Wonderful, wonderful Copenhagen

Då var det dags för årets TV dagar i Köpenhamn och agendan gjorde, som vanligt, ingen besviken. Vi blev lyxigt inbjudna till att vara med på masterclasses med Sarah Treem (The Affair) och med Daniel Zelman (Bloodline) och därefter en avslutande sittning med Warren Littlefield (Fargo).

masterclass

Sarah och Daniel bjöd frikostigt på personliga erfarenheter och berättade öppenhjärtligt om hur deras respektive skaparprocesser såg ut. Ibland slående lika och ibland milsvida från varandra. Det senare märktes inte minst på sättet de såldes in där Sarah skrivit ett väldigt tydligt pilotmanus som klargjorde hennes vision för serien och hur den skulle utarbetas mer eller mindre in i minsta detalj, både i säsong ett men även påföljande. Daniel, å andra sidan, hade ingenting skrivet överhuvudtaget men en väl utarbetad muntlig pitch där han klargjorde för seriens båge och inte minst hur släktträdet såg ut. Men både sätten fungerade och någon långdragen pitchrunda hade ingen av de haft utan det var mer eller mindre napp på första försöket.

Likheterna mellan de båda serierna är slående. Båda är i grund och botten relationsdraman med sedan ett lager av thriller/crime ovanpå och där var Sarah och Daniel rörande eniga – det senare lades till för att kanalerna skulle nappa. Rena relationsdraman var helt enkelt inte tillräckligt. Mixandet av genres ökade intresset och kanske var det just detta som gjorde att de blivit sådana succéer. Svårt att sia om givetvis men genremixning är ju något som visat sig mer och mer vara ett vinnande koncept. I Sverige har vi ju Jordskott till exempel. Hur framtiden er ut på det planet kan en bara sia om förstås men en gissning är väl, att som med alla trender, så kommer det också någon gång en motreaktion.

Åter till Köpenhamn. Både Sarah och Daniel pratade även om vikten av manus men deras inställning till hur detta sedan förvaltades under inspelning skilde sig avsevärt åt. Sarahs utgångpunkt var att manuset styr och var därför väldigt detaljerat skrivet från början med reaktioner, pausering etc medan Daniel såg det mer som en karta och ett styrdokument där skådespelarna fick utrymme att ändra och lägga till egna repliker. På en punkt var de dock rörande eniga, deras serier var båda sprungna ur egna erfarenheter och karaktärerna baserade på vänner i deras närhet. Inget var taget helt ur luften och påhittad fiktion, med andra ord, vilket osökt för oss in på dagens sista punkt – Fargo.

Eftersom att Warren inte är showrunner utan producent så handlade samtalet mindre om skrivande och mer om hur exakt man ens kommer på tanken att göra en serie av bröderna Coens hyllade långfilm nästan 20 år senare. Men allt går tydligen. Och med ett fantastiskt resultat dessutom. Så världsbygget kring Farg och formen var något som det pratades en hel del om eftersom att serien har två säsonger som skiljer sig åt i egentligen allt. Det är inte samma cast och inte samma tidsepok men ändå vet man direkt att det är Fargo. Världsbygget och bilden är helt enkelt nyckeln och det finns en orsak och verkan till allt.

Ett citat som fastnade var ”Accept the mystery”, ibland behöver man inte förklara allt. Vissa saker kan helt enkelt bara få vara. Malvo kan helt mirakulöst försvinna. Vi behöver inte alltid veta hur. Världen Fargo har sina egna regler och som tittare är det bara att hänga med helt enkelt. Hela dagen avslutades med den goda nyheten att det dessutom kommer en säsong 3. Vad vi har att se fram emot?

”In the world of Fargo – shit’s gonna happen”.

Boys will be boys

Den gick från att klassas som den sämsta serien i SVTs historia till att utnämnas som 2000-talets svar på filmen ”G – som i gemenskap”. Jag pratar givetvis om Boys – kortserien som riktade sig främst till ungdomar men som gått hem hos både tonåringar och pensionärer och som skapat minst lika många debatter och krönikor som vilket storserie som helst.

Vi visste tidigt att det skulle skapas två distinkta läger redan innan vi började sända för det här var ingenting som obemärkt skulle fladdra förbi i bruset. Däremot så blev det något starkare reaktioner än vad vi trott. Speciellt med tanke på att marknadsföringen var i det närmaste obefintlig och att den hade premiär på SVT Play och inte på prime-time i broadcast. Men även om vi var förberedda rent mentalt så var den första veckans enorma uppbåd oväntad ändå. Twitter gick totalt bananas och dissningarna haglade. Boys låg på topplistan över det som var mest omtalat på Twitter i Sverige under nästan hela dagen. Kommentarerna var alltifrån att serien var ytlig och bara handlade om dryga hipsters till att det var den sämsta skit som någonsin har sänds. Om någon överhuvudtaget tyckte något annat så sa de inget eller drunknade i den massiva flodvåg av negativ kritik som kom. Flera krönikor skrevs om hur dåligt det var och alla som varit involverade fick en skopa av sleven.

Det intressanta med det hela, förutom att se hur det så snabbt eskalerade, var hur snabbt det sedan blåste över. Som att ingenting hade hänt. Nu kan en hävda att de som så intensivt hatade serien slutade att titta och de som gillade den stannade kvar och började ösa kärlek över den senare, men ändå. Den ”lilla” serien Boys fick alltså lika mycket genomslag i sociala medier som det sista avsnittet av Bron och då kan en verkligen undra varför.

En förklaring kan vara att det från början var svårt att sätta Boys i ett fack. Vad var det här för serie egentligen? Humor? Drama? Reality? Dokumentär? Mycket av kritiken som kom gick dessutom isär. Några tyckte att det inte var verklighetstroget alls, att pojkar inte pratar eller är på det där sättet. Andra tyckte att det var för verklighetstroget och då fokuserade mycket på att kläderna inte stämde om det nu skulle vara en nutida dokumentär om hipsters på söder. Och som alltid så ligger ju sanningen i betraktarens öga men den produceras från avdelningen som heter drama/fiktion och inte från dokumentär. Så mycket är sant men jag kommer inte ge något facit. Jag kommer inte berätta vad Boys är eller inte är för det är tittarnas sak att avgöra vad den betyder för just dem. Huvudsaken är att det berör och det verkar onekligen som att vi tryckte på en öm punkt som gjorde att serien gav något och det är väl precis det riktigt bra drama ska göra.

Foto: Knut Koivisto
Foto: Knut Koivisto

TV Heads #48 – Det konstiga avsnittet

Hej kära läsare och lyssnare. Om ni mot förmodan missat vårt senaste, episka verk, så har ni Det konstiga avsnittet ovan.
Eftersom ni vid lyssning blev väldigt nyfikna på att se hur det s.a.s. såg ut bakom kulisserna, så stillar vi denna nyfikenhet här:

Från vänster: Sven Björklund, Olof Wretling, Jenny Grewdahl, Bengt Strömbro, Sofia Wretling.
Från vänster: Sven Björklund, Olof Wretling, Jenny Grewdahl, Bengt Strömbro, Sofia Wretling.

Författaren vill härmed förtydliga att samtliga närvarande, utom fotografen, snabbt ställde undan sina öl när det vankades fotografering. Värt att påpeka är också att tre minuter efter att bilden togs skulle 4/5 av sällskapet stå på scen på stadens biograf. Ingen brådska!

För att ni genast ska kunna ta del av lite av det som tipsas om i avsnittet så bjussar vi härmed också på några länkar:

En tönt är inte detsamma som en nörd

Tänkte att jag skulle publicera det här inlägget 13.37 idag. För de insatta är det självklart – för er andra är det bara den oklara tidspunkten mellan lunch och 15-fikat. Hade det här varit 2014 så hade jag varit stämplad som en tönt för att jag skrev så där – nu är jag en nörd. Skillnaden? Enorm!

Den gamla defintionen från av ordet nörd löd: ”En enkelspårig och löjeväckande person, en tönt”. Men 6641 namnunderskrifter senare är det ändrat i SAOL och lyder numer;  ”nörd s –en –ar en person med ett stort specialintresse.”

Specialintressen alltså. Som tv-serier, dataspel, film och datorer men däremot inte så mycket hästar, dockor (om det inte är actionfigurer förstås) eller smink (även om det nog måste sägas vara ett nördfenomen med Youtube stjärnor som Michelle Phan som ledstjärna så jag tror att det kommer att komma en förflyttning även där). Men tillbaka till TV.

Statusen har på nörden har alltså flyttat upp där den höga midjehöjden på jeansen har flyttat ner och de tjockbottnade glasögonen har ersatts av linser. Från Carlton i ”Fresh Prince” eller Steve Urkle i ”Family Matters” till att nu vara festens medelpunkt helt enkelt. ”Freaks and Geeks” banade vägen men det var väl först när flaggskeppet ”Big Bang Theory” i täten tätt följt av mästerverket ”Silicon Valley” slog igenom som nörden gick från någon som hela tiden ville vara med sportiga, populära gänget till att hitta en egen identitet och vara nöjd med den. Visst är mycket av fumlandet och fnissandet kring det motsatta könet kvar men det finns en ny självkänsla i att faktiskt hittat ett eget sammanhang och dessutom blivit socialt accepterade som gör att de nya serierna inte låter nörden be om ursäkt för sin existens som tidigare. Nörden är det nya svarta helt enkelt. Däremot är det fortfarande tunt på tjejsidan. ”Unbreakable Kimmy Schmidt” tangerar genren men där är huvudpersonen snarare enormt naiv än en regelrätt nörd. Vad de däremot har gemensamt är att hon inte är korkad. Där har humorn på senare tid tagit ett trevligt steg i rätt riktning. Man behöver inte vara dum för att vara rolig och man behöver inte heller vara ful för att man är en nörd.

Men vad innebär det här för humor som genre? Kommer det bli fler nördserier innan de blir färre eller är marknaden mättad nu? Personligen tror jag på det första alternativet. Det här är bara början. Nörden har vuxit upp och fått ett välbetalt jobb på ett globalt företag. Det är de som styr för att det är de som sitter på så väl koden till din banks hemsida som pengarna att köpa merchandise för. Det jag undrar lite över är när tjejerna ska ta över? När kommer serien om 4 snygga tjejer med specialintressen som inte har vadmalsbyxor eller  klär sig som 10-åringar? Eller finns den redan fast jag missat den?

Tills dess så är det dock fantastiskt att se hur nörden tagit revansch och vänt sitt varumärke totalt så att man numer inte behöver skämmas för sina specialintressen utan snarare är helt ute om man INTE har något samt att skämt som ”16 natriumatomer går in på en bar och sedan kom Batman” plötsligt fått en större publik.

PS. För den som vill veta varför det där skämtet är roligt får gärna höra av sig till mig så ska jag förklara det. Annars finns ju alltid google.

 

TV Heads 2.0

Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg att berätta lite om vad TV Heads kommer att vara framöver. Men som vanligt räcker tiden inte riktigt till.

Så, istället för det grandiosa inlägget, med en optimal programförklaring i släptåg, så får jag väl helt enkelt bara skriva något.

Egentligen har ingenting hänt. Ambitionen med TV Heads – såväl i blogg som i podcast-version – är fortfarande att lyfta på locket till TV-världen och bjuda på lite nyheter, perspektiv och fördjupningar inom såväl det som har med branschen i sig att göra som kring enskilda program och genrer. Lusten styr, och även om vi kommer fortsätta att ha extra fokus på dramaserier ur olika vinklar, så kommer vi säkerligen att göra en del avstickare. Precis som förut.

Ibland blir frekvensen hög. Ibland lägre. Vissa avsnitt och inlägg kommer att vara spontana och subjektiva, medan andra är lite mer uppstyrda och ambitiösa. Någon gång blir det rapporter från ett mässgolv ute i den stora världen medan vi andra gånger kommer att sitta hukade i ett för litet utrymme någonstans i TV-huset i Umeå.

Kort sagt, lite som förut.

Två saker kommer dock möjligen att märkas.

Å ena sidan har undertecknad helt enkelt bytt jobb, vilket betyder att det blir en aning mer fokus på lokal dramaproduktion snarare än programinköp framöver.
TV Heads är nu i sig en SVT Drama-produktion!

AD1769SVT

 

Detta är härligt ur flera perspektiv, och kommer för TV Heads att innebära att vi kommer att bjuda på fler besök hos våra egna serier. Avsnittet om Jordskott var ett exempel, men vi kommer naturligtvis att punktmarkera oss själva framöver. Tar man en snabb titt på vad som ligger i pipeline så kommer det finnas massor att berätta om och många fantastiska människor att prata med.

Vi släpper dock inte det internationella perspektivet, utan samtidigt som det ju är en organisk del av även vår egen produktion, så står gamla kollegor från SVT Programinköp redo att fortsätta leverera insikter från den horisonten. Blir det för lite på den fronten så mejlar ni bara Henrik Palm och tjatar lite. Då blir han glad.

Å andra sidan har vi bestämt oss för att bli en aning mer aktiva även här på bloggen. Det faktum att TV Heads numera huserar på Drama-avdelningen gör att vi kommer att bli fler som levererar briljanta inlägg! Bland alla fantastiska kollegor som nu omfamnar vårt exklusiva varumärke så märker vi t.ex. Christian Wikander (programchef), Jenny Grewdahl (projektledare), Tatjana Andersson (manusredaktör) och Kristian Hoberstorfer (projektledare och utvecklingsansvarig).

Och så Bengt på det!! Kan ju inte bli bättre.

Förhoppningsvis kommer vi tillsammans även i skriftlig form att leverera en del inblickar i det vi jobbar med. Och undrar ni det minsta så är det bara att komma med önskemål om vad vi ska ta upp. Blir det en tredje säsong av min favoritserie? Hur utvecklar man en dramaproduktion? Varför kommer inte Rederiet tillbaka? Vad serverades till varmrätt under prisutdelningen i Banff häromveckan? Var tog alla komedier vägen? Varför gör vi inte scifi? Och så vidare. Fråga på, så svarar vi efter bästa förmåga och kanske även fördjupar i ett avsnitt.

Till slut vill jag bara säga att Jenny gjorde helt rätt som bara publicerade inlägget nedan istället för att vänta in denna in absurdum försenade introduktion. Faktum är att det just nu ligger ytterligare ett inlägg och bara väntar. På grund av mig.

Bäst att publicera.

 

 

Shame shame shame

Ja vad ska man säga. Först kanske man ska säga att det varken är Göran Danasten eller Bengt Strömbro som skriver utan att det är Tatajana Andersson (redaktör) samt Jenny Grewdahl (projektledare) som hackat sig in på TV Heads bloggen för att vi bara måste prata om GoT avslutningen.

Som vanligt går ingen säker och det lämnade oss med en massa frågetecken. Några små saker:

  • Att man plötsligt skulle känna sympati för Cersei Lannister kom som något av en chock men den plågsamt långa scenen utan slut där hon naken tvingas med blödande fötter göra sin Golgatavandring genom pöbeln som skanderar ”Shame shame shame” var något av det överjävligaste vi sett helt enkelt.
  • Äntligen blev Reek Theon Greyjoy igen men frågan är om han och Sansa hoppades mot säker död eller om det finns någon som helst möjlighet att de kan ha överlevt. Man hoppas ju lite på det senare förstås. Säga vad man vill men ingen förtjänar att få sin penis avskuren under en trekant.
  • Brienne, denna krigarkvinna, kanske hon visade medlidande och skonade superförloraren Stannis liv och skipade rättvisa genom att INTE använda sitt svärd. Eller? Den som lever får se (något få karaktärer i GoT får göra).
  • Apropå att rättvisa är blind så undrar vi hur tankegångarna gick i manusrummet kring Arya Stark. Om ett barn så bestialiskt ska avrätta en annan människa, måste inte motivet vara något högre än hämnd för att det ska vara försvarbart? En pedofil som misshandlar små flickor förtjänar ju inget mindre än att få sina ögon utstuckna och halsen avskuren enligt devisen ”öga för öga, tand för tand”.  Men även om vi som tittare håller med om detta så blir hon ändå straffad på slutet. Kanske för att hon sakta men säkert blir som personerna på sin lista – någon som inte bara dödar utan gör det njutningsfullt och tar sin tid för att offren ska plågas.
  • Sist men inte minst – Jon Snow kan inte vara död! Punkt slut.

Så summan av kardemumman – ”Man vinner inga krig bara för att man bränner sin dotter på bål.”

Vill ni läsa mer så finns här en väldigt bra recension hos Vanity Fair.

Happy Midsommar!

TV Heads #47 – L.A. Confidential

Då har vi plötsligt kastat ur oss tre avsnitt sedan comebacken, och det är nästan så att man börjar minnas hur man gör.

Däremot minns jag knappast hur man postar media i bloggen, men gör ett försök.

I TV Heads 47:e(!) avsnitt gästas vi av gamla bekanta; Discovery Networks Katarina Eriksson samt Christian Wikander och Stephen Mowbray från SVT. Nyss hemkomna från den amerikanska västkusten berättar de om intrycken från L.A. Screenings-veckan, under vilken de fick se piloterna på åtminstone nästan alla för året nya, amerikanska serier.

Underbara gäster och nästan lika underbara titlar. Lyssna och sprid!

Vi får en genomgång av vad som vi som serieälskare bör hålla utkik efter framöver samt några varningsflaggor om motsatsen. Bland dramaserierna som det pratas om märker vi USA Networks kommande Mr Robot, den lovande sjukhus-serien Code Black (CBS), Showtimes Billions, ABC’s omtalade Oil med bl.a. Don Johnson, NBC’s stora hopp nästa säsong, Game of Silence, Shonda Rimes senaste, The Catch, och många fler.

När det gäller komedier handlar det, förstås, en del om Life in Pieces (CBS), Louis C.K./Galifianakis-projektet Baskets och – varför inte – det faktum att ABC till hösten återupplivar en true classic: The Muppets!

Det kanske allra viktigaste är dock kanske de existentiella höjderna som nås i samband med att Stephen och Christian borrar i frågan huruvida Djävulen själv existerar; inspirerat av det faktum att Satan själv i sin tur inspirerat åtminstone tre nya serier säsongen 2015-16.

Får jag till det så har ni några trailers för några av de serier vi pratar om nedan (och resten googlar ni lätt fram själva).

Och avsnittet naturligtvis.

Som sagt. Lyssna. Om och om igen.