Japp! Vi har faktiskt träffats förr – Pär Hulkoff, som Raubtiers befälhavare heter – och jag.
För över tio år sedan möttes vi lite av en tillfällighet, i en -32 grader kall snödriva i beckmörka Tornedalen.
Det var långt innan Pär började spela med sitt smått osannolika pansarrockband. Och innan han började varva det hela med …countryrock.
Men besatt i att spela gitarr var han redan då. Och stolt över sin avfolkade hembygd i brännvinsbältet mellan Sverige och Finland var han också.
Jag föreslog Armémuséet i centrala Stockholm som mötesplats när vi bokade vår dejt. Pär tackade inte nej. Han kan känna sig hemma där. Hulkoff är en av ytterst få utövare av krigsrock – eller popmusikaliska krigsskildrare – som faktiskt har egen erfarenhet av att verka i uniform.
Undrar hur många fler som har det i krigs-pop-historien?
Edwin Starr som skrek ”War” i Norman Whitfields anti-Vietnam-klassiker 1969 gjorde som Elvis. I början på 60-talet sågs han göra militärtjänst i USA och Tyskland.
Men, vad gäller för de andra som haft kriget som tema under åren som gått? Vad vet Pink Floyd, PJ Harvey, Motörhead och Iron Maiden?
Och hur ser det ut med kunskaperna i KSP59 (en kulspruta jag sköt själv med under värnplikten, Pär föredrar KSP90) bland alla av årets krutkompositörer. För, frågan är om det inte spelats ovanligt mycket krigspop i år?
Vi har hört ett stridsflyg i attack i ”Spitfire” signerat de londonska samplarna i Public Service Broadcasting som ägnar hela sin ep ”The War Room” åt stridsminnen.
Och vi har tagit del av Sabatons senaste återkommande krigshistoriska folkliga mjukmetall. I år på temat Karl XII (minns ni min recension i Kulturnyheterna?)
Min stora favorit är annars stockholmska trion som kort och gott kallar sig Kriget. Samt, givetvis, den fantastiske brittiske Billy Childish som trots ett varmt pacifistiskt hjärta ständigt återkommer till slagfälten med sina olika band.
För 24 år sedan släppte han albumet ”The Messerschmitt Pilot´s Severed Hand” med bandet Thee Headcoats.
Sedan dess har han uppträtt i uniform med andra konstellationen The Buff Medways och tidigare i år kom ”The Coastal Command” med senaste orkestern The Spartan Dreggs. Omslaget visar ett större sjöflygplan från andra världskriget.
Det är betydligt mer fridfullt än bilden på en annan av årets rockmusikaliska handgranater – den på en tanks, två kulsprutor och en mördarhund som liksom smällts ihop. En bild som pryder ett album betitlat ”Från Norrland Till Helvetes Port”. Och som är signerat Raubtier.
Raubtier blev ett namn på folkmetallestraden häromåret med låten ”Kamphund”. Jag hörde den på radio och charmades såklart omedelbart av detta barska, övertydliga, industriella, maskindrivna norrländska trashbygge med spår av både Rammsteins eurometal (minus porren då…) och System Of A Downs folkloreistiska taktbytes-fester, men också från Foetus och DAF.
Och någonstans ovanför det hela svävar också raggarrockens evige regent Eddie Meduza som en sorts andlig vägvisare från det Sverige där DN, Stockholm Fashion Week by Berns, Norra Länken och PSL har begränsat inflytande.
Det var innan jag visste att det var Pär som stod bakom Raubtier. Samme man som jag mött en dag i hans lilla hemby Korpikylä, tolv håvar från Torne Älvs strand, långt tidigare.
Jag var då på besök hos min nya släkt i granngården (närmare bestämt hos busschauffören Benny Asplund som förresten lånade ut sin gitarr till Hulkoff innan han hade sin första egna) då jag en eftermiddag stötte ihop med en långhårig ung man bland snödrivor och skoterspår.
Visst hade jag hört lite om honom. Att denne granngosse spelade så mycket gitarr att föräldrarna var tvungna att inkvartera honom i en ljudisolerad arbetsbod centralt belägen mitt på gårdsplanen. Där kunde han få låta hur mycket han ville.
Det gjorde han också under den eftermiddagen vi tillbringade ihop. Pär spelade slingor och skalor. Han pratade om gitarrhjältar som Steve Vai, men också om att han gillade Mozart och Wagner. Samt älskade country.
Det verkade också som om han hade ett desperat spelsug. Som om han var beredd på att spela med vemsomhelst hursomhelst.
Dessutom var han så stolt över sin bygd. Över ännu en del i vårt land som tömts på folk i takt med inflyttningen till storstäder och nerläggning av all service.
Att han tycker samma sak hörs än i dag. Mellan raderna i den ofta helt bisarra stridslyriken hos Raubtier. Och i hans andra orkester, Bourbon Boys.
Pär minns hur allt började med pappas Elvis-skivor. Och hur det därefter fortsatte med bluegrass, amerikans rotmusik och country. Han skiner upp när vi tar en kaffe i museets kafeteria:
- Den där outlawcountryn med David Allen Coe och Johnny Cash, förstås, ja, såna grejor, det har alltid fascinerat mig oerhört. Willie Nelson finns ju också. Och Kris Kristofferson tycker jag är grym. Det är fantastiska musikanter. Det finns en otrolig spelglädje i country, de planterar sina instrument på ett fantastiskt vis.
Han fortsätter:
-Om du tar en countrylåt så hör folk bara tre ackord. Men börjar du analysera gitarren så har du hundra olika gitarrtekniker på en enda sång med ett enda solo – flatpicking, chickenpicking….du vet, man kan sitta och analysera tills man blir blå i fejset. Så när jag väl började komma in på den linjen så tog det upp otroligt mycket av min tid.
Detta är inga märkliga ord från en man som sjunger ”Pour Some Bourbon On Me”, men kanske inte lika självklara från en som i nästa andetag bränner av en bomb följt av mangel och inledande lyrik i stil med ”Vi ockuperar och exploderar som en missil i en likblek värld…”.
Pär Hulkoff tycker egentligen inte att skillnaden mellan sina båda band är stora i grunden:
-Låtarna är viktigast. Det är A och O. Vilken stil det är inte alltid så jäkla intressant. När du bryter ner skelettet…med undantag från ett par spår som verkligen baseras på riff…ja, när du plockar bort ALLT så ska du kunna framföra dem på en akustisk gitarr. Det är liksom grundregeln. Jag tänker liksom lite folkvisa om det hela.
Men, country? Jag undrar om han tänker gömma steelgitarren i en skyttegrav under ett kamouflagenät så att inte Raubtier-fansen ser den.
-Jag har ju aldrig hymlat om Bourbon Boys. Men Raubtiers fans vill nog helst se oss som killarna som tuggar taggtråd. Som jag ser det själv finns det en tid för taggtråd, en tid för bomull.
Taggtrådstiden?
Den föddes när han var befäl på I19 i Boden. Det var kanske inte riktigt samma sätt som en ung kostymklädd Brian Hugh Warner presenterade en komplett affärsidé med sig själv i rollen som Marilyn Manson för skivbolagen i Los Angeles, men idéen med Raubtier var nog så komplett.
-Vi ville ha enkla, slagkraftiga grejer som lätt nådde ut till folk. Vi skissade upp riktlinjer för vilken BPM man skulle hålla. 120 är den perfekta pulsen. Både till att trampa i takt och dansa i takt. Det är en puls som alla känner igen. Så det var ju ganska kalkylerande grejer initialt. Vi ville se om det fungerade.
Krigsestetiken och våldet kom på köpet. När vi vandrar oss igenom armemuséet berättar kan kunnigt och initierat både om utvecklingen av automatkarbiner, 30-åriga kriget och hans släktingar som också varit militärer. Och om hans morfar som mötte mormor när han var frivillig i finska vinterkriget.
- Mycket utav allt är baserat på kasernlivet, så att säga. Varför det framstår så fruktansvärt aggressivt i civila öron är ju för att det är militär estetik. Många grejer kommer därifrån. Det snappades ju upp fel ganska omgående liksom ”vad är det här för nånting? Det är ju superaggressivt”, men i mina öron var det inte det. Samtidigt så tycker jag att det är en bra kanal att bli av med aggressioner.
- Mitt liv formade texterna. Den första skivan är ju starkt kopplad med militär estetik – ”Legoknekt”, ”Achtung Pansar” – det var ju för att alla lyssnade på Sabatons pansarbatalj-låt på I19. Därför gjorde vi ”Achtung Pansar” som jag tyckte var lite mera riktig stridsvagnsmusik. Såna grejer. Egentligen är dom låtarna som hockeysånger för militären.
- Idag har kriget fått en mycket mer metaforisk roll i våra sånger. Om man kan säga så? Beprövningar som man stöter på i vardagen är vanligare tema. Låtar som ”Låt Napalmen Regna” är ju svarthumor, det kräver ju att åhöraren besitter någon form av humor för annars kan man uppleva det som ganska aggressiv musik.
”Låt Napalmen Regna” (som även uppmärksammats av en av mina favoritkrönikörer Isabelle Ståhl) är med sitt finfina refränggroove Raubtier i sitt absoluta esse.
Pär Hulkoffs barska, högtravande och ibland småsvajiga stämma orerar mot veganer, Top Model, rovdjursprojekt, skvallerpress och hälsokost (!) innan han brister ut, full av påsmort stureplanshat, i raden ”I eldens hav blir stekaren evigt stekt”
Jag undrar om Raubtier blir missförstådda på grund av texterna?
- Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det, svarar Hulkoff och ser plötsligt lite bekymrad ut.
- Jag tycker att jag blir missförstådd till och från. Men jag blir förbannad när folk inte begriper vad som är på riktigt och vad som är på skoj. Men å andra sidan…hur ska de veta? Jag missförstår ju själv också saker. Och allting är ju i betraktarens ögon och öron. Det är ju upp till dom att tolka det som dom vill.
-Men, när folk börjar sortera in oss i politiska fack så blir man sur. När vi släppte ”Skriet Från Vildmarken” var det val i Sverige och det kom in nationalsocialistiska strömningar i riksdagen. Precis i den vevan kom skivan ut och då var det en herre som hette Carl Cato som skrev för TT att vi var fascister som gillade Adolf Hitler och tredje riket. Då blev jag förbannad för det tangerar förtal.
Jag frågar om han trots allt ändå inte kan förstå att en herre som Carl Cato faktiskt kan tolka Raubtier annorlunda?
Napalm-låten som vi diskuterar i texten ovan skulle ju kunna tas för ett järnrörsanpassat ideologiskt poem för Sverigedemokraterna.
Pär Hulkoff vill förklara:
- Frågar du mig? Absolut inte! Frågar du honom? Uppenbarligen. Det är ju det som är problematiken – man kan alltid se det man vill se och höra det man vill höra. Den gången var jag faktiskt riktigt förbannad och less och tänkte att ”nu skiter jag i allt”. Det är inte den stämpeln vi vill ha i allmänhetens ögon.
PSL: Har du fått svära dig fri från anklagelser om högerextremism?
- Vi har ju tagit avstånd från allt som överhuvudtaget befattas med politik, och ja, what so ever…. För det är inte det vi håller på med, vi levererar en extrem form av underhållning. Det är allt!
Pär Hulkoff säger att han inte vill diskutera politik. Ändå gör han det.
I en av Raubtiers bästa stunder på senaste skivan, ”Allt är förlorat”, levererar han en sorglig svanesång över en plats där det varken finns framtid eller hopp.
Jag behöver inte ha läst geografi eller historia för att se ännu ett flyttlass gå söderut från Korpikylä. Likt en rockens Runeberg skaldar han:
”Här är mörkt och här är kallt,
Här är dysterheten allt,
Allt är fruset, allt är dött
Anden bruten, Själen trött”
Han fortsätter:
”Efter alla år som gått
Borde du väl ha förstått
Att min omvärld slogs ihjäl
När du en gång sagt farväl”
Precis som allt annat Raubtier gör är det målat med stora penseldrag. Tornedalen är osannolikt skön, men inte alltid så enkel att överleva i.
Min frus mormor kom därifrån och bodde där i hela sitt liv. Jag minns hennes händer. De berättade en historia om nästan 90 års hårt slit.
Rösterna vi känner från Tornedalen verkar ha färgats av tjälen i potatisåkrarna. I författarna Mikael Niemis, Bengt Pohjanens, Mona Mörtlunds eller för all del, Markus Krunegårds, värld är det inte alltid så ljust, känsligt och nyansrikt.
Eller i Pär Hulkoffs. Som fläskar på för kung och fosterland i både text och ton.
- Jag tycker fortfarande att det är fruktansvärt trist att se min hembygd växa igen, säger han och fortsätter:
- Jag försöker helt enkelt bara förklara vikten av att ha en landsbygd kvar. Jag anser att man först och främst måste kunna ta hand om sig själv och alla andra. Kan vi inte producera vår egen föda är det problematiskt. Betong är ju svårt att äta och det är min grundläggande filosofi och livsuppfattning. Jag tror på det där med att ta till vara och ge tillbaks till naturen.
- Man vill engagera sig för saker som man brinner för, men man har ju inte all tid i världen. Jag hinner inte vara aktiv i politiken samtidigt som jag spelar i två band och komponerar, jagar och bygger hus. Man får dra en gräns för hur mycket man kan ta på sig.
Likt den lantbrukare Pär Hulkoff faktiskt också är (på en gård där hans driftiga föräldrar byggt butik, konferensanläggning och prisbelönt krog) tänker han försöka driva växelbruk mellan country och krigsrock vartannat år. Dessutom vill han hinna skaffa fler jakthundar och få barn med frun Lotta som är med vid vårt möte.
Han berättar att Anna Ternheim – som han borde ha en del att att tala med eftersom de båda har en kärlek för Nashville – verkar ha blivit rädd för dem vid en spelning.
Hur hon nekade Raubtier att hämta sina cymbaler i en loge på en festival i Luleå.
- Jag kan samtidigt förstå det, svarar Hulkoff med allvar i blick. Folk känner inte oss. Dom hör några vansinniga låtar om krig, död och napalm så ser dom nå skäggiga inavlade gubbar från Tornedalen…då känns det kanske som att dom inte behöver spendera för mycket tid med oss i onödan?
Om han orkar leva vidare med den bilden av sig själv och sina två medmusikanter vet han inte. Men, han ser en lång framtid med musik. Närmst så med släppet av Bourbon Boys debut i januari.
- Det viktiga för mig är att få skapa kontinuerligt och se det som jag skapar växa till nånting som blir större än mig själv. Det är det som är det intressanta med det här.
