Oj jäklar vad fint det låter när How To Dress Well är tillbaka. (Läs mer…)
I höst kommer nya skivan ”Total Loss”. Tills dess har vi sommaren att luta oss mot.
Hot Chips ”Night & Day”, regisserad av Peter Serafinowicz. (Läs mer…)
När Terence Stamp undrar: ”Do I look like a rapper?”. Åh.
En sak till: Bu. Nu får alla ta och sluta dö.
Älskar det här klippet. Bee Gees live i Festival Hall, Melbourne, Australien 1971.
Helgen bjöd inte bara på årets första picknick, en blomvagn och väldigt mycket Al Stewart (albumen ”Year Of The Cat” och ”Time Passages” varv på varv – det är ju som att våren bor i hans röst) utan i samarbete med min bartendervän Christoffer kan jag nu även presentera receptet på Vårens Drink! (Läs mer…)
Som, likt allt annat just nu, är grön.
Du behöver: Gin, tonic, citron, socker, gurka, lime.
(OBS det krävs en) Förberedelse: Stavmixa en gurka (med skal och allt) tills den är så slät den tänker bli. Häll genom fin sil/melittafilter och häll sedan det filtrerade gurkspadet i en isbitsform. Ett par timmar senare = grön grann gurk-is!
Och så till själva drinken:
1. Lägg några gurkisbitar i en shaker tillsammans med gin samt en skvätt citron+socker (2 delar citron på en del socker).
2. Skaka blandningen kraftigt tills isen går sönder och löses upp.
3. Slå upp i glas fyllda med vanlig is (eventuella gurkisrester silas däremot bort) och häll på lite tonic.
4. Garnera med en klyfta lime (för den monokroma estetikens skull) eller citron.
Tada, gurkotonic! Fantastiskt god. Och skippa för all del både ginen och tonicen om du vill. Det är egentligen gurk-isen jag vill tipsa om.
Nedan: Picknickrocken och blomvagnen.
Sedan hade jag tänkt lägga in Al Stewarts ”Lord Greenville” här, som en slags lite långsökt ihopknytning av det gröna men då inser jag att det ju dessutom bara är ett stavfel! Låten heter, enligt youtube/allmusic/itunes/historien, ”Lord Grenville” men på min tyska vinyl: ”Lord Greenville”…
Nåja, här är han ändå, Grenville.
Egentligen skulle jag bara mana Squarepusher- respektive Beach House-fansen till viss försiktighet (så att ni inte kommer hem med fel cirklar i säcken).
(Läs mer…)
Men sen kom jag att tänka på Josef Albers fantastiska form och vips blev det en liten serie som vi skulle kunna kalla ”Det var bättre förr”.
Den här videon till ”House” förklarar vad jag ÄLSKAR med Adam Bainbridges Kindness bättre än Kindness musik gör det. (Läs mer…)
Och tur är väl det för att i denna här lilla video till ”House” är själva ”House” bara med litegrann ibland.
Tävlingen är avgjord! (Läs mer…)
Maila för guds skull inte mig mer om den. Det var ju jättesvårt att välja en av er. Så eftersom jag fick inte en utan tre nytryckta ”Fill your head with pop” på posten igår så får det bli så istället – att jag väljer tre av er. Nämligen:
Björn från Växjö och nyflyttade Marika (vart vet jag däremot ej så maila mig din adress) får varsitt ex så att ni hittar tillbaka till musiken. Och så Emma från Stockholm som visste att jag aldrig skulle kunna säga nej till någon som planterar sitt eget citronträd. Rock Väldigt vänlig pop är på väg på posten. Grattis!
Ni andra: en ny chans kommer så snart Jörgen trycker upp del 2 i Bob Stanley-serien. Vilket tydligen är snart. Watch this space etc.
Som utlovat på PSL-toppen i fredags har jag en fantastisk skiva över som jag tänkte ge bort.
(Läs mer…)
”Fill your head with pop” heter den, följt av den så för kvaliteten korrekt borgande underrubriken ”Inside the home of Bob Stanley”.
Skivan är en slags best of frukterna av vänskapen mellan Saint Etiennes Bob Stanley och Lidköpings idogaste skivsamlare, Jörgen Johansson. Under flera år har Bob och Jörgen bytt blandskivor med varandra och för ganska precis ett år sedan så vaknade Jörgen upp och insåg att han hade fått alldeles för många, alldeles för bra och alldeles för rara låtar av Bob för att inte dela med sig av några av dem till (ett jättelitet hörn av) allmänheten. Resultatet blev en egentryckt liten bootleg om femtio exemplar, med en bild av en ung Bob Stanley med familj (och delad frisyr med mamma och syster) på omslaget och tjugo fantastiska låtar från 1965 – 1975 på själva skivan.
Jag hade glädjen att få nummer sexton i ett brev på posten och har spelat den oräkneliga gånger sen dess. Flera av mina favoriter från den är fortfarande för rara för youtube men två av dem låter såhär:
Odyssey ”Who”
Richard Henry ”Oh Girl”
Nu har Jörgen äntligen tryckt upp en liten andraupplaga och en av dem kan snart ligga på en hallmatta nära dig! Maila mig nån rad om varför du tycker att det borde vara du/din hallmatta.
3756 miles blev det. 604 svenska mil. (Läs mer…)
Och nu är jag hemma igen, i ett hav av oöppnad post, tunna gröna stjälkar som vuxit upp i min frånvaro (och som alla måste planteras om nu) och halvuppackade resväskor. Jag ska försöka återkomma till resan lite framöver men först måste ”Somebody’s Baby” sluta snurra i min skalle.
Jag fick många förslag på soundtrack innan jag åkte. Från geografiska teman till ”Drivin’ in my car” och sådär. Men det blev väldigt lite temalyssnande. Musik låter sig ju sällan* väljas på det där teoretiska sättet. (*Utom den där natten i LA när vi kördes runt på sightseeing med Drive-soundtracket i bilstereon – det funkade!).
I stället blev det ljudbok, reportageradio eller vad som råkade kännas rätt just då, vilket till exempel var Kurt Vile, Nina Simone och – så perfekt i New Mexico tolkandes Randy Newman – Dusty Springfield.
Reportageradion var gamla hederliga ”This American Life” och ljudboken var Howard Zinns ”A People’s History of The United States”, inläst av Matt Damon.
Men, resans egentliga soundtrack var det inte vi som valde. Musiken som ringer i mina öron medan jag packar upp är låtarna som spelades var vi än befann oss.
Hur vi än rattade på radion spelades de. Och varje gång vi klev in i en luftkonditionerad jättemataffär, väntade på en taco, fyllde upp bensintanken, hällde grädde i morgonkaffet på någon diner så sipprade de ur högtalarna. Pretenders, Pink Floyd, Carly Simon. Hall & Oates, Fleetwood Mac, Jackson Browne. Gamla rockklassiker helt enkelt.
Såhär lät resan, överallt hela tiden. Och det finns inget som talar för att Jackson Browne någonsin lämnar mitt huvud.
Vid fyratiden i eftermiddags tog vi oss till Echo Park och mötte upp med min kompis Jens som gav oss en fantastisk guidad hike genom fina Elysian Park… (Läs mer…)
Sen blev det kaktus- och fish tacos på Farmer’s Market där jag även hittade det här drömstället – starksås-nirvana! En miljard olika sorters starka såser. Efter vår middag hade de tyvärr stängt men jag ska förbi där med en tom resväska innan vi åker härifrån.
Sen blev det banana split…
Nu ni, säger jag god natt.
God natt!