för både åkare och åskådare.
vem kan man lita på?
Ut med språket. Eller knip.
Samme Kasper slängde under alpina VM i Åre ur sig att det är möjligt att se på åkarna om de är dopade eller inte.
Lårens omfång är avgörande, menade Kasper.
Jag minns att mina egna tankar då gick till det tidiga 1900-talets rasbiologi.
Att döma efter utseendet kändes inte riktigt 2007.
Att håna unga idrottstalanger känns inte riktigt 2011.
Vill du fånga dopade skidåkare, Gian-Franco Kasper: testa mera; testa bättre.
Vill du inte se unga duktiga backhoppare: sätt en åldersgräns; ändra reglerna.
Men kasta inte skit på dom som enligt ditt eget regelverk är fria att tävla.
För i så fall har de mer att göra i VM än du.
Jaha så har det viktigaste av allt under detta VM kommit igång – tipset. Sprinten bjöd ju på en del favoritfall så poängskörden blev väl inte så stor för de flesta. Online-gurun bredvid mig, Linn, satt med ett stort flin under gårdagskvällen. Hon ligger trea på sju poäng efter att ha prickat in Björgen, Majdic och Jönsson på rätt plats. Imponerande.
Sämre gick det för Tipsgeneralen som är lite butter och till och med vill ta åt sig äran för EVS-Håkans toppplacering på åtta poäng efter första dagen. ”Det var jag som tippade åt honom”, säger Generalen… Själv ligger han en poäng efter undertecknad (Lann)… som möttes av en trist nyhet på morgonen när mina två skrällpoäng för Ariana Follis togs ifrån mig. Det visade sig att delade ledaren ”Harren” från TV4 också hade Follis. Varför bjöd vi in dem?
Kommentator Hård ligger lite efter kan man lugnt säga – under strecket – som Tipsgeneralen strategiskt satt precis över Hårds namn…
Så här är ställningen efter dag 1. EVS-Håkan 8 (bet)
Harren 8
Webb-Linn 7 (bet)
Burman 6
Dagge 6
Gunilla W 6
Elin 4
Krönikörn 4
PL-Pops 3
Teamleader-Max 3
Långe Lann 3
Expert-Blomman 3
Yvette 2 (bet)
Reporter-Ola 2
Molle 2
_______________________
Jacob 1
Johan Tarland 1
Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.
Klockan ringer tidigt, träningskläderna ligger i ordning på en stol vid sängen och beredda för morgonjoggen. Mitt halsont som jag hade under gårdagen och som långsamt försvann under dagen är nu helt borta. Kanske var det den lilla bönen som jag bad igår kväll om att jag skulle vara helt frisk idag när jag vaknade som gick i uppfyllelse!
Drar på mig träningskläderna och sticker ut. Joggar i ett kolsvart Obertsdorf som omges av gigantiska bergstoppar där snön lyser upp marken så att jag ser var jag ska springa. Joggar lugnt och ett lyckorus går genom kroppen, idag är det VM och jag är med! Som vanligt börjar jag med att jogga 10 min mycket lugnt, kroppen sover nästan fortfarande så det gäller att börja försiktigt. 10 spark i baken, 10 lätta upphopp, 10 varv framåt med armarna och 10 varv bakåt med armarna. Har min lilla procedur som jag genomför innan viktiga tävlingar. Stannar vid en bänk för att stretcha försiktigt. Det känns lätt och det känns som att jag är den enda som är vaken i hela Obertsdorf, så tyst och så mörkt, är det inte nästan lite magisk stämning?? Är jag inte lite ovanligt lycklig denna morgon för att vara inför en såpass viktig tävling, det brukar ibland kunna vara spänt och nervöst. Efter 25 minuter är jag tillbaka på mitt rum igen, fortfarande 2,5 timme tills kvalet startar…
Eftersom jag hade ont i halsen igår så äter jag inte i matsalen med de andra tjejerna, jag får frukosten serverad på mitt rum istället. Gröt med honung, två ostmackor, gott! Ryggsäcken med extra kläder, tävlingsdress och nummerlapp är packad sedan gårdagen, allt är förberett.
Efter frukost lägger jag mig på sängen ett tag till för att vila en sista gång. Skakar på låren som känns sådär avslappnade som de gör när jag är i form. Ändå är jag lite spänd inför hur kroppen ska kännas. Brukar aldrig vila dagen innan en tävling, utan alltid köra ett lätt fartpass, men det kunde jag inte göra igår eftersom jag hade ont i halsen. Hade bara varit ute på en promenad med pappa under gårdagen annars bara legat i sängen och vilat. Kanske är jag helt seg idag? För att komma igår har jag bestämt mig för att köra en extra lång uppvärmning, åker ensam ut till tävlingsplatsen och är där ett bra tag före alla mina konkurrenter.
Har bestämt tiden med min vallare Fredrik Sätter, så ett par träningsskidor finns redo för mig även om jag är ute i så god tid att tävlingsskidorna inte är klara än. Efter att som vanligt mötas av vallarnas vänliga hej och godmorgon, så tar jag skidorna och lägger dem i spåret. Förväntansfullt knäpper jag dem på mig. Konstigt nog så kör jag direkt i riktning mot den tuffa uppförsbacken ut ur stadion, jag vill testa hur kroppen känns på en gång. Vilken känsla, jag kör rakt upp, skidorna bettar och kroppen känns lätt och pigg, jag vänder högst upp och tittar ner för backen för några sekunder. Vad bra det känns. Jag kör igenom sprintbanan något varv och sedan börjar jag och Fredrik att köra igenom tävlingsskidorna. Nu är de andra tjejerna på plats. Skidorna känns bra, jag får lätt ner dem att fästa i den branta uppförsbacken och de släpper på utför, bästa paret väljs lätt ut, vi har samma uppfattning jag och Fredrik. Skidorna är nyslipade och passar snön perfekt och hade inte Fredrik lite svårt att häng på när jag drog på uppför.., han som brukar vara starkare än mig? Jag åker inte mer på det paret under uppvärmningen, de ska nu sparas till tävlingen. Under hela uppvärmningen så är det så lätt för mig att dra på i hög fart då allt känns så lätt, jag får säga till mig själv att spara energi inför tävlingen, det kommer bli en lång dag.
Spåret gås igenom i detalj. Fyra spår slingrar sig runt hela banan och jag vet exakt vilka val jag ska göra, när jag ska trycka ifrån och skära över till ett nytt spår, när jag ska accelerera över krönet och hur jag ska ta svängen längst ner i utförsbacken.
Kvalet går och jag får bästa tid. Jag är verkligen som i en dimma och har fullt fokus på mig själv. Sticker ut på en kort joggtur för att cirkulera runt lite av den syra som jag fick i slutet av loppet, den vanliga proceduren. Dags för vila innan finalerna körs. Ofta kan man vila 30-45 minuter och det finns arrangerat speciella vilorum. Eftersom jag hade ont i halsen igår så vill vi inte riskera att jag smittar någon annan ifall jag har några retliga virus kvar. Jag får finna en annan plats att vila ut på. Någon vänlig mediamänniska erbjuder att jag kan vara i deras rum, där de sitter och arbetar vid datorerna. Viktigast är att hitta ett rum snabbt som är varmt och som har en plats på golvet och en stol som jag kan lägga upp benen på. Jag tackar ja direkt och gör i ordning en liten plats mitt på deras golv. Även om det är fullt av folk runt omkring mig så är det som att jag inte hör eller ser dem. Jag är i min egen lilla bubbla. Byter till torra kläder lägger mig ner på golvet, upp med benen på en stol så att blodet rullar runt skönt i kroppen. Stoppar in lilla radions lurar i öronen och söker efter en kanal, hittar en tysk kanal som spelar helt ok musik. Tankarna börjar virvla om det bra kvalet som jag gjord, oj oj oj, hur ska detta gå. Jag tränger undan dem, vill inte att tankarna ska ta energi från mig, jag är tillräcklig laddad ändå, försöker snarare finna ett lugn i tanken och kroppen. En snäll person undrar om jag inte vill ha en huvudkudde, jo visst gärna säger jag. Han sträcker fram en stor fin svensk flagga som är ihopvikt till en liten kudde som jag stoppar under huvudet och vilar vidare. 45 min kvar till kvartsfinalen startar. Snart ska jag resa mig upp och börja värma upp inför VM-finalerna. Fullt fokus, allt ska göras rätt denna dag!
Idag hoppas jag att någon av svenskarna får uppleva samma magiska dag som jag upplevde för 5 år och 2 dagar sedan!
Morgonsändning betyder tidig uppstigning.
Det innebär i sin tur total förvirring eftersom både Den Store Programledare och jag är extremt morgontrötta.
Men vissa morgnar är lättare att stå ut med än andra.
Det här har varit en bra morgon. För mig.
Jag fick nämligen en bra start. Kom ner i tid till frukost; slapp stressa. Skön känsla, liksom.
Pops tycktes betydligt mer stressad. Hade sovit dåligt. Åt snabbt.
Plötsligt flög han upp, kastade sig mot hissen; undrade om inte jag skulle borsta tänderna också.
- Jag tog med tanbdborsten, svarade jag.
- Aah, du tänker så. Smart, svarade Den Stora Programledaren och såg sur ut.
Jag och Den Store Programledaren är alltså morgontrötta.
Men ungefär där upphör likheten.
Den Store Programledaren är nämligen en extrem tidsoptimist medan jag föredrar att vara i tid. Hatar att stressa.
Alltså: bildproducent Malin (som tidigare kallades Snygg-Malin, men som nu inte kallas Snygg-Malin längre eftersom hon själv, på klingande Uddeholmska slagit fast ”Jäj int nå schnygg länger) och jag fick vänta i garaget. Sex minuter efter utsatt tid. And counting…
Sex minuter kan tyckas som en bagatell (i Pops värld är sex minuters försening detsamma som att vara i god tid), men till saken hör att vi var väldigt optimistiska i vår planering redan från början.
07,45 skulle Mats Nyström ropa upp oss live från Stockholm. 07,10 var vi i hotellgaraget, med en resa på 20 minuter framför oss; och med ett parkeringstillstånd att ställa bilen en dryg kilometer från tv-studion.
Då kom Pops.
Alltså: Ilfart mot Kollen. Jag kör. Pops sminkar sig. Denna procedur tar normalt en halvtimme för Pops och cirka 2 minuter för mig (Distinktion: Pops vill vara snygg, jag vill inte vara blank).
Pops i sminkartagen i bilen (därav den skakiga bilden)
Jag ska inte hålla någon spänning i det hela. Ni har säkert sett Gomorron Sverige. Vi hann.
Jag körde som Hirvonen upp till Kollen; vi mutade en norsk parkeringsvakt (lovade honom ett rykande wienerbröd) för att tillfälligt få ställa bilen nära studion och hann in i studion med säkert 4 minuter till godo innan vi gick ut i sändningen.
Pops var snygg och jag var inte blank.
POps var stressad. Jag var lugn.
Men det bästa av allt var efter sändningen. Den Store Programledaren gick med på att klunsa om vem som skulle parkera bilen och därefter tvingas stövla tillbaks till studion en dryg kilometer genom snö och tio minusgraderna.
Vi bestämde bästa av fem.
En psykologisk thriller utspelades. Vi enades om att dra våra vapen (sten, sax, påse) på tre. Inte på fyra, vilket Pops hävdade att man gjorde i Eskilstuna när han växte upp på 70-talet.
Det blev, som ni kan se, utklassning:
Omg 1: JK (sten)
Omg 2: JK (påse)
Omg 3: AP (sax)
Omg 4: JK (sten)
Omg 5: No results avaliable
Stenen! Det klassiska sättet att avgöra en klunsning.
Jag vann alltså på en sten. Ett säkert kort. En klassiker. Fd Snygg-Malin och jag gick å drack kaffe i värmen på vårt kontor, medan Pops med tunga steg stövlade iväg genom kylan mot bilen.
Klockan är nu 09,14 och han syns fortfarande inte till. Troligen står han och huttrar samtidigt som han blir utskälld av en 140-kilos anabolavakt som undrar vart hans varma wienerbröd tog vägen.
Nästa sändning närmar sig. Men som sagt – Pops är en stor tidsoptimist.
Själv tar jag en kopp kaffe till och fortsätter njuta av en bra morgon.
Det är lite kallt i Oslo, härligt vitt och kallt. En perfekt inramning för VM på skidor. VM har kommit ”hem”. Traditionen, kulturen och det galna intresset för skidåkning garanterar att det här mästerskapet blir bra – kanske fantastiskt – oavsett hur det går.
I Oslo byggs det högt och modernt, men har också lite slitna och bedagade kvarter.
Oslo är stort men känns också litet. En huvudstad med häftig natur inpå.
Kontraster jag gillar.
Ett VM är också fyllt av spännande kontraster. Drömmar som infrias och drömmar som går i kras. Succéer och fiaskon, sida vid sida.
Några kommer att uppleva sina bästa dagar i livet; när allt arbete och alla drömmar plötsligt blir till verklighet. Några får erfarenheter som senare kommer att göra dem till vinnare. Men för de allra flesta blir VM inte vad man hoppats på. Fina upplevelser visst. Men drömmarna som hållit benen igång under alla tunga träningspass, tusentals timmar, blir inte infriade. I alla fall inte här och inte nu.
Lycka och tragedi, hand i hand. Idrottens verklighet. Åkarnas verklighet. Ångest och nervositet inför stundens allvar. Nu ska allt avgöras, var och en ska mätas och bedömas. Av hela världen och av sig själva.
Kontrasten till allvaret är glädjen att få vara med, att få möjlighet att uppfylla sina starkaste drömmar. Att våga satsa allt, att satsa sig själv – utan förbehåll och skyddsnät – och lyckas.
Ångest och glädje, två sidor av samma mynt. Det grymma är att för de som inte hittar glädjen i kampen sällan erövrar medaljer, och heller inte får uppleva framgångens glädje.
”Många äro kallade, men få utvalda.”
Generationers samlade erfarenhet eller en religiös sanning. Blir profetiskt och sant i något så sekulariserat som ett mästerskap i skidor. Inga andra idrottsmän i världen är bättre tränade än de män och kvinnor vi ska få följa. Få andra har gjort sådana fysiska och mentala ansträngningar, oftast under lång tid.
Vem är utvald? Snart vet vi alla svaret på den frågan. För vi får vara med.
Vi får följa hur de aktiva härdas genom smärtans eld. Hur de med viljans kraft hittar fartökningar kroppen tidigare inte kände. Vi får följa dem fram till livets stora kontraster: Framgångens eufori och motgångens svarta avgrund.
Kanske är det därför vi är så många som älskar att följa dem.
För att de vågar utmana sig själva och sina drömmar.
För allt de vågar satsa.
Och för att de ger oss ännu mer.
