Medan den svenska hiphopen tar mer och mer självsäkra kliv in i samhällsdebatten frodas ”cloud rap” på internet. I rak motsats till den rap som toppar svenska listor gör denna scen med artister som Main Attrakionz, Flatbush Zombies och Robb Bank$ i centrum en konst av att inte bry sig. Hateff Mousaviyan utforskar nedan hiphopstilen som enligt honom mest ser ut att handla om att dricka ”purple”, bli hög, vara online och förnedra kvinnor. (Läs mer…)
Hur många gånger har vi inte hört artister klaga på hur missförstådda de är?
- Vi gör inte bara [valfri genre], vi gör musik, brukar det låta.
Och visst kan etiketterandet av olika stilar ibland komma till en punkt då det bara blir överdrivet (jag har hört om allt från ”symfonisk black metal” till ”Nintendocore”). Utövarna själva får dock ett oförtjänt carte blanche när det kommer till det här med att ”förstå” sin egen musik.
Detta blir uppenbart när jag hör artister som Main Attrakionz, Flatbush Zombies och Robb Bank$ prata om sitt musicerande. Nämnda akter kan med fördel placeras under kategorin ”cloud rap” (och så var vi där igen).
De producerar sin särskilda slags hiphop på och uteslutande för nätet, där ärkeweirdot Lil B har någon form av sektledarstatus. Utöver den påtagliga gräsrökarlyriken och de eteriska beatsen kan vi även hålla de ovan vid namn nämnda artisterna ansvariga för spridningen av uttrycket ”swag”.
H∆SHTAG$ – Don’t Call It #CloudRap – Episode 3
I tredje avsnittet av H∆SHTAG$, en dokumentärserie om internetbaserad musik och digital kultur producerad av Redbull Music Academy, intervjuas några av cloud rappens viktigaste pjäser, ihop med en rad journalister och bloggare. Just artisterna visar upp en tämligen vilsen självbild.
Här blir det inte fråga om några missförstånd från lyssnarnas sida, utan tvärtom. Molnrapparna tycks vara så uppe i sitt eget skapande att deras perspektiv blir lidande.
Att låta artisterna själva reflektera kring fenomenet cloud rap är inte världens mest empiriska förhållningssätt. Men klippet ger ändå en nyttig inblick i rörelsens attityd. Och i slutändan är det väl vad all subkultur handlar om, attityd. Att slå uppåt. Vilja något. Det verkar ingen av de intervjuade artisterna benägna till.
Robb Bank$ – ”Xan Wit That Lean”
Bristen på ”go” hos artisterna gestaltas bäst vid 2:18 in i klippet ovan, när Mondre M.A.N. från duon Main Attrakionz luftar sina insikter om utrymmet i studion. Det är inte så mycket vad han säger, utan mer vad vi ser. Ett par nästan parodierade bildrutor på rappare som skriver sina rim i anteckningsblock och dricker lågprisvodka direkt ur flaskan följer. Det är inte vackert, men det är ett rätt talande stickprov ur cloud rappens vardag.
Den behöver, i deras ögon, inte bestå av annat än att glida runt, dricka ”purple”, bli höga, vara online, förnedra kvinnor.
På nittiotalet handlade mycket om hur man var på botten men ville till toppen. Nu kan du med fördel sitta på botten och bida din tid, med handen innanför byxorna.
Yung God – ”Jacking Off”
Droppen som får min hiphopbägare att rinna över är när Squadda B, 09:10 in i intervjun, säger:
- Hiphop’s really a person now, all done growing up.
Som om det här, ”cloud rap”, skulle vara genrens definitiva ändhållplats. Hiphop? I vuxenstadiet? Sluta.
Squadda B är särskilt svår att gilla när han talar om genren sådär, etnologiskt. Som om han visste. Stackars alla år hiphopen brann, agiterade, ville. För vad? Dig? Er? Hans nonchalans är ofrivillig, förstås, men icke desto mindre tålamodsprövande.
Cloud rappen är alldeles för vanartad och agendalös för att jag ska kunna acceptera den som den fullvuxna varelsen hiphop. Inte för att stilen på något sätt behöver min eller någon annans tillåtelse för att verka inom musikbranschen, det handlar liksom inte om existensberättigande här. Snarare handlar mitt problem med cloud rap om det skeva tunnelseendet som får artisterna bakom musiken att tro att vad de gör är unikt.
”We don’t give a fuck, heja oss, vi är helt för att bara vara”.
Om de bara höjde blicken, zoomade ut för ett ögonblick, skulle de märka att de knappast är ensamma om att inte bry sig. Man skulle tvärtom kunna hävda att stora delar av den musik som i dag firar framgångar i mainstream bygger på just det här tänket, att inte bry sig om eller vilja uppnå något.
Icona Pop - ”I Love It”
Inget fel med att bara göra saker för förströelsens skull, i och för sig. Och sett ur någon form av ”Pop & Politik”-perspektiv säger väl cloud rap-rörelsens bekymmerslöshet något om samhället. Avslappnad tidsålder, evigt sommarlov. Allt det där. Men att göra att inte bry sig till ”sin grej” skaver mot att så stora delar av musikbranschen redan hoppade på det här tåget för evigheter sen.
Det är ganska desillusionerat att 2013 tro att man är ensam om att inte bry sig eller inte ha en politisk ståndpunkt. ”To not give a fuck” är inte längre motiv nog för en subkultur.
Jag klandrar inte Squadda B och övriga cloud rap-akter dock. Att förvänta sig att de skulle föra hiphopens kamplusta från åttio- och nittiotalet vidare hade bara vara naivt. Cloud rappens oengagerade inställning är inte att förväxla med någon traditionell nihilism, snarare är det en logisk fortsättning på det som sydstatsrapparna UGK och Three 6 Mafia gjorde i början av millenniet.
Three 6 Mafia – ”Sippin’ On Some Syrup”
Med mindre finess och en slappare anda än sina föregångare berör molnrapparna ungefär samma teman i sina texter. Addera ett rågat mått internetkultur till ekvationen så förstår du ungefär vad det här gänget går för.
De är artister av vår tid. Tagna ur sin kontext blir de dock precis lika anstötliga som jag vill få dem till. Omogna, kvinnoförnedrande. Småglin med svart bälte i svordomskungfu.
Afasi & Filthy – ”Jag Kunde Inte Bry Mig Mindre”
Jag säger (som illustreras ovan) uppenbarligen inte att det inte går att göra bra ”bekymmerslös” musik. Men det finns en inneboende problematik i att göra dålig sådan och sedan bete sig som att man har återuppfunnit hjulet. Är cloud rap-artisterna missförstådda? Snarare missförstående.
Hateff Mousaviyan är skribent. Här hittar du hans intervju från i fjol med Sum Comfort här på PSL.
