SVT Play
Det är något stort som närmar sig.
Imorgon.
Något magiskt; som väcker både härliga och fasansfulla minnen till liv.
Det pirrar i magen. Känns nervöst.
Men så tittar jag ner på pappret framför mig.
Ett kladdigt, trasigt gammalt papper med massor av små noteringar. Jag kan utläsa:
AB +1,03 (11) -99
UL +1,29 (13) -02
ML +1,13 (10) -05
DR +1,10 (9)Â -09
Det handlar naturligtvis om herrarnas skidstafett.
För mig har det alltid vilat en särskild magi över herrstafetten. Det var liksom stafetten som satte det slutgiltiga
betyget på mästerskapet.
Det var här prestigen låg.
Femmilen i all ära. Det var det individuella kraftprovet. Men det var herrstafetten jag ville se mina hjältar vinna.
Och Sverige var nästan alltid med och fightades.
I alla fall fram tills jag var 12.
På den gamla goda tiden då Sverige regerade.
Rotar vidare bland mina dokument och hittar ett utkast till en bloggtext från VM ifjol.
Ögnar igenom och inser att det håller för publicering en gång till; aningen redigerat och uppdaterat:
Listan med marginalanteckningarna har hängt med ett tag. Det är en sällsynt dyster läsning.
Rad efter rad med tävlingar där Sverige ställt ett starkt lag på startlinjen, men där chanserna försvunnit all världens väg innan tävlingen knappt börjat.
Jag inser att det jag håller i handen är underlag för en foskningsstudie. Kanske en samstudie med något universitet i Moskva, för det finns inga
andra av toppländerna som konsekvent underpresterar så i stafettsammanhang på herrsidan som Sverige och Ryssland.
Men frågan är om forskning hjälper. Vi kanske snarare behöver samla alla medicinmän, schamaner, präster, druider och magiker som går att uppbringa norr om Nederländerna för att bryta denna förbannelse.
Magnus Ingesson lär ha varit i kontakt med denne schaman.
Â
Var kommer den ifrån? Förbannelsen alltså??
Vi hade ju allt! Men tappade allt.
Efter tre raka succéer -87, -88 och -89; samt ett silver i Val di Fiemme 1991 såg det så bra ut.
Sverige regerade stafettvärlden.
Likt skogens konungar älgade Wassberg, Gunde, Molle, Ottosson och Håland fram i spåren.
Ostoppbara.
MÃ¥nga talade sen om 90-talets bankkris.
Den var ingenting mot 90-talets stafettkris.
Och vad värre är – Stafettkrisen pågår fortfarande.
Det började 1992, OS i Albertville.
Christer Majbäck körde sträcka 2 och blev stum som en fräst fisk. Placeringsmässigt kom han in som femma. Ingen katastrof, men avståndet hade blivit evighetslånga 1.22 minuter.
Det var mitt första minne av ett svenskt stafettfiasko. Det skulle komma fler.
1993 är minnet tydligare. Jag var 16 Ã¥r och minns hur jag satt framför teven hemma i vardagsrummet och led med Bankiren när han pÃ¥ Torgny Mogrens sönderfrysta skidor och med ben av Pitepalt slet i Faluns mördande backar – ända tills han fick en hammare i huvudet.
Mycket är sen svart, luckor och fragment. En del minns jag. Annat har jag fått berättat för mig.
Jag blundar och försöker pussla ihop minnesbilder, men känner bara yrsel och obehag.
Tankarna flyr istället till sommarängar, kaniner, glada spelemän och Monopol.
Nån slags försvarsmekanisk, gissar jag.
Rörigt. Men jag förnimmer känslor av illamående och medkänsla över Molles kollaps (på egna skidor) i Thunder Bay 1995.
En bild flimrar förbi där Fredriksson halkar runt i spår av mjölksyra på förstasträkor i både Trondheim och Nagano; och jag kan fortfarande vakna kallsvettig om natten med Anders Bergströms utmattade ansikte i Ramsau -99 framför mig.
Han flåsar och dreglar.
Jag skriker.
Bankiren reste sig – kom tillbaks och vann OS-medalj.
Som tittare är man så hjälplös. Och inte hjälpte det att jag lämnade tv-soffan och började bevaka mästerskapen i tv:n, istället för framför den.
Först trodde jag det, när Sverige vann en silvermedalj i Lahtis-VM 2001, men året efter i Salt Lake var allt normalt igen. Urban Lindgren åkte uppför en brant backe och slog skallen i längdåkningens höjdgräns.
När röken skingrats och den emotionella jordbävningen lagt sig återfanns Sverige på en förnedrande 13:e plats.
5,14 efter ettan Norge.
Slaget av tolvan Japan.
Sämst i mannaminne, i alla fall för en ung skidreporter.
Året efter var jag övertygad om att den svenska Golgatavandringen var över, när Jörgen Brink stack iväg i en solklar ledning på sista sträckan i Val di Fiemme. Allt verkade så perfekt någon kilometer före mål.
DÃ¥ kom chocken.
Kameran panorerade med tvåan Alsgaard och trean Teichmann och jag minns hur jag skrek rakt ut när Brink blev synlig.
Stillastående. Parkerad i en av de sista backarna före mål.
2005 drabbade förbannelsen åter förstasträckan när Mats Larsson ställde sig på start med skidor gjutna i en skön legering mellan bly och osmium.
Osmium är ett av de tyngsta grundämnet.
Mats Larssons skidor tillverkades av just denna bit.
Men så hände något.
I Turin-OS och Sapporo 2007 var Sverige plötsligt med och fightades igen.
I Japan till och med trots (eller tack vare!) en reserv i laget (Hellner inkastad sedan Johan Olsson kastat in handduken. Hellner åkte kanon!).
Två raka tredjeplatser. Överraskande brons.
Ingen kollaps. Allt var äntligen över!!
Vi var tillbaks.
Redo.
Alltså: 2009 skulle alltså bli året då Sverige återigen skulle få stå överst på mästerskapspallen.
Icke!
Det som var tänkt som ett guldjubileum, 20 år efter senaste guldet, blev istället ett jubelfiasko.
Läser igen: DR +1,10 (9).
Daniel Rickardsson. Nionde man. Kört.
Deppilidepp anno 2009 (dock ej från stafetten).
Och där står vi nu igen. Troligen med Daniel Rickardsson på startsträckan.
Men han är säkrare i år än ifjol; mer rutinerad. Har till och med vunnit ett lopp i världscupen.
Här finns Johan Olsson och Marcus Hellner, som båda är i sitt livs form. Och här finns den lika säkre som sympatiske evighetsmaskinen Anders Södergren.
Jag vill tro att det är ett bra lag. Ett lag som kan kämpa om guldet.
Jag vill!
Så på onsdag tänker jag be en stilla bön till Vallaguden Swix att det ska hålla hela vägen.
Det gjorde jag ifjol också.
Från himmelen kom ingenting i retur, men väl ett sms från landslagets presschef som talade om att Södergrens insjuknat i maginfluensa.
Förbannelser kanske inte kan brytas?
Jag vet inte vilket brott den svenska idrottspubliken begått, men vi straffas hårt.
Och det jävligaste är att pappret inte slutar där – det finns plats för åtminstone två mästerskap till.
Det håller inte. Så nu har jag bestämt mig. I morgon bitti ska jag elda upp skiten.
Det kan i varje fall inte gå sämre.
