Om följande (långa) text har några som helst likheter med verkliga händelser måste det betraktas som en tillfällighet:

Jag hade nästan glömt bort dom. Fruktstunderna. På lekis. Eller om det var dagis.
Jag minns inte. Men dom inföll på eftermiddagarna, när vi lekt oss trötta och behövde en stunds återhämtning.
Fröken läste en saga och vi åt alla varsin (medhavd) frukt.
Tror Susanne brukade ha med en banan. Johan åt nog oftast en clementin.
Helena åt garanterat ett äpple. Det minns jag för jag var kär i henne.

Själv kunde jag nog ha med vadsomhelst.
Jag tyckte om den där kvarten varje eftermiddag. Men fruktstunderna hade nästan fallit i glömska – fram tills förra veckan. Då blev jag påmind, tack vare en ny, annorlunda fruktstund.

Vi hade bilat från Lake Placid, över gränsen till Ottawa i Kanada. Ingen tull. Ingenting.
Dagen efter, på vägen tillbaka, hamnade vi i bilkö till tullen i delstaten New York.
Det var då FotoFrisse påminde mig.
- Du har väl ingen frukt med dig nu. va?

Jag blev blek. Ryste till vid tanken på det saftiga äpple som vilade i min ryggsäck.
(Obehaglig tystnad i tre sekunder; luften i framsätet tung av Fotografens missnöje).
- Ähum … Mjau… (jag blev här en katt)
- Men Joka…. Du vet ju …

Jodå, jag vet mycket medveten om att det är Strictly Forbidden att föra frukt och grönsaker över gränsen mellan USA och Kanada. Men den kunskapen är inte värd mycket om man glömt att man faktiskt har en frukt med sig.

Men nu slog det mig hur jag packat ner det i förebyggande syfte. Äpplet. Kvällen innan. Vet ju att jag alltid blir hungrig. Frukten skulle vara mitt trumfkort att plocka fram längs vägen. Hade inte en tanke på att vi skulle över en gräns. Det känns ju inte så när man inte flyger.

Vår tur. Bara köra fram. Kvävde en impuls att rota fram äpplet och kasta ut det genom rutan. Tillbaks till Kanada. Men det var försent.
Damn. Bära eller brista.

En av de första frågorna tulltjänstemannen ställde var:
- För ni någon frukt eller grönsak in i USA?
- Nej, ljög jag bestämt, medveten om att jag vid en inspektion skulle få bita i det sura …

Vi klarade oss den gången. Tulltjänstemannen var en synnerligen ointresserad och trött man. Och det var kallt. Han nöjde sig med att öppna bakluckan och kika in. Sen snabbt in till sitt kaffe, sin munk och hyttvärmen.
Vi åkte vidare. Lättade.

Förvirrad man och smaskigt äpple. (I trygghet).

Tre dagar senare.
Vi hade varit i Toronto och kollat ishockey. Vi tog bilen över gränsen från Detroit. Sedinarna gjorde ny succé, vi skickade hem lite intervjuer. Slaggade någon timme innan vi åkte tillbaka morgonen efter.
Inga konstigheter.
Om det inte vore för att jag då var så urbota förvirrad, trött, glömsk och allmänt dålig.

Alltså: Återigen vid den amerikanska gränsen. Återigen i samma situation.
Längst fram i kön. Det var då det slog mig.
Den här gången behövde FotoFrisse inte förbanna mig. Jag gjorde det själv.
I min ryggsäck: ett saftigt rött äpple. Och en banan.
Fruktsmugglare dubbelt upp. Och den här gången gick det sämre.

Försent inser jag misstaget. Vår tur. Åker framåt.
Hör Fotot från passagerarsätet med sammanpressad käke:
- Joka, ser du tullgubben. Han ser ut som en riktig stridspitt.

Det var han. Dubbelt upp.
En anabolbiff. Rakad skalle. Fast övertygad om att alla som försöker ta sig in i de Förenta staterna gör det med syftet att spränga Frihetsgudinnan, grundlagen och hela fosterlandet i luften med en sjujävla smäll.
Den typen.

Jag hissade ner rutan. Han frågade inte. Han skrek. Vrålade.
Först de vanliga frågorna om nationalitet och syfte med resan. Sen kom det:

Ur minnet:

- WHAT WILL YOU DO IN THE US? (hög röst. Han skriker).
- We are sport journalists… meeting sport people…. You know, Krönikör. The Sportsmirror… (hann inte längre innan han tog ny sats. Högre nu. VRÅL).
- DO YOU CARRY ANY FRUIT OR VEGETABLES TODAY?? (svaret kom inte reflexmässigt. Det var mitt misstag. Istället: lång tystnad. Han noterade med enkelhet min osäkerhet och hur min blick flackade bort mot min medpassagerare. Fotografen i sin tur fixerade en punkt strax nedanför handskfacket som han tydligen just nu fann synnerligen intressant.)
- No, Eller … miiaju … (Nu kom katten igen. Jag hörde själv hur jag svarade med den klenaste stämma jag kunnat uppbringa. All eventuell Krönikörspondus var som bortblåst av vinddraget från hans utandningsluft. Lögnen var så tafatt att inte ens kan kallas lögn).Nu skulle allt avgöras. Jag blundade och en minnesbild från barndomen flög förbi. Jag är sex år och äter vindruvor på Lekis. Det var gott. Det var ….
- OK; TURN OFF THE ENGINE, GIVE ME THE KEYS AND OPEN THE TRUNK!! (rycker till. Han låter inte alls som min gamla fröken).

Jag kväver en impuls att lägga i backen och trycka gaspedalen i botten. Kanada är bara några meter bakom oss.
De fria frukternas land.
Men jag gör som han säger.

Det som sedan följer har jag fått återberättat av FotoFrisell. Han sitter bättre till. Han ser. Snett bakåt, bakom min rygg.
Och han minns.
Själv stirrar jag rakt fram och önskar jag vore en solmogen banan som växte på ett blommande träd i ett land långt borta. Ett okomplicerat liv.

Vi hade ingen vidare tur, det ska erkännas. Det var en bristfällig kontroll. Ett stickprov. Vi hade sex väskor i bilen. Alltså ganska många fack och gömmor att stoppa undan en banan och ett äpple i. Men det allra första stället han tittade efter på, det ABSOLUT första, är min ryggsäck.

Kanske hade han luktsinne som en präriehäst. Kanske hade han röntgensyn. Kanske hade han en utomjordisk tur.
Men han öppnade D E T facket.
Bingo.

Jag hör hur han gräver bakom min rygg. Uppfattar ett vrål. Kanske en fråga. Något om frukt.
Han upprepar. Och nu hajar även jag.
- I REPEAT: ARE YOU BRINGING ANY FRUIT TODAY??!! (jag undrar varför Frisell dragit på AC:s på max, innan jag inser att det är tullmannens andedräkt som slår mot mig).
- Pip. (nä, jag skojar inte. Jag fick inte ur mig något. Ett pip var vad den store Krönikören presterade).
- I CAN NOT HEAR YOU!!!! (var kan man söka medlemskap i tinitusföreningen…??)
- Mjuaw… maybe an apple …. I cant remember…. (jag uttalar orden med en röst värdig en förkyld daggmask. Jag nästan väser).

Krönikörens saftiga äpple. (Inte ett högexplosivt granatäpple).

I samma sekund ser FotoFrisse över sin axel hur den uniformerade Vrålapan står med mitt saftiga röda äpple i ena handen och en gyllengul banan i den andra. Han inser att detta håller på att gå åt helvete. Eller åtminstone åt ett county prison.

- OK, ONE LAST TIME: DOYOUHAVEANYMOREFRUITINTHEVEHICLE!?!!!  (han skriker så högt att jag är säker på att airbagen hade löst ut om jag inte tagit ur nyckeln).
- Miiijau…. There might be a banana as well. (av någon anledning säger jag detta samtidigt som jag fnissar. Vet inte varför. Förmodligen åt hela denna absurda situation; jag är trött, utarbetad; vill bara sova men något så oskyldigt som två frukter håller på att kosta oss inresan till det stora fria landet).
- DO YOU THINK THIS IS FUNNY!!??? (en tordön; ett skalv. ragnarök).Med de orden når hans vrede, och vår belägenhet, sin kulmen.

Krönikören (med begränsad pondus).

Jag hade kunnat anföra argument som att vi jobbat 19 dagar i sträck, rest, redigerat och slitit nästan dygnet runt; att jag sovit för lite och knappt visste i vilka städer jag varit senaste veckan.
Jag hade kunnat anföra att de frukter han stod med i sina stora händer faktiskt var nedpackade två dagar tidigare. Det var alltså amerikanska frukter.
Frukter på hemväg.
Fredliga frukter.

Men jag la mig platt. I sak hade jag fel. Bedyrade istället att jag verkligen hade glömt bort de där frukterna (vilket jag ju faktiskt hade). Bad om ursäkt. Flera gånger om.

Det rådde inget som helst tvivel om att jag inte bara förolämpat hans ställning som tullare och första representant för det stora, fria landet.
Jag och min fruktsamling utgjorde tveklöst ett direkt hot mot rikets säkerhet.
Vi hade kunnat ha ett större parti heroin i handskfacket; en kärnvapenladdning eller ett tiotal illegala immigranter i bakluckan. Jag hade kunnat heta Usama. Allt detta hade varit en ringa förseelse i jämförelse med min befruktade ryggsäck.

Under den föreläsning som sedan följde fick vi höra om de enorma straffsatser som väntade just fruktsmugglare. För att inte tala om straffen för att vilseleda uniformerad personal, även om det är oavsiktligt. (”…IT MIGHT COST YOU YOUR CARRIER!!”).

Som tur var befann vi oss i Michigan, en av de få delstater utan dödsstraff och elektriska stolar. Annars hade det varit ett stycke bacon som kommer sitta i OS-studion kommande veckor.
Men jag slapp både avrättning och, oväntat nog, böter. Inga handklovar. Ingenting. Kom undan med en varning. Det var allt. Tackade ödmjukast. Bad om ursäkt några gånger till. Sen fick vi åka iväg.
Utan frukt.

Just nu, när jag skriver detta sitter jag på ett flyg mellan Denver och Calgary. Återigen på väg över gränsen.
FotoFrisse sitter intill mig, till höger. Han har inte ställt frågan än, men jag vet att den kommer.

Men den här gången är jag lugn. Har lärt min läxa. Jag har tuggummin med melonsmak. Det måste vara okej.
Det får vara nog med frukttrubbel nu. Jag föredrar dom gamla fruktstunderna.
Dom tyckte jag om.

Lycka. Tillbaka i de fria frukternas land.

Slutligen: För dig om vill hänga med på vad som händer under OS – både framför och bakom kulisserna:

www.twitter.com/SVTKarlsson