Andreas Lundstedts självbiografi om ett popstjärneliv med hiv har bytt alla klassiska New York-komponenter mot europeisk 00-talskultur, Allsång på Skansen, skvallerjournalister och langare i Stockholms innerstad. Johanna Karlsson har läst om ett discoliv när discokulturen dött för länge sedan och det inte längre går att romantisera ett dekadent leverne. (Läs mer…)
Den dödsvaka hans hivsmitta oundvikligt skulle leda till. Som han sett framför sig ända sedan han fick beskedet. Ända sedan eftermiddagen där han ringde upp läkaren mittemellan aerobicspassen Andreas jobbade extra med att leda. Ända sedan ett korthugget: ditt test har visat sig vara positivt. Följt av: direkt in i träningssalen igen. Och leda en svettig grupp till Rednex ”Cotton Eye Joe”.
Den ceremoni som till hälften ska drivas fram av folkkära balladsångare, helst Lisa Nilsson eller Peter Jöback, och till hälften av discosinglar, helst Diana Ross och Gladys Knight & the Pips. Han föreställer sig de närvarande men hejdar sig. Vilka kommer sitta längst fram i kyrkan på min begravning? De expojkvänner jag fortfarande står på god fot med. Om de kommer.
Just så sorgligt är fortfarande livet under discobollen. Klubbkulturen må ha dött men smittan, sminket, sexualiteten känns igen från discobiografier med avstamp innan yuppieeran. Framförallt känner jag igen ensamheten. Kulturen har skalats bort, ensamheten är kvar.
Andreas skriver om trettioårsåldern som singel i en storstad och de relationer man då skapar med andra som inte heller har familj. Hur de binds upp kring någonting strikt praktiskt. Vem som helst med samma livsstil blir plötsligt den viktigaste i ens liv. Andreas blir supernära sin langare. Tänker att de har en unik relation. När det snarare handlar om att deras dygnsrytm matchar, att de inför varandra inte behöver dölja vad det är de sysslar med, att de båda är känslomässigt avskärmade.
Langaren hälsar på i hans lägenhet, hänger lakan över fönstren, hämtar en mortel. Andreas får finkrossa Alvedon och koffeintabletter så att langaren kan späda ut det kokain som ska vidare ut i Stockholm. Även åt andra hållet får han hjälpa till, pengautlån från Alcazar-intäkterna till skulder hos den organiserade drogbranschen. Det har blivit så enkelt att ta ecstacy när dagliga bromsmediciner gjort en till expert på att svälja utan vätska, skriver Andreas om sina festnätter.
Sheila & Black Devotion – ”Spacer”
Bernard Edwards och Nile Rodgers i Chic började alltid med musikväggen när de komponerade. Gitarr och bas. Just så inledde de arbetet med beställningsjobbet till franska gruppen Sheila & Black Devotion 1979. Trummisen Tony Thompson kallades in. Rytmen fastställdes. Till vad som blev ”Spacer” och vars melodi många år senare blev ”Crying At The Discoteque”.
Med melodin från ”Spacer” får nybildade Alcazar en explosiv fanskara och låten ger plötsligt både heltidsförsörjning och heltidssysselsättning åt gruppens medlemmar. Framförallt får de turnera Europa. Varje hörn av Europa. I boken Turn the Beat Around: The Secret History of Disco från 2005 skiver brittiska journalisten Peter Shapiro att ”disco may have started in New York but these days it’s as European as Social Welfare Programmes and High-Carb Diets”. Han menar att musikindustrins disco aldrig dog här, den fortsatte omsätta karriärer, huruvida den musikalisk relevansen överlevde råder delade meningar.
Alcazar – ”Crying At The Discoteque”
Via Napster sprids Alcazars ”Crying At the Discoteque” först till EU:s alla hörn, sedan till Oceanien och vidare till allt som inte är Sverige – landet som inte uppskattade Alcazar förrän Magnus Carlsson gick med. Men att kunna bygga inkomster på artisteri är en blessing och inte en självklarhet i dödsepidemierna mellan Napster och Nine Eleven. Sorgen över det nya sargade fattiglappsansikte musikindustrin skaffade sig efter milleniumskiftet lever i Lundstedts biografi. Besvikelsen känns igen från Andreas Carlssons biografi Live To Win: låtarna som skrev mitt liv där nästa steg i varje kommersiell popkarriär alltid kan vara steget över klippkanten. Vårt 00-tal blev mer imponerade än något tidigare decennium över musik som slog just eftersom det inte längre ansågs självklart att de någonsin skulle gå att göra igen.
Lundstedts bok sägs handla om sorgen i att vara hivsmittad. Sorgen i att försöka dölja det. Men på vägen får han med så många andra sorger att jag tappar räkningen. Sorgen över att popstjärna kanske är världens minst hälsosamma yrke. Sorgen över partyknarkare i Stockholms innerstad. Sorgen över hur långt livet är när man inte går gymnasiet, hur mycket man hinner försörja sig på, alla svartjobb, halvjobb, klä-ut-sig-i-en-mjukisdjursdräkt-och-låta-barn-ta-på-dig-jobb för i vår tid är allt som någon ger dig pengar för ett arbete. Och sorgen över vilka relationer vi lyckas skapa och inte skapa mitt i allt det här. När Lundstedt slutligen, framtvingad av en råsorglig skara journalister, går ut offentligt med sin hivsmitta beskriver han det som en seger och boken slutar i en sorts triumf, men all annan sorg han beskrivit ligger ju kvar i rännstenen.
Det är 2012. Donna Summer har dött i lungcancer. Tvillingarna Gibb i tarmvred och tjocktarmscancer. Nile Rodgers lever. Men hans cancerblogg läser jag varje vecka. Där smälter han dödsbesked efter dödsbesked om musiker han glittrat ikapp med tidigare i livet. Ibland lyssnar jag på alla versioner som finns kvar av låtarna han skrev. De låter som ett falskt löfte: sådär magiskt var aldrig livet.
Johanna Karlsson är frilansjournalist och förekommer bland annat i Sydsvenskan och Sveriges Radio. Hon har tidigare bland annat skrivit om soupboys och Arthur Russell här på PSL.
