TV Heads är tillbaka i USA. L.A. Screenings står för dörren, men innan vi kastar oss över årets amerikanska piloter möter vi en av svensk televisions mest betydelsefulla spelare. Efter en framgångsrik karriär i Sverige, där han bland mycket annat startade och drev produktionsbolaget STH-CPH begav sig Henrik Bastin till Hollywood. Som producent och VD på bolaget Fabrik Entertainment utvecklar han nu ett par av de mest spännande projekten på den amerikanska marknaden. I ett samtal med Göran Danasten berättar han om hur allting började, steget över Atlanten, tveksamma showrunners, hjälten Ulf Kvensler samt – inte minst – mötet och det aktuella samarbetet med två giganter: Billy Crystal och Michael Connelly. Och mycket, mycket annat.
Om bara några veckor så är det återigen dags för TV-världens inköpare att bege sig till USA:s västkust och L.A. Screenings. Tiden går fort. Den amerikanska ”pilotsäsongen” börjar närma sig sitt slut och snart – även om man numera ibland går direkt på serie-beställning – vet vi med säkerhet vilka nya serier som har fått grönt ljus, och vilka från förra säsongen som inte får förnyat förtroende.
TV Heads har ambitionen att göra det vi gjorde förra året, och på förhoppningsvis daglig basis lämna rapporter om det vi har fått se och vad det snackas om. I bästa fall kommer vi också kunna bjuda på intressanta gäster – inte bara ur det skandinaviska inköparkollektivet, utan kanske också andra i sammanhanget spännande personer.
Hör av dig redan nu om det finns ämnen, program, personer etc som du vill att vi fokuserar på i avsnitten. Du kanske vill att vi gör en djupdykning i en speciell pilot eller att vi tar upp något speciellt som har med den amerikanska TV-marknaden att göra? Eftersom vi som alltid kör på volley, och aldrig vet om det finns tid över att spela in ett avsnitt, så kan jag inte lova något – men tveka inte att komma med önskemål här i kommentarsfältet, på Twitter eller till vår mejl.
Det har blivit tidig onsdagskväll i Cannes. TV-branschens olika aktörer har med tomma blickar stapplat ut från ”Palatset” för sista gången den här upplagan av MipTV. Vid en uteservering alldeles intill sammanfattar Göran Danasten, Stefan Baron och SVT:s programsäljare Paulette Olofsson dagarna som varit. Ett samtal om en skandinavisk våg, vad som säljer bäst internationellt bland SVT:s produktioner, broar, Äkta människor och en ständigt återkommande Rupert Murdoch. Dessutom avslöjar Stefan plötsligt bakgrunden till den nedstämdhet som kom att prägla hans Cannes-vistelse.
Det är tidig måndagkväll i Cannes och första dagen av vad som i branschen går under namnet Mip TV är till ända. Tillsammans med SVT:s underhållningschef i Stockholm, Mathias Engstrand, går Göran Danasten igenom vad som varit på tapeten när det gäller den ökade digitala närvaron, slipsar, nya Starz-serier och huruvida Bengt Strömbro kommer att spela en nyckelroll under ESC-finalen i maj.
Jag vet inte hur länge jag har utlovat ett inlägg om vad som väntar framöver i fråga om inköpt drama på SVT, men här kommer ”äntligen” lite grann om senvåren och sommaren i våra kanaler.
Först, det som ju gör inköpsarbetet lite speciellt på SVT – förutom det per definition icke-kommersiella uppdraget i sig – är att vårt område utgör en del av väldigt många andra genrer och uppdrag. Till skillnad från många konkurrenter som bygger sina tablåer, ofta över flera kanaler, mer eller mindre helt kring inköpta visningsrätter, så måste ett nytt drama, en ny komedi, hitta sätt att samsas med en mer heterogen samling programtyper; regionala nyheter, ett stort faktautbud, plötsliga skidskytte-tävlingar, minoritetsprogram, kultur, UR, svensk dramatik o.s.v.
Kort sagt, jobbar man med inköp – där ju ledtiderna oftast är kortare än i andra sammanhang – måste man hacka i sig att man är del av något större.
Där vi har en attraktiv mångfald har våra konkurrenter – per definition – en större flexibilitet när det kommer till att jobba med flöden och helt enkelt skicka in saker där det passar på kort varsel. Ibland ser vi exempel på det. Oftast märkligt nog inte. Variationen är ju dock SVT:s underbara signum, men när det kommer till olika interna viljors enskilda ansvarsområden och tablåtankar (utan vilka du inte kan förhålla dig till inköp) så är vi säkert flera som – drivna av passion för det man personligen tycker är ”viktigt!” – balanserar på vansinnets gräns när vi försöker hitta den perfekta strategin för en satsning eller enskild titel.
- X-games på den sloten, när vi har fyra half hour-serier från HBO som vi inte får ut? – Men det är väl bara att flytta på de där nyheterna – Aktuellt, sa ni? – som ligger 21.00, så vi kan strippa Bletchley Circle i tvåan? Aha, en 30’-slot för vår turkiska satsning när i princip samtliga tänkbara alternativ produceras som 90’? Varför ligger plötsligt Suits 23.20? Jaha, speedway…
Ungefär så. Kort sagt, SVT:s tablåarbete – som jag är glad över att inte tvingas axla helhetsansvaret för – innebär så klart att hantera en komplex väv av olika programtyper, återkommande och tillfälliga, medan du suffleras av ofta högröstade som typer som jag – programchefer och beställare i olika genrer – som tycker sig ha grymt starka argument för att just våra program ska gå 21.00 i SVT1. Varje dag.
Och då har vi inte talat om konkurrensen.
Well, varför babblar jag om detta? Antagligen för att jag vill ge en sorts bakgrund till varför vi häromdagen tyckte oss kunna säga att vi ”gjort klart” sommaren. För tablåarbetet följer ju säsongerna, och just när det gäller inköpt drama, så pitchade jag våra idéer – baserade på en i bästa fall skön förening av visioner, ekonomi, variation, lager och information om övrigt känt utbud – för redan ett par månader sedan. Detta togs emot av tablåavdelningen, vilken försökte matcha våra ambitioner med alltifrån kända faktorer (Allsång på Skansen ska visst gå på tisdagar…o.s.v.) till övriga pitchar av nya program i olika genrer. Och nu är vi efter några ytterligare svängar, inte minst av ekonomisk natur, äntligen framme! Eller, ja, så mycket vi nu kan sägas vara framme. Det kommer självklart att hända något oförutsett samtidigt som det också pågår förhandlingar om ytterligare ett par saker. Men det låtsas vi inte om nu.
Kort kommentar innan jag börjar rabbla titlar: Ju längre bort vi kommer i tablån desto mindre angelägen är jag av förklarliga skäl att vara detaljerad kring sändningstid och exakt plats. Ni får stå ut med lite vaga uppgifter på några ställen. Om någon dryg månad offentliggör SVT hela sitt sommarutbud, och i samband med det är det dags för de sista detaljerna. Vidare – det vi pratar om här är (i princip) förstasändningar i broadcast. Den fortsatta satsningen med inköpt humor exklusivt för SVT Play fortsätter. Just nu rullar som bekant mästerverket(!) Tim and Eric Awesome Show, Great Job!. Runt hörnet väntar Comedy Bang Bang, This is Jinsy, Michael: Tuesdays and Thursdays och mycket annat. Avslutningvis: vi ansvarar faktiskt också för en hel del svenska inköp, men det får vi återkomma om i ett annat inlägg.
Så, i inte helt kronologisk ordning (med reservation för ändringar):
The Newsroom, 10×60: SVT1 måndagar 21.45, start 8 april
Äntligen “fri TV”-premiär för Aaron Sorkins omtalade serie om människorna på nyhets-kabelkanalen ACN med Jeff Daniels ankare Will McAvoy och Emily Mortimers producent MacKenzie McHale i centrum. Glömmer aldrig gåshudskänslan vid premiärvisningen i maj förra året och tillsammans med The Following den pilot som förärades med TV Heads eftertraktade betygs-femma. Efter att ha sett om hela första säsongen häromveckan står betyget fast. (Åtminstone för The Newsroom). En serie/säsong som – givet kraven man ställer på Sorkin – inte är Breaking Bad-perfekt rakt igenom, men som utan tvekan är något av det mest betydelsefulla från TV-året 2012. Maken till självsvängning uppstår inte på många andra ställen. Säsong två har premiär i USA under sommaren, och kommer naturligtvis på SVT framöver.
Prequels står som bekant som spön i TV-backen, och häromåret kunde vi också (av någon anledning) se alltfler yngre upplagor av gamla klassiska deckare. Medan ni till exempel inte behöver bry er om den unge Montalbano, så är ITV:s Morse Jr, med Shaun Evans i titelrollen, ett desto mer lyckat exempel. Precis som i många andra fall i deckargenren numera, så sjösatte kanalen på testballong-manér först en pilot (2012), innan man inledde arbetet med själva serien. Vi valde att spara piloten, och när nu den första säsongen står för dörren – premiär inom kort på ITV – sänder vi totalt fem avsnitt. En tajt leverans riskerar att ge magsår, men allt ser ut att löpa på. Missa förresten inte slutbilden i piloten där Evans tittar upp i backspegeln och ser någon annan titta tillbaka… (Och nej, den unge Morse är i formell mening inte kommissarie utan kriminalassistent. Kanske hade varit en bättre titel? Kriminalassistent Morse… Titelhelvetet.)
Lika som bär
Veep, 8×30: SVT2 tisdagar 22.15, start 23 april
Första säsongen av ännu en HBO-serie som tagit sin vända på diverse premiumplattformar, men som nu har premiär hos oss på ”Girls-sloten”. Julia Louis-Dreyfus i rollen som Vicepresident Selina Meyer, som inte riktigt känner att hon har den makt hon rimligen förtjänar med tanke på sin titel. Nästintill renodlat sitcom-upplägg med drag av såväl Spin City som The Thick of it. Upphovsmannen till den senare, det brittiska geniet Armando Iannucci, ligger själv också bakom. Säsong två kommer.
Copper 1, 10×60: SVT2 fredagar 22.15, start 3 maj
BBC Americas första original om krigsveteran och polis som utreder brott i det laglösa Five Points-området i tidiga New York, samtidigt som han försöker ta reda på vad som hänt med hans fru och dotter. Premiär på stilsäkert krimdrama som tyvärr skjutits på av olika skäl, och som jag pratade med producenten och Cineflix studiochef Christina Wayne om här: http://blogg.svt.se/tv-heads/tv-heads-10-intervjuspecial-med-christina-wayne/
Land girls, 15×45: SVT2 lördagar 18.15, start 4 maj
Allt handlar ju inte om primetime. Sett till positiv publikrespons (tyvärr är det annars i regel bara det negativa eller problematiska som sipprar ner till t.ex. inköparna) är det faktiskt så att många av titlarna vi sänder på eftermiddag eller tidig kväll genererar mest kärlek tillbaka i form av glada mejl och samtal; Merlin, Ödesår, Lögnen bara för att nämna några som sänts på senare tid. BBC har sedan en tid en separat beställarorganisation för non-prime: BBC Daytime. Land girls, av vilken vi sänder samtliga tre säsonger om fem avsnitt, producerades med anledning av 70-årsminnet av krigsutbrottet och kretsar kring fyra kvinnor som tjänstgör i den så kallade Women´s Land Army. Serien från 2009-2011 var ett av de första exemplen på BBC:s nya satsning, och man producerar nu alltmer för den publik som trots allt vill se originaldramatik även tidigare på dagen.
Just när alla för något drygt år sedan började känna att epokdramat rimligen borde ha passerat sin peak så kom Call the midwife lite från ingenstans, bevisade motsatsen, och blev en stor, rättmätig framgång för BBC1 (och SVT). Dags för andra säsongen av en genuin feelgood-serie om den unga Jenny Lee (Jessica Raine) som arbetar som barnmorska i 50-talets London. (Helgspecialen, som sändes inför säsong två runt jul i England, visade vi i påsk.)
Franskt mästerverk som efter sin webb-exklusiva visning på SVT Play nu får premiär i broadcast. Många kommer att upptäcka något alldeles nytt, många kommer att se om. Läs mer om serien i Henriks utmärkta texter nedan. OBS! Varierande starttider.
Unsere Mütter, unsere Väter/Krigets unga hjärtan, 3×90: SVT1 21.00, juni
Följer man tyskt TV-drama så inser man att det bortom alla Tatorts, Siskas och Alarm für Cobras också görs fantastisk mycket bra dramatik inte minst på det historiska området. Framför allt en yngre generation manusförfattare och regissörer gräver oupphörligt i landets minst sagt komplicerade 1900-talshistoria. Krigets unga hjärtan är ännu ett lysande exempel och har precis rönt stor uppmärksamhet i samband med visningen på ZDF. Hjärtslitande drama om några vänner som sprids över kontinenten i samband med att andra världskriget går in i en intensivare fas.
Krigets unga hjärtan
Bates Motel, 10×60: SVT1 22.30, start juni
Med undantag för The Glades, och kanske något till, så har A&E varit en amerikansk kanal främst förknippas med stora reprisvolymer av gamla network-serier och Sopranos, samt – inte minst – mer eller mindre ansträngd reality (Dog the bounty hunter!). Men precis som flera faktatunga kollegor har nu även A&E slagit sig in på originaldrama på allvar i och med genrehybriden Bates Motel. Serien, som just nu rullar i USA, är som namnet antyder en fritt hållen prequel till Psycho, i vilken vi får följa den 17-årige Norman Bates (en lysande, och galet välcastad Freddie Highmore) och hans, well, osunda relation till sin mor (lika lysande Vera Farmiga). Efter faderns död, under minst sagt misstänksamma omständigheter, bestämmer mamma Bates att de ska börja om på ny kula och köper ett nedgånget motell i det på ytan idylliska White Pine Bay. Producerad av bland andra Carlton Cuse och en klockren serie för halvsena sommarkvällar.
Välkommen in
Restless, 2×90: SVT1 21.00, juni
Läcker adaption av William Boyd´s bestseller som sändes på BBC1, 21.00 under mellandagarna. Allt som Spies of Warsaw inte blev. Spionthriller berättad genom två epoker med stora namn som Charlotte Rampling, Michael Gambon, Michelle Dockery, Rufus Sewell och sist men inte minst en briljant Hayley Atwell, som senast sågs i Black mirror-avsnittet Be right back.
Numera traditionell sommarreprisering av föregående säsong inför det att en kommande säsong fyra får premiär under hösten.
The pacific, 10×60 (r): SVT1, sent lördagar, start 8 juni
Reprisering av Hanks/Spielberg-epos, och något av fristående uppföljare till Band of Brothers, i vilken man skildrar det veritabla helvete som genomlevdes i andra världskrigets Stilla Havet-strider. Tar sin utgångspunkt i vittnesskildringar, och svår att inte jämföra tematiskt med Krigets unga hjärtan där man också oundvikligen leds till att fundera på vad som händer när stora delar av en ung, blivande föräldrageneration (de som överlever vill säga) i princip förstörs för livet. Och kort därefter leds man till att fundera på att detta alltid pågår någonstans… Bland allt helvete kan man dock njuta av en av de senaste årens mest magnifika, och samtidigt märkliga, skådespelarprestationer. Rami Maleks gestaltning av den svårt stukade Merriel ”Snafu” Shelton glömmer man aldrig.
Situation Normal - All Fucked Up
Hunted, 8×60: SVT1 måndagar 22.00, juni
Ovanligt BBC/Cinemax-samarbete, producerat av brittiska Kudos, som liksom Copper har fått vänta lite med sin SVT-premiär. Men Frank Spotnitz skapelse är en komplex, pommac-snygg agentthriller med Melissa George i huvudrollen som toppagenten Sam som får anledning att tvivla på vem som är vän och fiende.
DCI Banks 2/Kommissarie Banks, 3×90: SVT1 21.00, juni
Andra säsongen av ITV-deckare med Stephen Tompkinson i titelrollen. Klassisk UK-krim som liksom mycket annat i genren produceras om sex avsnitt, vilka täcker tre fall. Dock, vi visar som vanligt tre fristående singelversioner.
”Höhö, det finns väl snart inga kvar att ha ihjäl i den där hålan?”.
Ja, vad säger man. På inköpsfronten är det bara att hacka i sig att vi skulle kunna köra Midsomer baklänges, i svart-vitt, dubbad till flamländska (inget ont om flamländska), och det skulle ändå bänka sig miljontals lyriska människor. Inför förra säsongen gick John Nettles i pension, och världen trodde att den unge kusinens (Neil Dudgeon) entré som den nye Barnaby skulle rubba imperiet. Men icke. Fick nyligen besked om att man tagit produktionsbeslut på en säsong 16, och vi sitter antagligen här om tjugo år och ser sysslingbarnet Maximillian Barnaby ta över inför säsong 35. Man får konstatera att traditionens makt ibland är starkare än allt annat.
The paradise, 8×60: SVT1, juli
Man skulle kunna säga att Copper förhåller sig till Ripper Street som Mr Selfridge till The paradise. Eller nåt. Ytterligare en av BBC1:s kanske lite otippade jätteframgångar på senare tid. Precis som i Selfridge kretsar handlingen kring ett varuhus runt sekelskiftet, men där ITV-konkurrenten så att säga försöker vara Downton, så är The paradise en mer renodlad, skönt skamlös feelgood-såpa. Viktigaste skillnaden är kanske dock att man – *host* – tack och lov hoppade över idén om att ta in amerikansk ”star quality” med lite för få strängar på sin lyra.
Ssch, ser du där borta, på andra sidan gatan? Det måste vara den där Jeremy.
Whitechapel 3, 3×90: SVT1 21.00, juli
Whitechapel har blivit SVT, åtminstone vad gäller denna säsong. Jag ska ärligt säga att vi gjorde rätt hårda försök att landa serien när den lanserades 2009, men där hade vi ingen chans att matcha konkurrenten. Nu tar vi dock över denna London-krim med Rupert Penry-Jones och Phil Davis i spetsen. Från och med tredje säsongen valde ITV att köra Banks-modellen, d.v.s. fördela tre case över sex avsnitt, men vi kommer att sända vid tre singeltillfällen. Om vi klipper samman eller helt enkelt visar två avsnitt efter varandra återstår att se.
Portlandia 3, 11×30: SVT1 torsdagar 23.00, start 11 juli
Precis som i fallet Gengångare så blir det broadcast-premiär för en tidigare webb-exklusiv serie. Fler tittare upptäcker förhoppningsvis Fred Armisen och Carrie Brownsteins sjukt roliga betraktelse av Portlands hipsterkultur.
True blood 4, 12×60: SVT2 fredagar 22.15, start 12 juli
Som ansvarig för utländska dramainköp som har man per definition alltid dåligt samvete för någonting. True blood är en sådan sak. Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, och pratat om i TV Heads, så är det av massa olika skäl allt viktigare att ligga tajt mot originalsändning med så stor del av utbudet som möjligt. I verkligheten är det omöjligt att få till över hela linjen, och i fallet med HBO-serierna, som nu dessutom finns tillgängliga på åtminstone tre andra plattformar (HBO Nordic, CMore, Filmnet), så har det alltid varit omöjligt med anledning av ett inbyggt betalTV-fönster. Men, True blood har ändå skjutits upp, och anledningen är helt enkelt att vi valt att prioritera annat (Homeland för att ta ett exempel) i de val som hela tiden måste göras med små marginaler. (Lanseringen av HBO Nordic är inte avgörande i detta, men devalverar naturligtvis ytterligare ”exklusiviteten” och i viss mån värdet av dessa serier i vår tablå.) Hur som helst, nog med försvarstals-retorik, fjärde säsongen av Alan Balls serie kommer i juli, och vi lägger med största sannolikhet säsong fem direkt efter i höst. Och då är vi ”ikapp”.
Förresten, det finns ett rejält dåligt samvete till på detta område. Gissa vilket.
Nu så
Kommissarie Montalbano 10, 4×100: SVT1 21.00, juli
Pratade jag om tradition? Montalbano är sannolikt det avgjort mest ojämna projektet i TV-historien (vi kommer antagligen inte reprisera förra säsongen…), men om man skulle lista de program som efterfrågas mest så skulle Montalbano komma topp-5. Lätt. Nästan på samma nivå som Doctor Who och Star Trek (vilken upplaga som helst). Och Rederiet. Så vi bjussar väl på några kvällar med italiensk tradition också.
Hung 3, 10×30: SVT2 22.15, start 9 juli
Ni sitter naturligtvis bänkade och följer våra repriser av säsong ett och två av serien som åtminstone hette ”En velutstyrt mann” på norska. Säsong tre, som alltså kommer direkt på, blev den sista.
Top of the lake, 6×60: SVT1 22.00, augusti
Du som läser detta har naturligtvis järnkoll på Top of the lake, men för ungefär en vecka sedan blev det alltså helt klart att vi visar Jane Campions första TV-projekt – vårens med rätta mest omtalade och hyllade miniserie, som redan rullat igång på den allt mer intressanta Sundance Channel i USA. I korthet: Twin Peaks-vibbar i drama om rutten idyll till vilken en ung polis (Elizabeth Moss) anländer för att utreda ett försvinnande och konfrontera sitt förflutna. För ordningens skull: serien existerar även i ett 7×50-format, men vi sänder 6×60.
Top of the lake
Case histories 2/Brottsplats Edinburgh, 3×90: SVT1 21.00, augusti
Svårmodige Jackson Brodie, i Jason Isaacs skepnad, återkommer med tre nya avsnitt i BBC-serien som bygger på Kate Atkinsons böcker. Precis som med alla UK-premiärer, stort hemlighetsmakeri kring när den verkligen kommer.
Weissensee 1, 6×52: SVT2 tors-fre 18.15, augusti
Ytterligare ett finfint exempel på tyskt historiskt drama. Om Krigets unga hjärtan är stor budget och event-projekt, så är Weissensee ett mer lågmält – men precis lika intressant – relationsdrama. Seriens första säsong, som vi nu visar, blev en stor succé för ARD, och förväntningarna på den efterlängtade andra säsongen, som visas i Tyskland i höst, är enorma. Vi är i Öst-Berlin åren före murens fall. Två familjer – den ena tillhör nomenklaturan och besitter topposter i Stasi. Den andra tillhör den oppositionella kultureliten.
Er kann nicht aufhören Blogging irgendwann?
Det var det det. Glömde säkert hälften. Men vi är rätt nöjda. Titta på allt!
Innan vi börjar tänka på hösten, vilket sker väldigt snart, så stundar en annan tradition nästa vecka. Stora delar av TV-branschen beger sig till Cannes och det som kallas MIP TV för att träffa bolag, kollegor och konkurrenter. TV Heads kommer naturligtvis rapportera från Croisetten om vad som rör sig i ladorna. Vid min sida, som senast, ingen mindre än SVT: s underhållningschef i Stockholm, Mathias Engstrand. Han kommer antagligen avslöja allt som kommer att hända i pausen på ESC-finalen i Malmö. Eller inte. Hörs då!
Men det är lite tomt och ensamt nu. Och det är en typ av tomhet som just nu inte låter sig fyllas av vare sig briljanta House of Cards, The Americans eller Utopia. Eller kanske inte ens av Jane Campions kommande, storslagna Top Of The Lake.
Med bara någon dag kvar på SVT Play så går vår webbsatsning med Gengångare/Les Revenants nu mot sitt slut. Efter den fantastiska kärleksbombning som serien blivit föremål för under resans gång, så tillkom det efter säsongsavslutningen en nästan lika röststark WTF-våg av frustration och besvikelse. För det var ju en avslutning som inte alls var någon avslutning, där avgörande frågor lämnades obesvarade och där helt nya frågeställningar lades till de tidigare. Får man verkligen göra så? Ingen aning, men Gengångare är inte heller riktigt som andra serier. Och vi vet fortfarande inte hur stor del av storyn som blivit synlig för oss genom de åtta avsnitten i första säsongen.
Del åtta blev istället början på ett nytt kapitel och avvek också i strukturen från de tidigare – man ansåg sig tvungen att bryta med den otroligt effektiva matris som man byggt upp episod 1-7 med. Och detta hade också sitt pris. Kanske är det en oskriven lag att en sådan otrolig dramatisk framåtrörelse som serien hade, förutsätter eller kräver att det finns ett ”slut” inom räckhåll. Hur som helst krävs det nu ett nästan omänskligt tålamod från publikens sida.
Céline Salette (Julie) och Gregory Gadebois (Toni)
Sammanfattningsvis: nej, jag kände mig inte nöjd eller tillfredsställd, men jag tycker ändå att del 8 är bättre än sitt rykte. Och liksom i de övriga sju avsnitten så fanns även där ögonblick av pur magi och några av de finaste scenerna i hela serien. Och kanske viktigast: jag känner en otrolig hunger efter mer. Införandet av Horden tycktes antyda att man var på väg avvika från fokuset på det intima och det småskaliga – de oerhört starka och välskrivna relationsskildringarna som är varit dramats kärna och styrka. Redan med början i seriens andra hälft var jag rädd för att det hela skulle utvecklas i en global zombieriktning som jag var mindre intresserad av. Men med lite distans så tycker jag ändå att man har lyckats behålla atmosfären och avgränsningarna som omgärdar den här seriens lilla fantastiska universum. Och någonstans är det just mystiken och de bakomliggande metafysiska frågeställningarna som har varit bränslet här och som bitvis känts viktigare än den yttre intrigen.
Från Canal+ programsajt: Fiktivt reportage daterat 1977 från katastrofområdet efter att den gamla dammen brustit.
Frågetecknen efter säsong ett är som sagt många – kanske alltför många. Det kanske inte ens är lönt att spekulera i vart handlingen tar vägen härnäst – men min hjärna börjar ändå, på egen hand, jobba med de bitar av information som vi trots allt har fått i serien. Detta leder efter ett tag in i en intensiv tolkningsverksamhet med fokus på detaljer som man kanske har missat, en bit här och en bit där. Lagt till detta finns ett antal planterade ledtrådar eller indicier (villospår?), som har dykt upp, undangömda, på den överdådiga franska programsajten hos Canal+. Kanske brer jag ut mig lite med mina teorier här vad det lider – jag vet att många andra redan har satt igång på Twitter, Facebook och bloggar, för att inte tala om forum som Flashback och Bukefalos.
Och, så att vi inte glömmer att nämna det – Gengångare kommer givetvis att sändas på traditionellt vis i SVT också, under sommaren. Med HD och 5.1 – ljud kommer det att bli fantastiskt.
Så – säsong 2 då. Vi vet ännu inte så värst mycket på detaljnivå mer än att inspelningsstarten planeras till maj i år och att den franska premiären förväntas äga rum i februari 2014. Ett års väntan är lång tid. Men man får komma ihåg att den första säsongen föregicks av en femårig process där olika manusförfattare och idéer prövades och förkastades. Och det tar givetvis tid att skriva och producera på den här nivån. Men seriens skapare Fabrice Gobert har ändå fått ett litet försprång, Canal + gav informellt grönt ljus för att utveckla idéer för säsong 2 samtidigt som säsong 1 var under produktion. Och enligt intervjuer med Gobert så går arbetet enligt planerna. Men något officiellt tillkännagivande om säsong 2 kommer förmodligen inte att utfärdas förrän i samband med inspelningsstarten. Vi har självklart planer på att köpa även säsong 2, men ännu är ingenting klart.
I övrigt vet jag att Mogwai nyligen har ombetts skriva ny musik. Det känns tryggt – det går inte att överskatta deras betydelse här. I någon mån känns även soundtracket i säsong 1, fantastiskt som det var, färdiganvänt. Skådespelarensemblen är, vad jag vet, intakt. Jag hoppas innerligt att manusförfattaren Emmanuel Carrère kommer att kopplas in än en gång – han tycks ha varit avgörande i framtagandet av seriens storymässiga ”skelett” tillsammans med Gobert (och var även medförfattare till avsnitt 1-4), Och jag tror – eller vill tro – att man ändå har full kontroll över storyn. Jag ser det är inte som omöjligt att Goberts uttalade vision om en optimal omfattning på tre säsonger kan bli verklighet.
Något som känns bekant?
Parallellt med att säsong 2 av Les Revenants förbereds i Frankrike så förbereder Abbottvision, Shameless- och Hit & Miss-skaparen Paul Abbotts bolag, en engelskspråkig version av Les Revenants – betitlad ”They Came Back”. Följer man bolagets producent Martin Carr på Twitter så får man bland annat veta att teamet spanat efter locations kring Manchester. Enligt den knapphändiga info som finns, så kommer vi, om projektet blir verklighet, att finna stora likheter med det franska originalet, men med en ”Abbotsk twist”. Alltså: inför 2014 har vi förhoppningsvis två olika versioner av Les Revenants att se fram emot – inte illa.
Efter rekordkort ”sportlovsfirande” hemma i Sverige stod London på schemat: 36 timmars hit-and-run i SoHo. Fyra bolag, fyra screeningar, sju nya projekt. Och med kirurgisk precision lyckades jag hitta Storbritanniens garanterat minsta hotellrum. Tur att det bara var handbagage som gällde – en resväska av normal storlek hade antingen fått ställas in i duschen eller användas som huvudkudde.
Brittisk, effektiv planlösning.
MGM är ju ett legendariskt bolag som efter några minst sagt problematiska år så sakta börjar ta sig tillbaka på TV-scenen. Efter att ha spelat en ganska viktig roll till för något decennium sedan – med serier som till exempel Boomtown, Dead like me och Las Vegas senast på tapeten är det först nu med jättesatsningen Vikings som man är tillbaka på allvar. Och det finns flera skäl att ha förväntningar på serien som har premiär på History Channel om bara några timmar när detta skrivs. Det är ett fascinerande upplägg: Ett irländskt produktionsbolag levererar en ”skandinavisk” dramaserie med central svensk talent till en amerikansk faktakanal. Vem hade trott det för bara några år sedan? History Channel fick naturligtvis blodad tand efter den exempellösa framgången med miniserien Hatfields & McCoys och vill nu fortsätta på den inslagna vägen. Som dramaälskare kan man ju bara glädjas över det faktum att till och med faktakanalerna nu beställer originaldrama.
Inför visningen hade jag glädjen att prata med producenten Morgan O’Sullivan (Imdb:a honom och sucka ljudligt över meritlistan). Han sken upp när jag berättade att jag var från Sverige. Hans ögon strålade av glädje när han berättade om Gustaf Skarsgårds provfilmning för rollen som den säregne skeppsbyggaren Floki. Hur han bara hade satt karaktären och dessutom adderat egenskaper som man jobbade vidare med. Lika lycklig var veteranen över att ha lyckats binda Johan Renck till projektet. Frågan om vem som skulle sätta projektet i fråga om regi hade varit olöst en bit in i pre-production, men efter att O’Sullivan hade sett bland annat Rencks Breaking Bad-avsnitt, så hade man hittat vad man sökte.
Hövding Haraldson och Floki.
Vikings är alltså skriven av britten Michael Hirst. Han och O’Sullivan har på senare år samarbetat i den historiska genren i projekt som The Tudors och Camelot. Betänker man att Hirst dessutom var inblandad i Showtimes The Borgias samt – inte minst – skrev manus till Elizabeth och Elizabeth – The Golden Age, så inser man att mycket av de senaste årens historiska dramatik kommer ur Hirst författarskap, ofta i samarbete med O’Sullivan. Man måste kanske, precis som O’Sullivan, i sammanhanget bara notera att Hirst själv skrev samtliga avsnitt till Tudors.
De första recensionerna i USA har varit svala, men efter att ha sett två avsnitt av Vikings så känner jag spontant mer för att lyfta fram vad jag upplever som positivt med serien än för att prata om vad som inte fungerar. Mycket av kritiken har handlat om att den brister i tempo. För egen del tyckte jag det var på tiden att vi fick se en serie i historisk miljö som är mån om att ta storyn framåt. Ibland – eller om man ska vara ärlig, lite väl ofta – går det lite f ö r fort. När ni ser scenen där Ragnar (Travis Fimmel) ”övertalar” en motsträvig grupp män att gå emot hövdingens (Gabriel Byrne) order, och ansluta till en expedition som på goda grunder bara kan leda till olycka i någon form (antingen vilse på outforskad ocean eller stöta sig med bevisat avrättnings-villig Byrne) förstår ni vad jag menar. Men Vikings vilar inte på lagrarna – den vill framåt. Och jag gillar det.
Serien är också inte helt oväntat vacker att se på. Man utnyttjar fjordlandskap med mera på ett perfekt sätt. Allt finns där, svindlande vackert, men alltid som en organisk del, och lite i bakgrunden, utan att skymma historien. Effekterna är överraskande nog dock inte 100%-iga. Men vinjetten gav mig rysningar. Snygg.
Men, OK, det går som sagt lite för fort ibland. Och, visst, dialogen och språklogisk problematik träffar hyfsat snett inte bara för ett skandinaviskt öra. Jag hoppas vidare innerligt att O’Sullivans löfte om att kvinnokaraktärerna får större utrymme i kommande avsnitt visar sig stämma.
Att sedan Travis Fimmel i huvudrollen som rebellvikingen Ragnar Lodbrok (based on a true story!) ser ut exakt som en Jax Teller med fläta kanske inte förtjänar kritik. Men det händer fler än en gång att jag halkar in i en märklig Sons of Anarchy goes Harald Blåtand-känsla.
Hur som helst, även om Vikings inte är en serie som kommer att rita om kartan, ta hem tunga priser på nästa Golden Globe-gala eller omnämnas i historieböckerna, så kommer den antagligen göra vad den ska för History Channel och upplevas som en ”fun watch” av många människor. Jag kommer att hänga med ett tag till.
Och apropå Johan Renck förresten. Se till att lyssna på Värvet och Kristoffer Triumfs fenomenala intervju med personen i fråga: värvet.se/podcast/50-johan-renck/
På eftermiddagen var det sedan dags för en annan allt viktigare aktör på marknaden: Shine. Med flera betydelsefulla produktionsbolag i koncernen, och en i övrigt aktiv rättighetsstrategi, så har man anslutit sig till högsta divisionen bland brittiska distributörer. Inom dramagenren har man på senare år representerat till exempel tidigare nämnda The Hour, Frank Spotnitz-serien Hunted, miniserien Mayday (premiär idag, 3 mars, på BBC1) bara för att nämna några. Man är även stor på fakta- och formatsidan. Shine är förresten också det bolag som svarar för den internationella försäljningen av Äkta Människor!
Den titel som kanske marknadsförs hårdast bland alla stundande premiärer just nu i Storbritannien är Shines och ITV:s Broadchurch, 8×45, som har premiär på måndag den 4 mars kl 21.00. Serien är skapad av Chris Chibnall, som tidigare jobbat med bland annat Law & Order UK, och produceras av Kudos – bolaget bakom titlar som Life on Mars, The Hour, Spooks, Utopia och många fler. Tematiken känns igen – ett mord (ung pojke hittas död på stranden nedanför klippor) skakar om en sovande idyll, och i takt med att en av olika skäl infekterad polisutredning rullar igång så blottläggs hemligheter hos folket i trakten på löpande band. Snart går ingen i den lilla orten fri från misstanke. Vi talar alltså om Broadchurch nu. Inte Top of the lake. Inte Southcliffe.
Tennant och Colman spärrar av i Broadchurch.
En av många saker som talar för att Broadchurch kommer att bli en framgångssaga för ITV, på bästa sändningstid, är att man har lyckats få ihop en alltigenom lysande ensemble. Den magnifika Olivia Colman spelar en polischef med personliga kopplingar till brottsoffret och dess familj, och får motvilligt stiga åt sidan när den inte helt okontroversielle DI Alec Hardy tar över kommandot. David Tennant, en av Storbritanniens stora stjärnor, har inte varit någon personlig favorit genom åren, men här gör han i mitt tycke en av sina bästa roller någonsin. Ensemblespelet är överlag påtagligt fint.
Efter att ha sett två avsnitt känner jag för att beskriva serien som en Five Days, i en något bredare, mer kommersiell skepnad. Broadchurch, som det finns många anledningar att tycka om, är en klockren whodunnit, som förtjänar alla goda recensioner som sannolikt väntar på den.
En annan titel som snart har premiär – även om den officiellt ännu är TBC (To Be Confirmed) – är BBC3:s alternativa zombiedrama In the flesh. Presentationen av projektet fick mig att tänka tillbaka på hur det var när The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman satt i panelen i Cannes och tillsammans med cast och producenter berättade om TV-versionen av hans skapelse. Kirkman, som tvingats flyga över Atlanten för första gången i sitt liv, stack inte under stol med att det kändes lite skumt att plötsligt befinna sig i strålkastarljuset efter att ”ha suttit i en källare i Kentucky och ritat serier hela livet”. Lite samma känsla får jag av den genomtrevlige debutanten Dominic Mitchell som ligger bakom manuset till In the flesh. Uppväxt i en by på den engelska landsbygden, inte olik den som förekommer i serien, började han en dag ”tycka synd om alla zombies” som strök med i de serier han konsumerade. Så föddes idén till In the flesh, och nu sitter han här, mitt i smeten, med ett BBC-projekt och alla ögon riktade mot sig.
Uppsminkade zombien Kieren Walker (Luke Newberry) vill tillbaka.
Vill man vara enkel kan man beskriva In the flesh som något som befinner sig i gränslandet mellan Gengångare/Les Revenants, Äkta Människor och The Walking Dead. I korthet handlar den om vad som händer i kölvattnet på att tusentals döda plötsligt återvänt för att i klassisk zombie-stil röja runt i grannskapet. I detta universum rehabiliteras dock de odöda, och gradvis återintroduceras de en gång älskade människorna tillbaka till samhället – något som naturligtvis funkar sådär på vissa håll. Således – mer drama om utanförskap än klassisk zombieaction.
Det tredje projektet Shine presenterade är av många det kanske mest emotsedda: Vicious. Ikonerna Ian McKellen och Derek Jacobi har enligt uppgift varit vänner genom karriären, men aldrig arbetat ihop. Nu spelar de huvudrollerna i ITV:s kommande sitcom om två män som levt ihop i femtio år, utan att ens – fick vi veta genom ett av de två klipp vi fick se – delar av den närmaste släkten känner till deras relation.
Äntligen tillsammans.
Amerikanen Gary Janetti, mest känd för sitt arbete med Will & Grace, ligger bakom projektet tillsammans med brittiske producenten Gary Reich. Vicious är till formen en hyperkonventionell sitcom, inspelad inför publik. Det finns ju fler och fler tecken på att komedigenren – efter många år av enkamera och formexperiment – försöker hitta tillbaka till en mer förutsägbar form och därmed kanske också förbättrar sina odds för bred, publik framgång. Utan att egentligen ha sett tillräckligt, så finns det naturligtvis mycket som talar för att Vicious blir en välförtjänt succé. Kemin mellan herrarna är inte oväntat fantastisk, och enligt uppgift bjuds studiopubliken inte bara på Vicious utan också återkommande, improviserade teaterföreställningar mellan tagningarna. Serien har premiär under våren, ett avsnitt av de sex återstår att spela in. Bäst under sessionen var kanske när Janetti glatt meddelade premiärdatum, bara för att snabbt bli tystad av vad jag antar var en ITV-chef i rummet: -”It´s actually TBC!”. Well…
Det händer som sagt en del på den internationella marknaden – en marknad som tidigare kännetecknades av tydliga nationsgränser. I USA producerade man för amerikanska kanaler, och amerikanska bolag representerade sedan programmen gentemot den internationella marknaden. Och så såg det ut i princip överallt. Sony är ett bolag som tidigt ansåg sig se potential i lokal närvaro, och som även producerar själva i flera territorier. För inte så länge sedan förvärvade man också ett av Englands mest spännande produktionsbolag, Left Bank Pictures, som tidigare bland annat legat bakom projekt som brittiska Wallander, Father and Son, Mad Dogs, DCI Banks och Strike Back. Bolaget anförs av en av Storbritanniens största producenter, Andy Harries, som just för tillfället dock är upptagen med att producera West End-föreställningen The Audience med Helen Mirren i huvudrollen. Pjäsen är skriven av Harries gamla parhäst Peter Morgan (The Queen, Damned United, Frost/Nixon), och man säger att teatern antagligen kommer att bli ett område bolaget fortsätter att engagera sig i.
Första resultatet av Sony och Left Bank Pictures samarbete är serien Ice Cream Girls, baserad på Dorothy Koomsons succébok. Kommer på ITV under våren. Tre väldigt tajta, välskrivna avsnitt som kretsar kring barndomskompisarna Serena och Poppy vars liv ska komma att gå åt diametralt motsatta håll. En lärare på skolan utsätter de sårbara tonårstjejerna för manipulation och en serie övergrepp, och någon av dem – eller båda – har ihjäl honom. Den följande rättegången frikänner Serena, medan Poppy tvingas tillbringa sjutton långa år i fängelse. När serien tar sin början möter vi dem som vuxna; Poppy nyss utsläppt ur fängelse, tydligt märkt av vad hon gått igenom. Serena, å sin sida, med ett på ytan lyckligt familjeliv och en framgångsrik karriär. Båda återvänder på varsitt håll – av olika skäl – till hemstaden. Serena, som av förklarliga skäl burit på en skuld genom livet, och Poppy, full av infekterad vrede och bitterhet då hon anser sig vara oskyldigt dömd, blir snart varse om varandras existens… Och vad hände egentligen för tjugo år sedan?
Bestseller
Även Ice Cream Girls är full av fina skådespelarinsatser. Georgina Campbell och Holli Dempsey är strålande som de unga upplagorna av Serena och Poppy. Line of Dutys Martin Compston är lika strålande – och vidrig – som Marcus. Den som dock imponerar mest på mig är Jodhi May, som gör en makalöst fin prestation i rollen som den vuxna Poppy. Jag är osäker på exakt hur ITV har tänkt att tablålägga serien, men det är onekligen något som skulle fungera väl tre kvällar i rad.
Sist ut bland bolagen i London var kanadensiska E1. Bolaget bildades för några år sedan efter en sammanslagning, och är ytterligare en av de där viktiga, mellanstora spelarna. Inte minst The Walking Dead har spelat stor roll för deras framgång. Precis som Sony – och flera andra – jobbar man mycket över gränserna. Rogue, 10×60,som visades i London, är ett bra exempel på det: en brittisk-kanadensisk samproduktion beställd av amerikanska DirecTV och kanadensiska kabelkanaler. Serien kretsar kring undercover-polisen Grace (Thandie Newton) som efter sin sons död upplöser rågången gentemot den kriminella organisation hon en gång var satt att infiltrera. Vill inte säga för mycket, men den visar milt uttryckt på riskerna som finns i att fördela ansvaret på för många. Och man ser inte sällan produktioner som denna – serier som blir för upptagna med att ”vara något” med följden att man tappar vad som kan sägas vara essentiellt för att något ska fungera och nå kvalitet.
Mäktig tagline.
Tour of England går härmed i mål, och som kan konstateras – brittiskt TV och brittiska bolag mår trots allt mycket bra. För det finns ju också naturligtvis mycket annat som inte berörts i dessa inlägg. Det finns en handfull bolag till, till exempel ITV, som kan addera till de titlar som har nämnts. Storbritannien har alltid levererat en genomsnittligt hög kvalitet, men det som har hänt i takt med att gränserna lösts upp och allt fler kanaler väljer att satsa på originaldramatik och komedi är att volymerna, och inte minst variationen, ökar. Det kan vi alla, oavsett funktion, glädjas över. Och det kommer att bli allt jobbigare att välja…
Som TV Heads-lyssnare redan känner till så befann sig stora delar av programinköparbranschen i England veckan som gick. BBC Worldwide har sedan många år arrangerat sitt så kallade Showcase i slutet på februari; ett event som tidigare gick av stapeln i Brighton, men som nu äger rum i Liverpool sedan ett par år. Och man ska inte klaga. Dagarna tillbringas inomhus framför en bildskärm, men det känns på något sätt skönt att veta att man är omgiven av Albert Dock, Merseyfloden och allmänt klassisk mark och inte de turistfällor som den bedagade kuststaden i söder tycktes kontaminerad av.
Echo Arena. Home of Bieber. Granne med Showcase-högkvaretet.
Det har dröjt märkligt länge, men nu har också andra distributörer börjat utnyttja det faktum att flera hundra inköpare – detta eftertraktade och märkliga kollektiv – finns samlade inte långt ifrån de flesta bolagens huvudkontor vid den här tiden på året. Så, som av en händelse arrangerades också flera mindre screeningar i London dagarna efter BBC Showcase. Bland annat Disney, Sony, Shine, E1 och MGM tog tillfället i akt att premiärvisa kommande produktioner. Mer om det i nästa inlägg.
BBC Showcase är i många stycken det perfekta arrangemanget. Du tillbringar 2-3 dagar i ett bås med tillgång till i princip allt nytt som finns att tillgå och titta på. Utspritt över dagarna finns också ett antal genrespecifika presentationer där man går igenom lite mer på djupet om vad som är på gång i drama, komedi, natur, vetenskap m.m. Under dessa, och under middagarna, ges också ofta chansen att lyssna till, och prata med nyckelpersoner bakom de viktigaste projekten. Allt är naturligtvis välregisserat av arrangören, men man kan hela tiden göra sina egna prioriteringar, välja vad man vill lägga tid på och helt enkelt bara göra det man aldrig hinner göra hemma på kontoret; under koncentrerade former titta på program.
Inköpare i långa rader. Skandinaverna hängde i den rosa sektionen. Finnarna var tveksamma.
Samtidigt har du kollegor och konkurrenter nära inpå dig, och chansen till olika former av informationsutbyte är nästan lika viktig som själva tittandet.
På Showcase, liksom på till exempel L.A. Screenings, ligger alltså fokus på konsumtion av innehåll och man är fjärran från den nästintill destruktiva marknadshets som råder på till exempel TV-mässorna i Cannes där allt ibland verkar handla om att klämma in flest antal halvtimmesmöten på kortast tid med människor och bolag som ofta har marginell betydelse för din verksamhet. Krystade agendor, högt tonläge och väldigt lite verkstad.
BBC är ju en viktig distributör för SVT. Det är ingen hemlighet, och inget konstigt med att våra bolag har ett nära samarbete. Vi köper många program från dem i alla genrer. Som Henrik Ekman berättar i andra TV Heads-avsnittet från Liverpool så utgör deras program kärnan i vårt natur- och vetenskapsutbud. Barn, dokumentär och naturligtvis drama är också viktiga genrer i relationen mellan våra bolag. Det är dock läge att upprepa något som vi nämnt många gånger i TV Heads: Allt som sänds på BBC säljs inte av BBC medan de å andra sidan ofta representerar andra kanalers, och ibland andra länders produktioner. Man måste kort sagt skilja på kanalen BBC och distributören BBC.
Arrangemanget var det som vanligt alltså inte något fel på. Däremot var årets Showcase svagt om man ser till innehållssidan. Flera av de på förhand mest intressanta produktionerna hade inte hunnit färdigställas (Quirke, Southcliffe), medan andra inte släppts av räddhågsna producenter (Da Vincis demons). Det senare är naturligtvis helt bedrövligt, eftersom det i praktiken omöjliggör en simultan eller hyfsat snabb lansering av serien. Men i detta fall har – gissar jag – Fox och Starz valt att lägga locket på tills vidare, och istället launcha projektet i Cannes, någon vecka innan serien har premiär. Ska vi som ”vanliga” broadcasters kunna göra det vi vill, d.v.s. ligga tajt mot originalpremiär med vår sändning, så krävs någorlunda transparens från distributör och producent i hyfsat tidigt skede så att vi inte bara kan göra en bedömning, utan också – givet att vi vill ha produktionen – kan förbereda en tablåstrategi. Detta är naturligtvis extra viktigt för en kanal som SVT, vars tablå – med tanke på det breda uppdraget – kräver lite mer framförhållning än konkurrerande VOD-plattformar eller kanaler med mer utpräglad inköpsprofil. Och kan de stora amerikanska bolagen lyfta på locket till i princip hela kommande US-säsongen i samband med L.A. Screenings i maj, 4-10 månader före premiär, så kan jag bara inte förstå den panik man uppenbarligen känner hos producenterna till Da Vincis demons.
En annan sak som blir allt vanligare på den brittiska marknaden, och som i förlängningen gör livet svårare för oss inköpare är den ökade sekretessen kring premiärdatum. Det är fullt förståeligt att man vill hålla konkurrenterna i ovisshet kring en kommande lansering, det ligger i sakens natur. Men ledtiderna blir allt kortare och hemlighetsmakeriet allt större. Handlar det om distributörens ”egen” kanal går det ofta att få fram hyfsad information, men i de mer frekventa fallen, där distributören representerar en ”annan” kanals projekt så kan man vara säker på att kanalen håller inne på sändningsdatum in i det sista, för att inte informationen ska läcka till konkurrerande kanal. Därmed har inte heller inköparkollektivet tillgång till viktig premiärinformation – något som ju faktiskt är av avgörande betydelse för ett köpbeslut och i en eventuell förhandling. Ett konkret exempel, bland flera, är BBC:s hemlighetsmakeri kring andra säsongen av The Hour (som säljs av Shine). Det fanns ett halvårs spännvidd i de signaler om sändningsstart vi fick, och strax efter att man hade meddelat något helt annat, gick man plötsligt ut med att den skulle få premiär i november förra året. För oss var det omöjligt att matcha originalsändning såsom vi hade gjort med säsong ett, och istället kommer nu den avslutande säsongen under våren på SVT1.
Det stundar ett antal spännande premiärer under våren i Storbritannien. De flesta av dem kommer att offentliggöras bara några få veckor innan de är verklighet. För mig som inköpare kan det betyda mycket om en serie har premiär i mars eller mot slutet på sommaren. En stor, om än inte oförståelig skillnad mot hur man hanterar premiärinformation i till exempel USA…
Vi börjar med vad BBC inte visade:
An innocent abroad (BBC4), 1×85
Premiär i mars för singel om PG Wodehouse, skriven av Nigel Williams, och med bl.a. Zoe Wanamaker i rollistan.
Challenger: Final flight (BBC2), 1×90
William Hurt-frontad samproduktion mellan BBC och Science Channel. Baserad på fysikern Richard Feynmans bok i vilken han beskriver arbetet med att ta reda på vad som låg bakom katastrofen 1986. Sändning mars enligt uppgift.
Da Vinci´s demons (Starz), 8×50
Omtalad David S. Goyer-serie vars enda egentliga garanti på förhand är att man har castat den makalöse Tom Riley i huvudrollen. Den som såg Bouquet of barbed wire för ett par år sedan glömmer aldrig Riley och Imogen Poots – två av sin generations mest begåvade skådespelare. Premiär 12 april på Starz.
Quirke (BBC1), 3×90
1950-talets Dublin. Gabriel Byrne gör patolog, som plötsligt blir brottsutredare efter att en kropp mystiskt försvunnit från bårhuset. Adapterad av den outtröttlige Andrew Davies och med Michael Gambon i rollistan. ”Sommar 2013”.
Southcliffe (Ch4), 4×47
På papperet en arketypisk brit-produktion om en småstad som plötsligt drabbas av ett fruktansvärt brott, och tvingas leva med följderna. På årsdagen av en skjutning med flera döda får en journalist (Rory Kinnear) en varning om att det kommer att ske igen. Komplikation: gärningsmannen när det begav sig tog livet av sig…eller?
Southcliffe. Rory Kinnear tittar oroligt efter grisar på inspelningsplats.
Youngers (E4), 8×30
Dramakomedi om Englands unga musikscen där man följer två tonårskillars kliv in i musikindustrin.
Sherlock 3 (BBC1), 3×90
Fortfarande ett något vagt ”hösten 2013”-besked om den kommande Sherlock-säsongen. Man upphör inte att förvånas över hur svårt britterna har att få upp tempo i några av de starkaste projekten de har. Visst, Moffat har andra järn i elden, men detsamma gäller Case histories, DCI Banks och många fler.
Whitechapel 4 (ITV1), 6×45
Trolig sommarsändning för fjärde säsongen med Rupert Penry-Jones & co. Tredje säsongen, och antagligen även kommande, kommer framöver på SVT med start i sommar.
Vad jag såg, och som landade på övre halvan, utan inbördes ordning:
Frankie (BBC1), 6×60
En i grunden ganska konventionell och typisk brittisk dramakomedi, skriven av Lucy Gannon, som når en ytterligare nivå tack vare en alltigenom briljant Eve Myles i titelrollen som Frankie Maddox, distriktssköterska som tänker mer på sina patienter än på sig själv och sin relation. Bryter ingen ny mark på något sätt men med hög feelgood-faktor. Har bara sett första, och frågan är ju hur den utvecklas, men en serie värd att hålla utkik efter om man gillar t.ex. Married, single, other och Call the midwife. Mars.
Frankie! Eve!
Life of crime (ITV1), 3×45
Storbritannien fortsätter att producera fina miniserier som vågar vända ut och in på dramaturgin i den vanligtvis ofta konventionella krimgenren. Doftar lite Life on Mars, The shadow line och Line of duty om en serie som centrerar på en kvinnlig polis, berättad i tre (för Storbritannien viktiga) tidsepoker. Hayley Atwell är som alltid mycket bra i huvudroll. Missa henne heller inte i första avsnittet av andra Black mirror-säsongen som vi visar nu i mars på SVT.
Mad dogs 3 (Sky1), 4×45
Stark öppning på tredje säsongen av Sky-serien, av vilken vi visat de två första på SVT. Alla tänkbara jävligheter fortsätter att drabba kompisgänget som allt sedan kollapsen på Mallorca i säsong ett bara kommer allt längre från det vanliga liv de alla längtar tillbaka till. Vill inte spoila… Intressant är att Sky nu meddelat att det kommer en avslutande säsong fyra om två avsnitt, tänkta att runda av serien. April på Sky för säsong tre.
Top of the lake (Sundance/BBC2), 6×60
Jane Campions efterlängtade och omtalade miniserie som har premiär 18 mars i USA.
Campion har skrivit tillsammans med Gerald Lee, och för regin svarar hon själv och australiensaren Garth Davis. Det är inte första gången vi ser en skildring av en idyll som visar sig vara rutten under ytan, men Top of the lake är något av det mest hypnotiska man kan se 2013. Intressant att se hur Sundance tar ett kliv på dramaområdet, och man får inte glömma att de nu har såväl Top of the lake som Ray Mc Kinnons Rectify på sin repertoar – liksom naturligtvis The staircase 2. Ännu en kanal att räkna med!
The mimic (Ch4), 5×25
Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför jag hela tiden måste nämna The mimic. Den är egentligen inget speciellt, och det är antagligen delvis ett resultat av att komediutbudet var ovanligt blekt i år. Men historien om den märklige, i samhället osynlige Martin Hurdle, vars enda talang är att imitera kända röster (ofta i ensamhet), träffar mitt i hjärtat. Det är komedi med sorgkant, extremt fint levererad av Terry Mynott, och det är nog ingen slump att det är Channel 4 som står bakom. Man kan inte jämföra The mimic med, säg, Black mirror och Utopia, men i ett brittisk komediutbud, såsom det presenterades i Liverpool – där i princip allt ser likadant ut – blev jag glad, och skönt sorgsen, av The mimic. En liten pärla.
En man med tusen röster men inga vänner.
This is Jinsy 2 (Sky Atlantic), 8×30
Att ena sekunden säga att The mimic sticker ut, och att resten ser likadant ut, för att i nästa sekund nämna This is Jinsy tyder ju på någon form av störning. Ni som redan är bekanta med första säsongen av Sky Atlantic-serien vet hur oändligt skruvat dess universum är. Andra säsongen står för dörren (april) och ingen är gladare än jag. Fina gästskådespelare i form av Olivia Colman, Rob Brydon, Stephen Mangan m.fl.
The job lot (ITV1), 6×30
Bra, väldigt brittisk mainstream om personalen på, och personerna kring ett ”Job Centre”. Finfin ensemble med till exempel Sarah Hadland och Russell Tovey (Being human, Him & her). Martin Dennis har regisserat, och jag var just på väg att jämföra honom och hans betydelse för brittisk komedi med James Burrows, men lät bli. En komedi som ITV tror på, och som jag – inte minst givet arenan – hoppas lyckas.
Glada miner på jobbet.
Vad som av olika skäl kom därefter:
Deep powder (?), 1×90
Ett exempel på BBC:s engagemang i kanadensiska produktioner. Inte det mest lyckade.
Little woman, big cars (AOL), 1×90
Nej.
Loving Miss Hatto (BBC1), 1×90
Redan sänd singel om den klassiska pianomusikens egen Milli Vanilli; Joyce Hatto, vars make gav ut fejkade inspelningar i sin frus namn efter hennes död.
Orphan black (BBC America), 10×45
BBC:s amerikanska systerkanal fortsätter glädjande nog att investera i originaldrama. En ung kvinna bevittnar plötsligt ”sig själv” hoppa framför ett tåg. Strax har hon inte bara insett att hon är en klon, utan också att makter inom en världsomspännande konspiration försöker ha ihjäl henne och hennes likar. Med bl.a. Maria Doyle Kennedy från Tudors. Mars-premiär.
Hallå? Hallå? Jag skulle vilja tala med mig själv.
The lady vanishes (BBC1), 1×90
Också redan sänd movie, och en remake på Hitchcock-klassiker som inte riktigt når upp till någon egen identitet.
Being Eileen (BBC1), 6×30
Man ska komma ihåg att komedigenren har en viktig, och självklar funktion i en brittisk primetime-tablå. Och man producerar massor. Till skillnad från Sverige… Hur som helst, Being Eileen är en i den långa raden av brittiska mainstream-komedier i familjemiljö. Superpopulära Sue Johnston (Royle, Waking the dead m.m.) och Julie Graham i rollistan. Sänd.
Bluestone 42 (BBC3), 8×30
Mars-premiär för en Afghanistan-komedi som ska ha cred för att den bjuder på en annan arena och dess (?) höga ambition att vara en MASH för 2000-talet. Många gillade, dock inte jag.
Yes, Prime minister (UKTV Gold), 6×30
Nostalgi-fiesta för de invigda fansen. Ser ut, och låter precis som sina föregångare.
I det andra, och sista avsnittet från BBC-screeningarna i Liverpool går Göran och Fredrik Luihn igenom några av titlarna från vad som visade sig vara ett svagt år. Dessutom finbesök i form av tusenkonstnären Henrik Ekman; vargexpert, filmare, kåsör, programledare, speaker-virtuos och – i dessa sammanhang – ansvarig för SVT:s inköpta natur- och vetenskapsutbud. Vi hör om BBC-titlarna som är värda att hålla utkik efter, sura miner, supermöss i Arizona, internationell konkurrens och hur det kommer sig att Henrik om ett par veckor kommer att umgås med kannibaler.
TV Heads är i Liverpool där BBC Worldwide arrangerar den årliga screeningen av nya, och ibland bara nästan nya program – BBC Showcase. Göran Danasten gästas av en gammal bekant, NRK:s inköpschef Fredrik Luihn, och tillsammans går de igenom vad som står på agendan i Liverpool, huruvida svenskar talar om Krimi samt om det finns en norsk vår för Les Revenants.
