”Tell You (Today)” släpptes 1983. Bob Blank var medproducent, Steven Hall visslade och sångerska var Joyce Bowden som senare också sjöng på ”Keeping Up” och ”That’s Us/Wild Combination”.
– I början i studion ville han mest testa mig, säger Joyce. Han gav mig några textrader och bad mig sen att sjunga vad som helst. Jag började sjunga ” tell you tell you tell you” i samma ton och att sa åt mig att fortsätta, att hålla kvar det. (Läs mer…)
– Han sa saker till mig som ingen annan tidigare sagt. Han ville inte att jag skulle imitera någon svart discosångerska jag egentligen inte var. Tidigare hade jag bara fått beröm för att jag kunde låta som souliga körtjejer. Och han tyckte inte om hur jag var klädd när andra gav mig komplimanger för att jag kunde bära upp korta klänningar fint. Han sa att det bara var en stereotyp sak att ta efter.
– Han var inte så inne på kvinnor men jag älskade honom ändå. Han hade en så stark atmosfär av lugn kring sig. Vi kunde vara hemma hos någon för att spela, väntandes på Arthur, han var alltid sen men när han väl kom förändrades stämningen helt. Det var som att ”han är här nu, det är ok”.
När jag fått höra för mycket legendhistorier går jag till en bar full av amerikaner i skinnvästar och hänger med Jay Lee som har etiketten Modal istället. Vi pratar om Arthurs poplåtar och cellohits och startpaket för discohistoriakurser. Efter ett tag slår sig hans utgivarkompanjon, nudiscoproducenten Brennan Green ner.
– Fuck all that om du inte var där kan du aldrig förstå vad det handlade om. Fuck that, inleder Jay Lee.
– Vad spelar det för roll vem som var bäst på att spela skivor för 35 år sen? När ”Calling Out of Context”-samlingen kom ut… Alla jag spelat den för har hittat något i den. Min frus arbetskamrater gillar den. Människor som inte går ut, som aldrig aktivt lyssnar på musik. Den här musiken betyder saker för människor som inte kunde bry sig mindre om vad som hände i ett East Village-kvarter 1983. Som inte vet om Nicky Siano någonsin hade The Gallery. Vad spelar det för roll om Nicky Siano någonsin hade The Gallery? Fuck that.
Brennan Green säger att en idiotisk grej med Arthurmyten är e-bayauktionerna som kommit av den. Det går lika bra att bara vara uppmärksam på svettiga second hand-affärer i krokarna.
– Nu är ju mycket återutgivet men alla hans originalskivor finns kvar i New York för det var här folk lyssnade på dem. De cirkulerar jämt runt mellan butiker för begagnade skivor. Det finns en uteliggare i en av metroupgångarna på14th Street som säljer saker han rotat fram i containrar. Hos honom hittade jag World Of Echo, original-LP:n från 86, för fem dollar. Jag var på väg hem till Danny [Daniel Wang] då och han tittade så bedjande på mig när jag kom dit med den under armen att jag gav den till honom.
Brennan och Jay pratar om varandra och fyller i varandras meningar när de diskuterar grejen med olika Arthur-låtar.
– Först tror man att det är något som är fel, kommer Brennan fram till.
– Man följer melodin och det känns som att det är någon liten detalj som inte stämmer och sen ahh, förstår man plötsligt. ”Get Around To It” är min favorit av allt han gjort, den är så… Jag hade inte hört den innan ”Calling Out Of Context”-samlingen kom ut. Jag satte på skivan hemma och bara rös till när ”Get Around To It” började. Jag kan känna det nu bara jag pratar om den du vet.
Hemma i Sverige lyssnar jag på rushig r&b med artister på A i en freestyle på vägen hem till ett hörn jag hyr hos en massa killar jag inte känner.
Mina hyresvärdar tittar på fotboll på andra sidan en tunn hylla så det är inte en chans att World Of Echo kommer undan att dränkas i matchljud men jag kör skivan ändå. I cd-freestyle två meter från deras tv.
Det första som slår mig är hur kompakt den här musiken verkligen är. Det går inte att argumentera för att musik gjort av flera instrument eller ljud skulle överrösta omgivningen bättre. Det andra är att byter man från hits gjorda för stora ljudsystem direkt till det här förstår man plötsligt vad saker och ting handlar om.
”World Of Echo” är tusen klara linjer till, ja för det första så klart Arthurs egna hits, men också till hits överhuvudtaget. Arthur skriver om att korsa konsertmusik och populärmusik men istället gör han konsertmusik som populärmusik genom att plocka ut exakt de beståndsdelar som bygger en radiohit och lägga dem under en spotlight på en tom scen. Cellokompositionerna är så nernernerstrippade hitlåtar att de låter naturliga bredvid Ameries ”Touch”.
I nyutgåvan av ”World Of Echo”:s konvolut finns ett exempel på de texter Arthur skrev för att förklara sig själv. Som en blandning av musikpolitik och vanlig ljudanalys:
”As I considered echo in various meanings, as acoustic reverberation or electronically as a single delay, it seemed that in it, concepts of time and space were expressed sonically, and the later case projected dynamically into a theoretical ‘world’, with a more practical application: using currently available echo/delay guitar boxes to provide an independently generated world of time to move through, like a PA system that can process any input, introducing a concept of interchangeability of materials.”
Det är en lång mening.
– Tom och jag brukar skämta om det där texterna och säga att Arthur försökte låta smartare än vad han var, säger Audika-Steve.
– För någon som inte är från USA kan det vara svårt att se humorn i Arthurs musik men låttitlar, texter och saker han sa i intervjuer var ofta väldigt roliga. Arthur var väldigt rolig. Han tyckte mycket om Steve Martin. Vet du vad en Hick är? Det är ett uttryck för någon som kommer från landet med speciell sträv, torr slags humor.
På The Wire #11 2003:s medföljande CD finns låten ”You Have Done The Right Thing When You Put That Skylight In” med. Arthur förklarar att den skrevs till en vän som just möblerat om i sin lägenhet för att berätta att resultatet blivit bra.
You have done the right thing / When you put that skylight in / I like that skylight / It gives more light / It makes your place / A nicer place to be / Now that’s a good job
Svårare än så behöver inte heller hans övriga texter läsas.
Modern Lovers-basisten Ernie Brooks som var van vid att jobba på ett mer klassiskt rockbandsätt såg Arthur som onödigt omständlig.
– Han hade jämt flera band med tagningar av sin egen musik på sig och bad en jämföra olika versioner som för mig ofta lät likadana. Han visste aldrig när det var dags att sluta, han kunde inte förmå sig att lämna studion utan stannade där i dagar. ”Varför förstör du sådant som redan är färdigt?” sa jag ofta. Vi bråkade om det många gånger.
– Han arbetade inte på något linjärt sätt där sånger var färdiga efter en viss tid, säger Tom. Hans låtar låg alltid och väntade på nya vokalpålägg, en omtagning av någon basgång etc. Ofta i hopp om att med lite mer studiotid och lite mer pengar bli en ny stor hit. På det sättet utvecklades sånger som ”Tell You (Today)”, ”Let’s Go Swimming”, ”Schoolbell/Treehouse” och ”Vax The Van”.
Och han ville alltid spela in när det var fullmåne.
– Även om vi inte hade studiotid kunde han ringa och säga ”försök lägga in det här partiet i kväll vid nio, månen står bra då”. Vi följde allt det där för att resultaten av vad han bestämde alltid fungerade. Vi litade på honom.
Trombonisten Peter Zummo spelar även idag alltid in under fullmåne om han har möjlighet.
– Det är säkert många av Arthurs gamla musikerbekanta som fortfarande försöker göra det, säger Joyce. I går kväll var månen ovanligt bra och stark här och jag är fortfarande irriterad för att jag inte fick något gjort då. Fullmånen sprider magnetism som påverkar utrustningen, mikrofoner och så. Arthur kunde extremt mycket om ljud så jag är säker på att det stämmer.
Två månader innan Arthur dog spelade han för sista gången på The Kitchen. Delar av spelningen finns upptagen på film från någons videokamera. Arthur hänger över sin cello och trampar på en pedal i rosa strumpor, inga skor. Ansiktet är grått och han sjunger på Soon-To-Be Innocent Fun men klipper hela tiden av tonerna så att rösten ska hålla. Hans framträdanden innehöll alltid små pauser mitt i låtar men det här är på ett annat sätt. Han har inte fullständig kontroll över tonerna längre.
– Jag brukade ta med honom till replokalen även när han var riktigt sjuk, säger Peter Zummo. Det slutade med att Arthur låg ner på golvet medan vi andra spelade.
– För mig, säger Tom, låter alla Arthurs sånger så personliga att jag inte kan förstå på vilket sätt de rör andra människor. De som inte kände honom. För dem är det kanske mer ett sound, hur rösten och instrumenten låter tillsammans. Jag är så van vid hans röst att jag hör mer av varje ord han sjunger än vad jag antar att de flesta andra kan göra. Jag vet inte hur det låter för er.
