Tänk dig att du är i ledning.
Det som står mellan dig och segern är fem svarta prickar, en tickande klocka, ett bultande hjärta, en vind som blåser några meter per sekund för mycket från höger och så de där tankarna: ”Sätter jag det här då vinner jag”.
Det är liksom upplagt för drama.

 -Visst är det här jobbigt?! Jag tror skidskytte är värsta sporten att titta på…plågsamt faktiskt! sa Popsen igår när vi satt inne i värmen en stund och med spänning såg Helena Jonsson skjuta fullt i sitt andra skytte.
- Jo,  svarade jag
(Man håller liksom gärna med Popsen…)
- Och tennis! Tennis kan också vara så där riktigt jobbigt…sjukt nervöst!
(Nu var det Pops tur att hålla med mig…)
Långa bollar där man tror att:
”…nu är det avgjort…nähä…men nu…näääj….nu sätter han den…men vad i…” och så plötsligt får motståndaren istället in en passering som enligt fysikens alla lagar är omöjlig att sätta.
Det ska bara inte gå. Men det gör det.

I min familjehistoria finns det framför allt en idrottsdramatiker.
Han är Gud i min idrottsvärld.
Ingemar Stenmark.
Min mamma hade så svårt för andra åket att hon faktiskt lämnade TV-rummet. Och från nå’t hörn i närheten hörde vi smått hysteriskt: ”Hur går det? Hur går det?”
En gång gick hon ut och dammade en bokhylla.

Min egen dag har varit väldigt odramatisk.
Det närmsta jag kommit ett drama var Radiosportens antenner.
Radiomännen (som för övrigt är trevliga varelser) går omkring med en låda på ryggen som har ganska långa utskott. Dom spretar ibland lite hit och dit. Och i en trång mixed zone kan dom där antennerna förvandlas till farliga grejer. Mitt ena kindben fick sig en snärt. Och en tysk fick ducka.

Men det är ingenting mot för vad som hade kunnat hända.
Glad i hågen efter dagens sändning kliver jag in på vårt hotell. Ett hotell med ganska smala korridorer. Smiter runt ett hörn på väg till mitt rum och plötsligt står jag öga mot öga med en ryska och hennes gevär.
Hon står och tränar stående skytte mitt i vår hotellkorridor.
Man hajar till. Kan man säga.

Vet ni förresten att en del fotografer nära skjutvallen har skyddsvästar?

I det upplagda dramat tappade Björn Ferry ledningen efter en bom i sista stå och slutade sexa i dagens distans.
Det imponerar på mig.
Det är bara två veckor sedan han började staka fullt ut efter sitt nyckelbensbrott.
Han saknar sex veckors skytteträning.
Men det gick bra ändå även om han kroknade lite på sista varvet, vilket normalt brukar vara hans riktigt starka sida.
Den här gången förlorade han dramat mot klockan. Och en svart prick blev kvar på skjutvallen.
Men det kändes som en liten seger ändå.
I TV-världens kanske mest plågsamma sport.

/Lotta