Jag gjorde ett tips 2006.
Det var mitt första framträdande som krönikör. Jag spådde ett fiasko.
Det blev ett fiasko.
För mig.

Jaja, ni vet ju alla hur det gick i Turin. Det gick bra.
Sverige vann 134 guld.
Det totala antalet svenska medaljer kontrollräknas fortfarande.
Mycket tyder på att det ligger strax över elva tusen.

Borde jag tippa noll guld igen? Det blev ju ett fantastiskt OS förra gången.
Inte för mig kanske, men för alla andra.
Nä. Nu är det nytt decennium, nytt OS. Nya tag. Ny krönikör (ganska lik den gamle, fast lite trevligare) och jodå… ta ta taaam – nytt OS-tips.

Sen 2006 har jag tillbringat den mesta tiden i Vancouver och Whistler. Här finns inte en snöflinga eller istapp jag inte känner till i detalj.
Varje kristall är minutiöst skärskådad i svepelektronmikroskop. Jag har studerat, tänkt, beräknat och mätt vinklar. Vägt varenda redskap och synat varje trikå i sin söm.
Har undersökt glidvallor med elektrofores, isotopanalyserat kolet i samtliga kolfiberstavar och kartlagt biorytmerna för mer än trettiofem tusen tävlande, deras ledare, coacher och åskådare.

Lägg därtill att jag har djupintervjuat ett hundratusentals aktiva samt deras husdjur.
Kort sagt: jag har koll.

Den här gången ska jag inte ha fel.
Och jo, jag tror på guld den här gången.
Flera stycken.

Jag blir här ett slags idrottsvärldens Carl von Linné och tillåter mig klassificera de svenska olympierna systematiskt i olika arter:
- Aurum Olympus Candidatus (olympier med guldchans)
- Argentum et Stannum/Cuprum Olympus Candidatus (olympier med medaljchans)
- Skrällus lägus Candidatus (olympier med chans att överraska och kanske nå medalj)

Så här såg SVT Sports krönikör ut på 1700-talet. Det är faktiskt sant.

Och vi börjar med Aurum Olympus Candidatus (alltså guldchanserna) så står de största förhoppningarna till honor.
 Anna Carin Olofsson Zidek, Helena Jonsson, Anja Pärson och Charlotte Kalla har alla flera chanser var.
Totalt nästan 20 stycken.
Till guldkandidaterna räknar jag även Emil Jönsson (hane).

Om vi börjar med ACOZ så är hennes största chans på sprinten. Hon har vunnit två lopp i världscupen i vinter och det är hon ensam om. Hon är en outsider som smyger i Helena Jonssons medieskugga, trots att hon är regerande mästare.
Alltså, ACOZ vet vad som krävs för att vinna ett olympiskt guld och jag har på känn att hon kan upprepa bedriften från Turin. Guldchansen finns, men det blir svårt.

Helena Jonsson kommer infria alla högt ställda förväntningar. Åtta pallplatser i vinter, varav hälften segrar talar sitt tydliga språk. Träffprocenten skrämmer livet ut konkurrenterna och hennes åkstyrka räcker numer mer än väl.
Chansen att Helena Jonsson lyckas i OS är större än att hon floppar. Få hon en bra start tror jag att hon tar två guld och totalt tre medaljer och blir en av dessa spelens stora stjärnor.

Helena Jonsson har alla förutsättningar att bli framgångsrik i OS.

Charlotte Kallas tre senaste lopp har visat att hon är i sitt livs form. Utklassningen av Anna Haag på SM skvallrade om att nästa vc-seger snart skulle komma. Ännu mer övertygad blev jag efter fjärdeplatsen i Otepää.
Och mycket riktigt – i Canmore, OS-genrepet, vann hon på favoritdistansen 10 fritt.
Då stod inte Marit Björgen på startlinjen. Det gör hon i Whistler, grymt revanschsugen efter misslyckandet i Turin. Det blir en kamp dom två emellan och den kan sluta hursomhelst.
Medalj – ja. Guld. Njae…

Emil Jönssons formkurva liknar Kallas. Väl tillbaks från skada har han dominerat.
I Canmore utklassade han konkurrenterna på ett sätt som jag sett få motsvarigheter till i sprint på herrsidan.
Där fanns dock inte fjolårets sprintsuverän, Hattestad, med. Men han har inte visat gammal god form i vinter. Inte än.

I OS handlar det om klassisk sprint och Norge kommer ha ett riktigt bra lag. Ryssarna är också bra (men här räknar jag iskallt med startförbud på någon av de bästa åkarna). Och hur är det med Jönssons nerver? VM-insatsen ifjol imponerade inte och sprinten är synnerligen chansartad.
Medaljläge – ja. Guld. Tveksamt.

Emil har dominerat på samma sätt som Björn Lind gjorde inför Turin.

Anja Pärson har två alternativ. Pallen eller uråkning. Hon har inget att förlora och kommer vara grymt taggad i jakten på att bli den främsta alpinkvinna genom tiderna.
Kapaciteten finns att vinna i fartgrenarna samt Superkomben, det har hon visat i vinter. Men hur blir det med vädret? Det är ofta dimma, moln och svår sikt i Whistler, något ”solskensåkaren” Anja sällan lyckas bra i.
Men jag är optimist när det gäller Pärson. Hon fixar ett guld (superkomben). Och ytterligare en medalj (störtlopp) och blir den klarast lysande svenska stjärnan vid sidan av Helena Jonsson.

Fortsätter vi sedan med den andra kategorin, alltså medaljchanserna, Argentum et Stannum/Cuprum Olympus,  så är de ganska många. Men konkurrensen är här stenhård och om man börjar tänka att ”jo, men han eller hon kan nog ta en medalj”, så kommer ganska många namn i spel.

Men i min Linnéska värld av klassificering är kravet för att klassas som en medaljkandidat att man upprepade gånger visat att man tillhör de absolut bästa i världen. Rutin, stabilitet, kyla, form och resultat är nyckelord. Man ska kort sagt vara riktigt jäkla bra och ha vad som krävs för att lyckas när det hettar till.

Här placerar jag de svenska curlingtjejerna (Lag Anette Norberg). Dom uppfyller egentligen alla krav för att vara Aurum Olympus Candidatus, men konkurrensen är betydligt hårdare den här gången, jämfört med i Turin.
Nu finns tio bra lag och det kommer bli stentufft rakt igenom turneringen. Finns hungern kvar? Hur passar de aggressiva isarna (snabbt spel, mycket curl) svenskorna?
Medalj. Ja.
Bland mina medaljer räknar jag också in två längdmedaljer till. Dom kommer i stafett av något slag. Men de traditionella stafettlagen är bräckliga.
Jag räknar med Rickardsson-Olsson-Södergren-Hellner på herrsidan (bra medaljchans) och Olsson-Ingemarsdotter-Haag-Kalla (sämre medaljchans) på damsidan.  Men chansen är stor att någon faller ifrån eller gör en lite sämre sträcka och då räcker det inte till medalj. Sverige har här inga marginaler. Hyggliga medaljchanser, men långt ifrån säkert.

Jag tror mer på sprintstafettlagen. Är Falk inte kurrant hoppas jag på Haag-Kalla (möjligen Ingemarsdotter istället för Haag) samt Jönsson-Hellner (Lind reserv). Det är lag som rimligen borde kunna stå på pallen. Vågar alltså inte räkna med mer än två medaljer totalt på dessa fyra distanser.

Det syns kanske inte på denna bilden, men detta är en Dark Horse.

Damkronorna spelade final senast men det gör som inte i år. USA och Kanada är helt enkelt för bra och att hoppas på ännu ett womens miracle on ice för svensk del är att hoppas på för mycket. Men seger över Finland i bronsmatchen ger ett brons.
Gott så.

Herrlaget tar också medalj, även om konkurrensen är grym. Kanada och Ryssland får gälla som favoriter, men Tre Kronor kommer väl rustat. Kanske inte lika starka bakåt som i Turin, men framåt finns nya stjärnor som Bäckström, Sedinarna i kalasform samt Zäta.
Under en så kort turnering kommer formstarke Lundqvist få en nyckelroll i målet.
Jag tror på en medalj för Sveriges del. Valören kan bli vilken som helst.
Men Kanada-Sverige vore väl en okej final?

Slutligen: Listan på de jag sorterar in i mitt olympiska herbarium under fliken ”Skrällus lägus Candidatus”, alltså svenska olympier med chans att överraska och kanske nå medalj, skulle kunna bli väldigt lång.
Om Vallaguden Swix är god och håller förkylningarna borta; om Jupiter står rätt och konkurrenterna fel är ju allt möjligt. Det är liksom det som är charmen med idrott.

Men jag väljer att utnyttja denna rubrik till att nämna de jag tycker det finns anledning att se upp extra mycket med. Svenskar som kanske inte nämnts så mycket i förhandssnacket, men som på en bra dag faktiskt kan överraska rejält:

Här finns ju Hanna Falk, som en outsider. Hon är svårtippad på grund av skadan, men om hon är hundra så kan hon alla gånger ta medalj. Orutinerad, men orädd. Hoppas hon håller.

Annars ska det bli intressant att gölja Familjen Olsson. Fru Anna har haft en motig säsong. Skadad i Davos, sjuk under SM och i genrepet i Canmore föll hon. Men här finns en enorm resurs. Olsson har rutinen och styrkan för att klara alla heaten. Jag tror faktiskt lika mycket på henne som på Hanna Falk.

Varning också för maken Johan på femmilen (klassiskt). Olsson var världens bäste klassiska åkare ifjol och kanske är det hans tur att lyckas ordentligt nu. Olsson har ofta gjort bra mästerskapslopp och blir det bara högt tempo i femmilen blir han livsfarlig.

Ett scenario: om Södergren inte håller hela OS så får han dra järnet tillsammans med Modin så länge de orkar. Allt för Olssons (och Rickardssons) skull.

Curlingherrarna. Vann faktiskt EM-guld så sent som i december och har kapaciteten att slå alla lag. Lag Edin är ungt, orutinerat och har kanske de sämsta förutsättningarna (enda laget som inte testat OS-stenarna), men kommer dom rätt in i turneringen och får lite flyt så kan dom skrälla rejält.

Det kan också Anna Haag. Hon har visat en enorm jämnhet denna säsong och inte missat en enda topp 10-placering. Går det snabbt på den klassiska delen (vilket det kommer göra med Saarinen, Kowalczyk och Majdic i fältet) så tror jag mer på Haag här än Kalla i dubbeljakten.
Det blir polsk seger, men där bakom är det ovisst och öppet. Skrälläge alltså.

Och Björnlund. Räkna inte bort Jesper Björnlund. Om skallen är med nu när det gäller. Känns som en fjärdeplats dock.

Jaha, om vi ska summera detta flummeri och navelskåderi och baka ihop allt till ett olympiskt tips så får jag höfta till med något. Guld- eller medaljchans innebär såklart inte guld eller medalj. Allt faller inte in. Ofta slutar det med fjärdeplatser. 
Så när jag lägger samman, drar ifrån, tänker till och drar till så hamnar jag på tre eller fyra OS-guld, samt 8-12 medaljer totalt. Men okej – ett tips ska det vara och jag dunkar i med 3 guld och 10 medaljer (elva medaljjer om Hanna Falk är hundra i sprinten).

Det innebär alltså 131 guldmedaljer färre än i Turin. Men ändå ett bra OS för Sveriges del. Och ett tips från Krönikören som lär ligga betydligt närmare verkligheten än det för fyra år sen.