RSS
Öppna alla

1+4

lisa

Den här underbara får ni inte missa: Min svaga punkt Adam Bainbridge (Kindness) regisserar popens mittpunkt Dev Hynes – också känd som bland annat och i det här fallet Blood Orange – när denne hälsar på sin gamle morfar i Guyana i Sydamerika och sen bustar olika moves tills solen lägger sig tillrätta i Atlanten, nattad av en väldigt len saxofon. (mer…)

”Chamakay” är första singeln hämtad från Blood Oranges nya skiva betitlad – wait for it – ”Cupid Deluxe”, som släpps senare i år.

Och här är fyra till jag tycker vi kan ta med oss från veckan. Toro Y Mois fantastiska funkmacka, UMOs verandavarma Dirty Projectors-cover, Banks som går från klarhet till Lil Silva- och Jamie Woon-producerad klarhet och SOHNs stegrande arpeggiolektion.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Kindness möter Kiss

elin unnes

Apropå musikjournalistklyschor – fast den här gången stämmer det ju faktiskt. (mer…)


Kindness



Ace

Eftersom jag har en kemisk obalans som gör att jag inte kan lyssna på musik med några som helst funktendenser har jag aldrig tagit mig igenom hela Kindness-skivan. Men eftersom det varit ett sånt jävla tjat om den har jag ändå fortsatt försöka. Och jag antar att man blir avtrubbad efter ett tag, för nu – nästan exakt ett år efter att den kom – har jag tagit mig hela vägen till sjätte låten, och lo and behold, han Kindness har ju samplat den allra bästa Kiss-relaterade låten genom tiderna, alla kategorier, stjärnstopp:
”New York Groove”, skriven av Russ Ballard och inspelad av Ace Frehley 1978 till soloskivan ”Ace Frehley”.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

LYSSNA: Valentina – ”Wolves”

Valentina

Hör första egna singeln från tjejen du hört med Kindness och Hot Chip-Joe! (mer…)




Valentina känner du sannolikt mest igen som rösten på ”Gabriel”, Joe Goddards storslagna solosingel från 2011. Hon har även turnerat som del av PSL-favoriten Kindness band, men nu släpper hon alltså snart eget. Lämpligt nog dessutom på just Hot Chip-Joes bolag Greco-Roman, men det är med en annan till samma scen relaterade producenttalang hon valt att samarbeta.
Även han PSL-bekante Kwes ligger bakom de fyra låtarna på ”Wolves EP”. Först ut att möta internets ljus är titelspåret, och det stärker onekligen Valentinas profil som den med faiblesse för det storslagna. Om än snarare med betongen på pop än house den här gången. Lyssna HÄR!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Everyone

lisa

Det är tydligen bara att dansa vidare idag för det här, det är EVERYONE! (mer…)



Everyone är det smått briljanta namnet på Kindness, (Tigersushimogulen) Joakim och (ett alias till) Jam Citys väldigt lovande superkonstellation och ”No Time To Waste” är deras dagoberthousemacka till grupparbete. Fact som håller i premiären för låten har mycket mer info (klicka länken strax här ovan) men en sak jag inte håller med om är att det inte skulle låta som någon av de inblandades egna projekt. Jag tycker (Kindness) Adam Bainbridge charm (och specifikast hans låt ”SEOD”) genomsyrar hela låten som en salig ande

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

EXTRA-EXTRA: Robyn om musiken som inspirerar henne just nu

adf70a36b5126ea5392685d69c8b63215a0d6f48

Vår allra mest killingest popstjärna lyssnar på Kindness, ASAP Rocky och mycket mer.
(mer…)

Ja, det är Pitchfork som bjuder på detta exklusiva scoop med vår käraste musikexport Robyn. Det var på musiksitens egna festival i Paris i höstas som de fick till en videofilmad träff. I det spännande klippet som ni kan se nedan pratar hon om att turnera och skriva musik, om sin kärlek till Paris och vad som gör henne gladast när hon står på scenen. Men framförallt så berättar hon om vilka artister hon lyssnar på nu. Och som därmed kan komma att influera hennes nästa skiva…

Blir det balearisk house, funk eller rap från Robyn härnäst? Avgör själva.

Ni missade väl förresten inte att Robyns ”Dancing On My Own” spelades inte bara ena utan bägge gångerna TV-serien Girls skapare Lena Dunham gick upp på scenen och kammade hem Golden Globe-statyetter?

 

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

BÄSTA ALBUMEN 2012: Saras lista!

Jessie Ware

Här är mina 20 personliga favoriter från året som gått! (mer…)

1. Jessie Ware – ”Devotion”
2. 2 Bears – ”Be Strong”
3. Wiley – ”Evolve Or Be Extinct”
4. Hot Chip – ”In Our Heads”
5. El Perro Del Mar – ”Pale Fire”

6. Kindness – World You Need A Change Of Mind
7. Soul Clap – ”EFUNK”
8. Emeli Sandé – ”Our Version Of Events”
9. Daphni – ”Jialong”
10. John Talabot – ”Fin”

http://youtu.be/6UTJ3jhOvUc

11. Four Tet – ”Pink”
12. Azealia Banks – ”Fantasea”
13. The Chromatics – ”Kill For Love”
14. Nite Jewel – ”One Second Of Love”
15. Yuna – ”Yuna”

16. Efterklang – ”Piramida”
17. THEESatisfaction – ”AwE NaturalE”
18. Molly Nilsson – ”History”
19. Brandy – ”Two Eleven”
20. Totally Enormous Extinct Dinosaurs – ”Trouble”

Mer på PSL: BÄST 2011: Saras albumlista

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

BÄSTA ALBUMEN 2012: Plats 4-25!

jonas_lundqvist-sa_e_de_med_de-recension

Vi närmare oss toppen med stormsteg. Här är de 22 album som kvalat in i toppen på vår 100-bästa-lista! Alldeles snart ger vi er de tre bästa med en liten överraskning… (mer…)



4. Jonas Lundqvist – ”Så E De Me De”
5. Anna Von Hausswolff – ”Ceremony”
6. Kindness – ”World, You Need A Change Of Mind”
7. Icona Pop – ”Icona Pop”
8. Kendrick Lamar – ”Good Kid, M.A.A.D City”
9. Grillat & Grändy – ”Gendish & Gäris”
10. Jessie Ware – ”Devotion”
11 Future – ”Pluto”


12. Miguel – ”Kaleidoscope Dream”
13. Nitad – ”Rastlös & Vild”
14. Taken By Trees – ”Other Worlds”
15. The 2 Bears – ”Be Strong”
16. Lana Del Rey – ”Born To Die”
17. Azealia Banks – ”Fantasea”
18. Joakim Åhlund och Jockum Nordström – ”Paddan Och Hunden”


19. Bäddat För Trubbel – ”Värdighet”
20. Schoolboy Q – ”Habits And Contradictions”
21. Grimes – ”Visions”
22. Earth – ”Angels Of Darkness, Demons Of Light II”
23. Dean Blunt & Inga Copeland – ”Black Is Beautiful”
24. Lindstrøm – ”Smalhans”
25. First Aid Kit – ”The Lion’s Roar”

 

Mer Bästa Albumen 2012 på PSL:
Plats 1-3!
Plats 26-50!
Plats 51-75!
Plats 76- 100!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Paris i fyrkantiga bilder

lm

Mitt internet är så franskt just nu så ni anar inte. (mer…)

Men om det här nu ändå skulle gå vägen så kan jag berätta att mina ben har gått mer de senaste dagarna än på hela året (vilket tyvärr eventuellt säger mer om mitt vanliga sittbetonade liv än det gör om något annat men ändå – jag har gått väldigt mycket) och att jag har sett nästan morbida mängder uppstoppade djur (det är inte alls därför jag är här). Jag har även hört en radiokvinna säga James Blake och Kindness på tjock fransk brytning och öronen bara smälte.

Hursomhelst, här nedan är några av djuren, samt andra fyrkantiga nedslag i de senaste två dygnen.



dags för avfärd


framme och genast väldigt Paris



så bra språk för utrop


citationstecknen är lite illavarslande?


Vi skriver för övrigt alldeles för lite på fönster i Sverige



och så är våra inte alls såhär franska


Jag vet inte ens om det är billigt eller dyrt för navel


naturen – människan 1-0


den här bilden är lite otydlig men det som händer är att en levande papegoja lever under ett ständigt anfallshot från en uppstoppad katt (som tidigare levde i samma rum men nu är det bara papegojan kvar). Längre in i rummet står för övrigt även en hel drös uppstoppade papegojor. Orkar inte tänka på hur traumatiserane hemmiljö det måste vara för den där ensamma turkosa överlevaren. (Och då har vi inte ens pratat om han i mitten som tittar in i kameran).


de här har varit döda länge


liksom dessa som hänger ovanför i samma skyltfönster (som spelade en biroll i filmen Ratatouille). Som framgår av skylten i mitten dödades de inne på Les Halles 1925 och är nu skyltråttor åt en skadedjursbekämpare som lever på gamla meriter. 



De här dödades nog inte inne på Les Halles.

Det var allt för nu! A tout a l’heure.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Mitt Way Out Bäst och Way Out Mindre Bra

Screen-Shot-2012-07-17-at-11.22.44-AM

Under helgen rapporterade jag ju bara vad andra människor hade för sig (och i fickan) på Way Out West men nu med facit i hand har jag försökt bena upp vad jag själv pysslade med egentligen.  (mer…)


1. Jag spelade skivor.


Himla bra skivor faktiskt. Bland annat nästan alla dessa. Det är ju mycket som talar för att Major Lazer & Amber med ”Get Free” har gjort 2012 års mesta låt.



2. Jag såg tre fantastiska konserter.

Det var Kindnesssom jag skrev om nyss – och det var Adam Kanyama (ovan). Vilket karismatiskt litet geni han är! Jag bara dumlog hela konserten. Svensk hip hops framtid – kom ihåg var ni hörde det sist.



Och det var Jonas Lundqvist. Jonas skiva cementerar sig allt tydligare som mitt bästa svenska album i år och live låter det ännu bättre. Det dubbiga blir dubbigare, det klubbiga klubbigare och låtarna, hörni, låtarna låter ännu vassare. Jag tycker det är en skymf mot alla inblandade att Jonas inte har spelat mer live eller synts till mer i största allmänhet.


 

3. Jag såg inte en massa fantastiska konserter.

Framförallt förstås för att Frank Ocean ställde in, vilket inte kan betraktas som något annat än en skandal för både festivalledning och besökare. (Just nu pågår en hetsk debatt på internet om huruvida det är röstproblem som ligger bakom att han ställer in hela sin Europaturné eller om han helt enkelt struntar i Europa. En teori är att ”Channel Orange” går segt i USA och att han släpper allt för att promota den där istället. Jag tror inte det är något av det, jag tror ärligt talat inte att han är riktigt gjord för att spela live inför massa olika människor i olika länder varje dag. Jag tror han är en skygg ensamvarg/en skör viol. Det är också den förklaringen jag trivs bäst med förstås. Hursomhelst…).



4. Jag såg en konsert som borde varit bra
Jag måste ge ett tröstpris till A$AP Rocky som jag tyckte var en fantastisk bokning som slarvades bort på ett vis som nästan borde ställas inför rätta. Asap spelade på den sämsta scenen, på den sämsta tiden, på den lägsta volymen, i den starkast lysande solen. Inget – förutom att nästan ingen kommer in på Stay Out West-spelningarna förstås – har tydligare understrukit att festivalen behöver minst en mindre scen till, ett ordentligt litet tält för hip hop- och dansgrejer.

Men ärligt talat ett system som gör att själva festivalen blir bättre och mer. Det vill säga att många av klubbokningarna flyttas till Slottsskogen. Så att jag hade sett till exempel Purity Ring och John Maus också. Som jag verkligen ville.



ps.  Och sen när man kommer hem och bara bara vill vila och aldrig mer gå på festival så möts man av det här hopplösa valet. Jag tog Way Out Klarabergsviadukten. Där bjöds det på lite handbollsfinal på P4 innan taxin stannade och släppte av mig utanför min port.

ps2. Förutom Purity Ring är jag ledsnast över att jag missade när hela Wilcos publik (jag såg bara en del av konserten, det var superfint men jag har lite svårt att bibehålla fokus i en hel konsert när det är sådär stort) till Wilcos stora förvåning storjublade till synes utan anledning, mitt i en låt. I själva verket hade kameramannen fått syn på Rolf Lassgård i publiken och projicerade honom på den gigantiska storbildskärmen bredvid scenen. Till wilcofansens enorma glädje.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Bäst på Way Out West: Kindness

kindness

Ni som inte ”gillade” Kindness ikväll: (mer…)

Ni kommer aldrig fatta nåt om rocken eller, vad värre är, livet.

Haha. Stora ord från mig (på twitter) i torsdags natt. Men jag kände så. Och känner väl ärligt talat lite så fortfarande. Men den viktiga poängen är ju förstås det magiska och det centrala i att rocken kan få en att känna så.

Jag gick hem längs Avenyn efter spelningen, med vild blick och matchande gestikulerande armar, medan jag förklarade (eller ”försökte förklara”, för i sådana lägen är känslan alltid att jag är den enda som VERKLIGEN fattar) för mitt sällskap hur FANTASTISK Kindness är och varför.


 

Kindness – och när jag säger så menar jag Adam Bainbridge, bandets hjärna, hjärta och hårsvall – är så fantastisk som han är för att han egentligen inte är så fantastisk alls. På sätt och vis är han troligtvis minst ”bra” i sitt band. Hans två körtjejer till exempel bär upp en ansenlig del av både musiken och showen. Bainbridge själv sjunger ofta lite vid sidan om tonerna och rör sig – studsigt, yxigt, yvigt, lustigt – strax utanför takten. Hans musikaliska fingertoppskänsla är helt enkelt inte helt hundra. Och ändå är det just precis vad den är.

Adam Bainbridge älskar funk, soul, house och disco. Sexig, skicklig, själfull – och i rötterna svart – musik som det pulserar, blänker och stänker om.

Adam själv, i oerhört smal slips, en frisyr som 1982 ofta ringer och vill ha tillbaka och precis den där välartade lärarvikarielooken som han understryker så roligt i videon till ”House” – är den spinkiga antitesen. Han kan sina synthar, sina trummaskiner och sina musikaliska referenser. Det är bara det att han hålls gisslan av sin egen person.

Men det är också precis där, i skarven mellan dit han vill och där han är, dit han siktar och dit han når, som magin uppstår.

Det är att funken i hans händer (som även i t ex Orange Juices händer före honom) aldrig blir sådär fläskig, slick och, ja, funkig som funken är känd för att vara, som gör den så fantastisk.

Det är  hans enkla formel – att låna, inspireras och härma så bra man bara kan från allt man tycker är bra – som gör att det känns så angeläget.

Det är att han inte bara plockar russin ur någon gammal kaka utan plockar favoritrussinen ur favoritkakorna och lägger ut dem  i en lång snårig stig av ledtrådar – från The Replacements till Roy Davis Jr, via Womack & Womacks ”Teardrops” och Luniz ”I got 5 on it” i medleyformat – som gör att det känns så personligt.

Och så fruktansvärt roligt att titta på.

Det är just den där vilda mixen och modet det krävs för att ge sig på den som gör att det aldrig känns som att han försöker vara något han inte är. Det känns tvärtom som att han är en massa saker. En massa fantastiska saker han egentligen inte är.


 

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg