Kvar i kommentatorshytten – fortfarande omtumlad efter det som nog är min häftigaste upplevelse som skidkommentator. Och då klev jag ändå in i branschen kort efter Hedenhös.
Idag går alla Oscarsstatyetterna till det svenska laget. Bästa manus. Bästa regi. Bästa huvudroll. Bästa biroller. Och förstås bästa lopp. (Bästa musik: på prisutdelningen i morgon!)
Till och med häftigare än:
Torgny Mogrens femmilsguld i Falun -93. Ett svenskt skit-VM på hemmaplan som slutade med sol, publikfest och hemmaseger! Stark upplevelse!
Charlotte Kallas Tour de Ski 2008: började bra. Växte, och växte och växte till det klassiska rycket i slalombacken. Vilket genombrott!
Den dubbla gulddagen i Turin. Två sprintstafetter – två guld på en timme. Wow!
Men Gunde Svanar och Lindar och Fredrikssöner och Wassbergar och Haagar och Vasalöpare och alla andra får ursäkta:
just nu finns det inget som slår lördagen den 20 februari 2010 i Whistler och loppet som hade allt!
Det totalt oväntade scenariot: Olsson ryck halvvägs. Kändes dödsdömt från början. Växte i takt med att kilometer las till kilometer. Den nya taktiken: Hellner och Södergren som lojala bromsare i klungan. De sista kilometernas jakt på Olsson. Infångad – men inte slut. Och Hellners mäktiga avslutning och Olssons brons.
En sån här dag är det bara att buga och säga: Tack för upplevelsen!
Jacob Hård



