Tillbringade morgonen med ”Event Horizon”, popbandet The Necessaries andra men egentligen enda album (som släpptes 1982 men är ungefär samma skiva som ”Big Sky”, som de släppte året innan, men med ny titel, nytt omslag, viss uppiffning). Arthur Russell spelade keyboards och sjöng lite med dem parallellt med att han trillade dit ordentligt för discon. (Läs mer…)
Det var också Ernie Brooks band efter Modern Lovers och innan solokarriären, Ed Tomneys band innan Rage To Live och trummisen Jesse Chamberlains band, mittemellan (kan vi kalla det) Red Crayola och Red Krayola. Men poängen just nu är – som så ofta när Arthur Russell är inblandad – Arthur Russell.
Som Johanna berättade på PSL för ett tag sedan så tyckte hans bandkompisar att det var jättekonstigt att han skulle ta och snöa in på disco. Vad skulle han där att göra liksom, i den där underliga världen. Men Arthur Russells främsta kännetecken är ju att han inte är en genre. Han är det centrala instrumentet, han är resultatet. Arthur Russell, inte country, disco eller new wave. Titeln ”Calling Out Of Context” beskriver honom perfekt säger de. En udda fågel som stod utanför kontexten, som aldrig riktigt gick att placera.
Jag kommer att tänka på Skottlands lilla D.I.Y.-legend Tom Bauchop, som vi för nio år sedan lärde känna som U.N.P.O.C.
Arthur Russell brukade sitta och titta på hiphopvideos och prata om hur de var framtiden, han köpte konstant nya skivor och gick på klubbar i jakt på nya ljud, nya röster att använda sig av. Han älskade alla samtida hits och strävade hela tiden mot att slå igenom. Han hade så många teorier, så högtflygande planer. Men sen klarade han väl (bland annat) inte riktigt av den produktionsprocessen utan spelade in tusentals nästan identiska tagningar av samma låt, i jakt på den perfekta versionen och/eller i väntan på att rätt pålägg skulle fullända dem. Och sedan stod han där, på sätt och vis med skägget i den teoretiska brevlådan, alltid lite snett på det ur den stora massans perspektiv, vid sidan av kontexten.
Jag har inte träffat Tom Bauchop på många år nu men jag minns att han brukade prata om perfekt pop som om den hade en exakt formel. Som att man om man samlade på sig tillräckligt många perfekta ord, strofer, melodislingor kunde sy ihop dem sen, till förstummande felfrihet. Om man bara följde receptet på pricken så skulle världens alla öron baxna av popperfektion. Och även om jag älskar teorin (och såklart själv har lekt med tanken) – och popteorier i allmänhet – så är väl popmusikens allra mäktigaste egenskap, det som gör att svaret på frågan ”Do you believe in magic?” är ja, att det alltid finns något i den som ligger utanför ens kontroll.
För det enda du kan göra med kontroll (och talang) är att göra musik som är för smart eller för korkad, för o-orginell, för originell, for uttänkt, för spontan eller i bästa fall (vilket också är ganska vanligt) olika grader av bra.
Men den där sista biten, den som får hjärtat att slå oregelbundet, som får oss att arresteras nedanför exflickväns balkong där vi står och levererar Bob Dylan-hits, som får oss att tatuera in en glass på kinden, flytta till Amerika, bryta ihop på ett dansgolv eller sammanställa oerhört snarlika listor år ut och år in i månatliga musiktidningar, den är jag helt säker på är bortom all styrning. Utanför vår kontroll, en lycklig slump, månen på rätt ställe (vilket Russell i och för sig tog hänsyn till men jag menar månen på ett annat slags rätt ställe, som man inte kan läsa sig till i månkalendrar eller se med blotta ögat). Magin som The Lovin’ Spoonful undrar om. Den kan man inte tänka sig fram till. Om något så är det nog tvärtom. First thought is the best thought, liksom.
I boken jag läser nu har huvudpersonen Henry lurats av samma strävan mot perfektion. Han är en fruktansvärt duktig shortstop i ett halvbra collegebaseball-lag. En naturbegåvning. Efter lite träning är han bäst i USA, kanske till och med bäst i världen. Sedan börjar han tänka på det, börjar överanalysera. Han blir medveten om bollen i sin hand, att han skulle kunna råka kasta den för långt, för kort, för snett, för lågt. Till slut är han inte fysiskt kapabel att ens få bollen att lämna handen. Ju mer han tänker desto onaturligare känns den i hans grepp.
Bara tanken på den tanken är skrämmande. Och fascinerande. Och så finns det förstås något otroligt romantiskt i den orättvisa rättvisan. Det man inte kan plugga sig till, det som försvinner när man inser att man har det.
Allt man kan göra är att fortsätta förundras över slumpen och fantasin och bäva för praktiken vs teorin.
Och hoppas på en artist som får en att flytta till Amerika eller tatuera in en glass på kinden.
Hoppas på en ny ”Do You Believe in Magic”, där frågan är lika lätt och svaret är ja. Men allt annat ett mysterium.
Hoppas att Tom Bauchop ska plocka upp bollen igen och kasta den utan att tänka.

