SVT Play
Det var nÃ¥got bekant över bilderna av Anders Blomquist simmande i ett hav av papper i Krönikörens inlägg frÃ¥n igÃ¥r (”Konsten att ta sig till en världscuptävling del III”).
Hört talas om det papperslösa samhället?
Gäller inte kommentatorer. Inte oss av den gamla stammen i alla fall.
Räkna med internet i ett litet alphotell i Italien? Lita på att datorns batteri håller stilen?
Knappast. Här gäller det att ha med den gamla pÃ¥litliga hÃ¥rddisken – pärmen.
Stor-Blomman (ej att förväxla med redaktör Lill-Blomman) kör utan pärm. Dock ej utan papper. Hans ständigt växande högar av gamla resultatlistor vackert färglagda med överstrykningspennor lever sitt eget liv. (Att färgerna inte alltid följer svensk kommentatorsstandard är en annan historia).
Anders gör ett halvhjärtat försök att trycka in sina papper i några sladdriga mappar men de börjar allt mer leva sitt eget liv.
Amöbaaktigt.
Som en okontrollerat jäsande deg som ska hållas instängd i en notoriskt opålitlig väska.
Anders på alla fyra i sitt uthällda arkiv var alltså inte någon ny syn. Det är dock inte alltid han har turen att väskan öppnar sig i en hyggligt välstädad korridor på SVT.
Senast hände det på Karlavägen. Mitt på gångvägen i allén.
Det var en typisk stockholmsk vinterkväll. Mörk, våt, blåsig, skitig.
Blommans väska dignade under trycket av listorna – öppnade sej och spydde ut sitt innehÃ¥ll vid hans fötter. Det som inte spreds för vinden, alltsÃ¥.
Vi snackar MÃ…NGA papper…
Vi snackar sand, grus och vattenpölar…
I morgon åker vi till Davos.
Jag räknar med att den gamla väskan med det numera ganska solkiga arkivet är med.
Jag hoppas den väskan gör sin sista resa.
Jag hoppas tomtefar vet vad han ska lägga under den blomquistska granen.
Annars får jag göra det själv.
/Jacob H
