Nu hänger allt på den här bloggen.

Der är upp till mej om rubriken ovan ska bli verklighet eller inte.

Om jag för er gör Det Allra Mest Förbjudna. Om jag gör Det Stora Avslöjandet. Eller om jag låter bli.

Ska fundera på saken.

Jag vet nämligen hur OS-invigningen ser ut. Jag har fått tjuvtitta. Katarina Hultling och jag har sett generalrepetitionen och mot löfte om Största Möjliga Tystnad fått bildmanuskriptet till föreställningen. En tjock lunta med beskrivningar och förklaringar, visioner och bakgrunder. Men gud nåde oss om vi avslöjar något…

Det vi inte har fått veta är vem som ska tända elden. Det gissas vilt här borta och Wayne Gretzky är storfavorit men kanske tänker man inte välja en elitidrottsman? Många tror på Betty Fox, mamma till Terry Fox som 1980 började en uppmärksammad löpning tvärs över Kanada för att samla in pengar till cancerforskningen. Terry hade protes på ena benet och innan han hann fullborda sin tur var han allt för försvagad av cancer och fick avbryta. Sjukdomen tog hans liv men det han gjorde lever starkt i Kanada.

Katarina och jag är nu mitt uppe i den intensivaste fasen av förberbedelser.

Gräver ner oss i allt från indiankultur till Venezuelas OS-trupp. Ganska snurrigt. Typ.

Ibland fastnar man på en del onödig kunskap.
Katarina har lagt ner viss möda på att lära sej den kanadensiska nationalsången O Canada. Hon går med en liten fusklapp i fickan som hon allt mer sällan behöver ta till när hon sjunger för sej själv. Eller för mej. Katie är en utmärkt sångerska. Ni får höra i natt ifall hon sjunger med…

På lunchen igår tog jag fram mitt trumfkort. En sång om Andorra.

Det har fallit på Katies lott att säga något om det lilla landet i Pyreneerna under inmarchen och när hon grunnade över detta så tog jag ton:

“I´d love to go to Andorra
it´s a land that I adore
They spend four dollars and ninety cents
on armaments and their defence…”

Det är sådan galenskap man drabbas av när man förbereder en invigning och sitter på så mycket kunskap som man inte får avslöja.

Men nu kan jag nog inte hålla mej.
Jag tar risken. Men lova att inte berätta för nån annan.

Ner från taket kommer det att sänkas en (piiiiip) samtidigt som det upp ur golvet kommer en gigantisk (piiiiiiip) och den världsberömda artisten (piiiiiiiiiiip)

Nej, ni ser. Jag kan inte. Självcensuren är för stark.

Ni får se själva. Häng med klocklan tre i natt eller reprisen i morgon förmiddag klockan elva.

Nu måste jag grotta ner mej i mer förberedlser.

”Andorra hip hurray”

/Jacob H