SVT Play
Jag vill börja med understryka att jag inte är bitter. Sitter jag här, förtjänar jag säkert att sitta här.
Men jag vill att ni ska veta att det är ett ensamt liv. Min kommunikation med omvärlden har den senaste tiden i det närmaste varit noll.
Tills igår, då jag nåddes av en flaskpost med de senaste inläggen i Vinterstudions blogg.
Det skär i mitt Krönikörshjärta att läsa hur den store Programledaren får det att framstå som att jag valt min isolering alldeles frivilligt. Han beskriver det som att jag ligger på en strand och lapar i mig drinkar och sol på samma sätt som en svulten katt lapar mjölk.
Det är en lögn.
Visst, det är sant att jag befinner mig i tropikerna; att himlen emellanåt är lite blåaktig och, jodå, jag kan påminna mig att solen någon gång kikat fram och värmt min bleka, korpulenta lekamen.
Men det har knappast gjort min själ gladare.
Än mindre är detta självvalt.
Ensam Krönikör på post.
Sanningen, mina damer och herrar – och detta är den enda sanning som finns att berätta – är att jag är lurad. Bedragen. Rejält dragen vid min Krönikörsnäsa.
Sanningen är att jag skickades iväg i tron om att jag skulle få arbeta med Vinterstudions sändningar som korrespondent. Jag sändes hit med löften om att få referera skidlopp och få göra intervjuer med de senigaste atleterna.
Det var vad Redaktören sa. Han gav mig en enkel biljett.
Nu nås jag istället av bud som säger att det tävlas på annat håll. I Europa. En Tour. Den sänds i SVT. Med andra kommentatorer. Min gamla parhäst Emelie är expert. Med nån Ove.
Själv sitter jag här på en sandstrand, i skuggan av några palmer och svettas. I handen håller jag den lapp Redaktören skickade med mig. Här finns alla reportageidéer nedtecknade.
Jag läser om hur jag skulle undersöka om Christian Hoffmans blod verkligen var i fast form, som ryktet sa och om det verkligen stämmer att Martin Bajcicaks tävlingsdräkt är tillverkad av latex.
Jag skulle samla det svenska vallateamet som skulle ropa ”Vi ska aldrig mer använda ruggade skidor” i kör 100 gånger och jag skulle ta med Anders Södergren till en medicinman som kunde bota alla hans krämpor för gott. Därefter skulle jag springa en mil max. Först utan, sedan med Marit Björgens astmaspray. Bara för att notera skillnaden.
Och det fanns många fler reportageidéer som skulle gett er, kära tittare, detaljerna bakom prestationerna.
Nu svettas jag istället något fruktansvärt innanför mina termokläder och lever på minnen från förr. Blundar kan jag förnimma hur jag och min radarhäst Expert-Emelie gled runt i våra morgonrockar på ett Slovenskt Spahotell från tiden före ryska revolutionen Jag draperad i vitt och min paradhäst Expert-Emelie i gult.
Det var tider det!
Krönikören (på den glada tiden) med sin patronpräst Expert-Emelie
Hursomhelst: ni ska veta att jag har gjort mitt bästa. Jag har ställt min klocka var morgon; klivit upp och brutit min nattfasta med en liten kopp te och en skorpa, endast med swix röd som pålägg.
Varje morgon har jag iklätt mig Krönikörens arbetsdräkt, SVT:s termo-overall.
Det är den jag bär här. Och jag bär den med stolthet.
Men några jobb finns inte att göra.
För att inte bryta ihop helt, eller falla in i ett destruktivt beteende har jag istället försökt hitta andra reportage och vinklar. Men de enda jag lyckats intervjua är några pelikaner.
De ville dock inte vara med på bild.
Notera hur pelikanerna vänder mig ryggen vid fototillfället
Jaja, solen skiner, visst. Men den värmer knappast mitt mörka sinne. Inombords huttrar mitt frostiga Krönikörshjärta så till den grad att jag inte vet hur länge till det ska orka slå.
Allt medan den Store Programledaren solar sig i skenet av Vinterstudions rampljus, ackompanjerad av Redaktörens hånskratt.
Jag är lurad. Och jag inser det just som den där Ove säkert hälsar välkommen till ännu en Tour de Ski-sändning tillsammans med min gamla radonhäst Expert-Emelie.
Kanske borde jag anat oråd? Kanske borde jag reagerat tidigare?
Fanns där varningsklockor som klämtade? Kanske. Men jag är värmlänning. Jag litar på folk.
Redo för arbete.
Nu vet jag inte hur detta ska sluta. Enligt min uppdragslista är det idag jag skulle fått Thaimassage i min axel av Axel Teichmann. Men det ser inte ut att bli av, det heller.
Kanske når denna flaskpost sitt mål. Kanske inte.
I väntan på nya order sätter jag mig i vattenbrynet och låter mitt finger rita det budskap jag redan skrivit hundratals gånger i sanden.
