Jag har lovat mig själv (och säkert er läsare) att jag inte ska använda den här bloggen som en plattform för att recensera album. Men idag ägde kanske decenniets största hiphophändelse rum i form av Stors debutalbum. Det väckte så många känslor att jag inte kan låta bli att skriva om det. Jag väljer dock att inte se det som en recension. Det här är mer av ett musikdrivet dagboksinlägg.
För ett par veckor sedan lyssnade jag på sista avsnittet av radioprogrammet Festen Fortsätter. Man fick höra Ola Salos tal från The Arks sista spelning på Gröna Lund. Det var ett av dessa magiska popögonblick som man ska vara tacksam för att de finns bevarade på band. Man kunde ta på stämningen genom att bara lyssna, man behövde inte ens vara där.
Det fick mig att tänka på att jag önskar att jag fick ett sådant avslut med The Latin Kings. Vi fans fick aldrig säga adjö, vi fick aldrig något långdraget inspirationstal att ta med oss hem. Dogge var trots allt en generations röst. Han talade för mig, och tusentas andra, med en röst och på ett språk som var produkten av att vi tvingades ihop från hela världen in i flyktingförläggningar och miljonprogram. Vi lärde oss det nya landets språk, men vi lärde oss också varandras, och kom fram med något eget. Mitt i detta, dök en snubbe från Alby upp, och satte det på beats. Dogge och hans grupp gjorde så att vi fick höras, och de talade till oss om oss. De talade om oss till Sverige. Och alla lyssnade. När denna röst i kombination med dessa beats gick ur tiden fick vi aldrig något avslut. Vi fick ingen sista spelning på Grönan. Det vi fick var ”Cykel På Köpet” och en pacemaker i svensk hiphops sviktande hjärta i form av The Salazar Brothers.
Varför The Latin Kings splittrades kommer vi nog aldrig riktigt få veta. Vår generation får bara leva med förlusten, men ur askan av det Latin Kings lämnade efter sig höjs en ny generation röster, varav Ulysses Infante ”Stor” Azocars är en av de högst ljudande.
Jag mins när jag pratade med min vän Jiar, ett lika stort TLK-fan som jag själv, om Stor för första gången. Han hade hört hans första mixtape ”Dikter Från Bikten” och försökte sälja in honom till mig.
”Jag svär, jag har inte fått en sån känsla av en rappare sen Dogge rappade med Latin Kings”.
Det var ett högt flygande superlativ och stora skor att fylla, men jag bestämde mig för att ge Stor en chans. Jag blev såld direkt jag hörde hooken till ”Där Ni Ser Mig”. När Stor rappade ”Kör svartskalle, kör svart-svartskalle!” sattes jag genast mentalt bakom ratten till min Volvo 940 med ”Borta I Tankar” på högsta volym, körandes planlöst på Örebros gator på flykt från någon inre demon och sökande efter vad som helst – weed, pengar, samhörighet, frihet – vad som helst som jag kände var mig missunnat i mitt nya hemland sedan 20 år tillbaka. Jag hörde den där rösten igen. Rösten av ”oss”. Den tillhörde någon annan, men den talade rakt till hjärtat på samma sätt som Dogges spetsiga småhesa stämma när han sa ”Ibland vill man bara försvinna…” för alla dessa år sedan.
Skillnaden nu från då var att det inte fanns någon Volvo 940, det enda jag hade var den billigaste bergssprängaren jag kunde hitta, och ändå fick tjata, gråta och tjura för att få köpa med de socpengar min mor han hade att disponera.
Sex år har gått sedan jag hörde Stor för första gången och nu är han äntligen klar med sitt första riktiga album. Det är producerat till stora delar av den delen av Latin Kings som jag tidigare kallade för ”en pacemaker i det sviktande svenska hiphophjärtat”. Jag har ingen Volvo 940 nu heller, och inte någon billig bergsprängare. Jag har dock en dator som kostade säkert dubbelt så mycket som båda dem tillsammans, och från dess högtalare hör jag Stors röst. ”Vår” röst. Jag befinner mig i mitt pojkrum, i min gamla Volvo och här samtidigt. Stor rappar om saker som jag, och många med min bakgrund har upplevt och upplever dagligen. För ibland vill man bara försvinna, ibland vill man tigga om kärlek från en gäri. Ibland vill man gäh en hatare och ibland vill man tala om för farsan att man älskar honom, trots att det knyter sig i halsen och man får inte fram ett pip. Låtar som ”När Man É Stor”, ”Lite… Kärlek…”, ”Pappas Låt” och ”Söndag” berättar alla dessa historier.
Genom hela skivan skrapas Dogges röst in i samplingar och scratchade fraser, likt ett spöke för att påminna mig om att allt det här hör ihop. Samtidigt känns Dogges röst som en vattenstämpel av kvalitet. Det är som att den 26-årige Dogge, passar facklan till den 26-årige Stor över den avgrund av tid som vi har varit utan Latin Kings. En uppmaning till den sistnämnde att springa vidare och göra sitt bästa. Jag är snart 33, men det här är soundtracket till mitt tonår, min 20-årsålder och mitt nu. Det här är MIN musik. VÅR musik.
I sin intervju med Nöjesguiden säger Stor att han inte vill samarbeta med stora popartister, för att han vill vara en stor popartist själv. Och jag tycker att han har lyckats, han gör popmusik för oss som har bott på flyktingförläggning, i miljonprogram, vaknat bakfulla och arbetslösa på soffan en måndag. Han gör popmusik som beskriver vår verklighet, på vårt språk, med vår röst och utan att moralisera eller skriva på näsan. Tusen Håkan Hllström kommer aldrig kunna klara av den grjen.
Jag kommer att återigen tänka på det där avsnittet av Festen Fortsätter och avslutet som The Ark-fansen fick, men inte jag. Det kanske inte var meningen att vi skulle få ett avslut. Vem vet, i och med Stors debut kanske festen bara har börjat för oss?
/H
