RSS
Öppna alla

Bästkustbloggen: Big Sur

lisapsl

Det går lite för fort det här resandet – varken huvud eller blogg hinner med riktigt, även en och annan jacka blir kvar i någon motellrumsgarderob. (mer…)

Så jag har bestämt mig för att anta en lite elastisk kronologi och berätta om saker när och som de ploppar upp i huvudet.

Big Sur nu till exempel, som jag blev blixtförälskad i.

Big Sur, från el sur grande, ”the big south” är ett lite luddigt koncept. Exakt hur stort det är och vad som räknas dit råder det delade meningar om.

Själv har jag nog sällan upplevt en mer dunder-och-brakig entré. Ett par timmar söder om San Francisco och hela vägen ner till den lilla spetsen som kallas Ragged Point bjuder kusten på ett landskap som är så overkligt, så förstummande vackert, kargt och explosivt att det inte går att miste: välkommen till västkustens drama queen.

Big Sur är väl framförallt förknippat just med sin spektakulära kustlinje (och förstås med Beach Boys, Steinbeck, Kerouac, The Thrills, Henry Miller eller vad man nu råkar tänka på först men nu menade jag naturmässigt). Hur abrupt highway 1 möter obarmhärtig bergvägg på ena sidan och bokstavligen stupar rakt ner i det outtröttliga, aldrig stilla havet på den andra.

Men Big Sur är lika grönt som det är turkost och lika mycket skugga som sol. För mitt i någonstans, lämnar vägen kusten en stund, hämtar andan och kyler ner sig i en eftersläntrande redwoodsskog. Här campar man utmed en flod, vandrar eller klättrar i berg. Här ligger Kerouacs lånade timmerstuga, här spelade Joni Mitchell och Crosby, Stills, Nash & Young på Big Sur Folk Festival på 60-talet och där vi bodde – på Fernwood Motel & Camping – håller såna som Woodsist och Folkyeah den fanan flygande idag. (Och, upplyser bartendern oss om när han får veta att vi är svenskar, José Gonzalez för ett halvår sen.)

Här stannade vi en natt och borde ha stannat fler. För luften, för träden och för den där lilla gnistrande floden som jag nästan slängde passet i av förtjusning. För hur ljuset föll på korvgrillsröken i skogen och hur ölen smakade på den lilla verandan. Och för att jag tänkte på Wes Anderson vid minsta lilla skylt.

 

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Route 66 – motorvägarnas b-sida

route66sign

Om det lyckats undgå någon så bilar jag just nu (i ett slags zickzackmönster) från Chicago till Los Angeles. Och så ofta det passar rutten så gör jag det på en klassisk gammal väg. (mer…)


Under depressionen på 30-talet tvingades tusentals bönder lämna Oklahoma för Kalifornien när deras mark förstörts av ”the dust bowl”, stormarna som följde efter en lång torka och som förvandlade hela Oklahoma till en skål yrande sand. John Steinbecks ”Vredens Druvor” handlar om just det här, om familjen Joad som tillsammans med massor av andra ”oakies” lämnar sina hem i hopp om nya jobb, nya hem, drägligare liv i apelsinernas förlovade land.

Vägen de tog var route 66.


På 40- och 50-talet  blev ”the mother road”, som Steinbeck kallade den, den självklara semestervägen för turistande amerikaner som vallfärdade från Illinois i öst tvärs genom landet till Los Angeles, palmerna, den blå himlen och havet. Vägen blev en enda lång turistattraktion och kantades av mackar, diners, caféer och stora färgglada neonskyltar. Man byggde motellrum i teepee-form (jag bodde i en k-märkt sån igår), erbjöd en tvåkilosstek gratis till den som lyckades äta upp den på under en timme, öppnade souvenirbutiker som sålde indianfiltar, kristaller, drömfångare och kylskåpsmagneter. Man (Bobby Troup) skrev rocklåt om den.

Men parallellt med det här började Amerika rita på ett nätverk av större, snabbare och mer autobahnliknande motorvägar, som på sikt skulle bli slutet för Route 66.


Med åren byggdes fler och fler nya vägar och även om långa sträckor löpte mer eller mindre parallellt med den gamla vägen så var de lika ofta omdragna för att kunna vara rakare, plattare, bättre. Och mackarna, alla diners, caféer och souvenirbutiker som inte låg precis längs med de nya vägarna blev utan kunder. Neonskyltar släcktes, vacancyskyltar tändes. Folket som arbetade och bodde längs Route 66 ställdes återigen inför faktumet att deras mark gått och blivit obrukbar.


Ni som har sett Pixars underbara romantiska bilkomedi ”Cars” vet redan det här. John Lasseter, Pixars kreativa chef, bilade genom USA med sin familj och blev så tagen av Route 66 och dess övergivna spökstäder att han bestämde sig för att göra en animerad hyllning till dess ära. Resultatet är väldigt rörande och väldigt roligt. Och fångar känslan av Route 66 perfekt – det hjärtslitande i att åka igenom ruinerna av alla dessa småföretag som gått omkull och desperationen som omger många av dem som kämpar vidare. Alla famlar efter försäljningsargument – bygger världens största gungstol, knåpar ihop ett torftigt taggtrådsmuseum, bygger ett hotell nere i en fuktig grotta, ansöker om att K-märkas. När man är här blir det också tydligt att det är ur det här perspektivet ”Cars” blir som allra mest rörande – i konsekvenserna filmen haft för vägen den hyllar. Många av dagens turister är här på grund av ”Cars” och kan man som stad/restaurang/plats hävda någon endaste koppling till filmen, oavsett hur vag, så gör man det.



Och ungefär så lär det fortsätta för Route 66. I terrorbalans med precis tillräckligt många besökare för att se till att dess historia och myt skrivs vidare men få nog att hålla tjusningen med vägen intakt.

Det jag ser som tjusningen i alla fall.






Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Amarillo, Tx

IMG_5273


Här är jag! (mer…)

Igår var den sista långa körningen och jag sov som en sten i natt. Nu väntar en timme på tvättomaten innan vi i betydligt saktare mak beger oss mot Tucumcari. Där hoppas jag hinna berätta mer – om Steinbecks ”mother road”, filtarna vi köpte igår, rundvisningen vi fick i ett hem som inte liknar något hem jag sett tidigare.

Och himlen förstås, den overkliga texashimlen.

http://www.youtube.com/watch?v=THcBedavc0M

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.