Snart fyller vi 5 år! Vi firar med att öppna det gigantiska PSL-arkivet, men vi vill ha din hjälp. (Läs mer…)
Japp, just du kan få vara med och bestämma vilka godbitar från dessa späckade pop-tv-år vi ska leta upp och visa igen. Har du längtat efter att få se premiären av musik med-inspelningarna, den på bilden här, med Shout Out Louds från 2007? Eller är du sugen på den kanske första Lykke Li-intervjun i världen, från samma år? Är det något särskilt avsnitt i Kent-dokusåpan ”Stjärnorna i Psykbunkern” du vill återupptäcka, eller en urfin musikinspelning med First Aid Kit?
Det enda du behöver göra för att få just din önskan uppfylld är att berätta vad du vill se, och motivera varför. Antingen här i kommentarsfältet, eller på mail till psl@svt.se De bästa, vassaste, roligaste, smartaste motiveringarna kommer att publiceras. Och sedan röstar vi!
Ps. Har du glömt vad vi har ett erbjuda? Använd sökfunktionen HÄR!
PSL:s utsända Rebecka Ljung gick på The Magnetic Fields Stockholmskonsert med öppet hjärta, men när recensionen skulle skrivas kom hennes Evil Twin fram.
Förhoppningarna var väl kanske lite orimligt höga när vi slog oss ner på Filadelfiakyrkans hårda bänkar, fem månader efter biljettköpet. Efter ett sött men stereotypt singer-songwriter-förband (Amor de Días, med Alasdair MacLean från The Clientele and Lupe Núñez-Fernández från Pipas), klev äntligen de fem amerikanska kärlekspopmästarna in i kyrksalen. Första låten blev ”I Die” och mitt hjärta brusade så att det knappt fick plats i bröstet. Indiefrosseri på hög nivå. Musiken spelade de förstklassigt, såklart. Men hur betedde de sig på scenen?
Jo, de lufsade in i hoodies, kepsar och jympaskor, med uttråkade blickar som verkade rätt motvilliga när de ibland mötte publiken. Mellansnacket var oftast i klass med: ”This song is called ‘A horrible party’. It’s about a horrible party.” Charmigt ett par gånger, absolut, men trist i längden. När man plinkar på sitt instrument flera meter bort och högt ovanför första bänkraden (jobbig scen), borde det vara smart att anstränga sig lite extra för publikkontakt. Men nej, tyvärr inte. Att sedan smacka på fotoförbud på denna spektakulära scenshow… Besvikelsen är ett faktum.
Men – jag tänker inte såga The Magnetic Fields rakt av. Det går ju inte. De sitter ju trots allt på en hjärtskärande popskatt och i de finaste stunderna, när Stephin Merritts basröst på sitt underbart nonchalanta prettovis sjunger om olycklig kärlek, är det faktiskt oemotståndligt. Man vill nästan kasta bort sin fina tillvaro och börja irra runt, bara för att kunna sjunga texten med mer inlevelse. (Ge oss mer! Snälla, spela ”I Wish I Had An Evil Twin”!) När han sedan plockar fram sin kollektion av ombyggda kazoos så känns det som min födelsedag. Men däremellan – I don’t know…
Jag vill mest smyga hem och lyssna på ”69 Love Songs” på repeat. Eller kanske gå över till Juni Järvi i stället. Han har nästan Merritts pipa, men en flera gånger större scenkarisma.
Jag trodde att det här skulle bli en hyllning. Sorry.
I går var det dags för den första av Veronica Maggios tre konserter med Sveriges Radios symfoniorkester i Berwaldhallen i Stockholm och PSL var förstås på plats!
Efter tre skivor, ett (enligt henne själv fantastiskt nervöst) framträdande på Allsång på Skansen och ett stort antal radiohits har 31-åriga Veronica Maggio i det närmaste blivit folklig. Den här veckan tar hon ytterligare ett kliv in våra vardagsrum när hon, som en del av konsertserien Svenska stjärnor, gör tre spelningar tillsammans med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av dirigenten Hans Ek. Jag var på plats under den allra första.
Nästan omedelbart berättar Veronica att den här spelningen varit en dröm sedan hon som liten såg Eva Dahlgren göra något liknande. ”Jag trodde aldrig jag skulle få göra samma sak”, säger hon. Well, varför i hela fridens namn inte, säger jag. För sällan har hon känts så självklar som på Berwaldhallens stora scen och sällan har en popartists musik passat så ypperligt för en symfoniorkester att sätta tänderna i.
Jag, som hittills mest haft trista skolupplevelser av symfoniorkestrar, börjar kvällen med att bli helt knockad av stycket orkestern inleder med att spela själv. När Veronica sedan river av sina mest dramatiska låtar som ”Satan i Gatan”, ”Mitt Hjärta Blöder” och ”Välkommen in” känns kombinationen pop och orkester bara ännu mer fulländad. Det är storslaget, kraftfullt och så jäkla vackert!
Allra bäst blir det när hon släpper lite på den kontrollerade fasaden och låter den riktiga Veronica skymta fram. När hon pressar fram sin frustration över hjärtesorgen eller delar med sig av historien om den där killen som tatuerade in hennes namn på armen. Som hon inte längre är tillsammans med. I sådana stunder känns till och med tidigare så mesiga ”Dumpa mig” angelägen.
Jag har sett Veronica live ett rejält antal gånger (första gången på min extremt påkostade studentbal) , men gårdagskvällen var verkligen extra magisk. Veronica Maggio har utvecklats till en artist med pondus utöver sina fantastiska låtar. Låtar som hädanefter alltid borde framföras av en symfoniorkester. Punkt.
Per Sinding-Larsen: Ikväll spelar jag och PSL-Henrik på Debaser, imorgon drabbar vi efterfesten på Popadelica. Här är sex spår som jag lär spela… Mux Mool - ”Cash For Gold” Willy Moon - ”Yeah Yeah” (Sinden remix) Chet Faker - ”No Diggity” Cadence Weapon - ”Conditioning” Sasha Gohard - ”Why They Mad?” Seun Kuti - ”Slave Masters” (Jaques Renault Remix) (Annars lyssnar jag mest på en kassett jag fick av Stuffe i förra veckan, mer om den sen.)
Henrik Burman: San Francisco-kvartetten The Morning Benders har blivit en trio och bytt namn till POP ETC. I början av juni släpps en ny skiva som om det fortsätter vara såhär bra kan bli lysande.
Petter Thermaenius: Frukost med Nitad på Louie Louie, Watain-DVD:n till lunch och Sleep på Strand till kvällsmat. En mer matnyttig lördag får du leta efter.
Foto: Johan Pettersson Håll också utkik efter Ocean Chiefs bildreportage från Heavy Dys In Doomtown här på PSL.
Sara Martinsson: Alltså Purity Ring-låten…
Elin Unnes: Bob. Wayne. Från och med idag fredag kan du se den här fantastiske outlaw countrymusikern tillika hårdrockaren på lite olika ställen i Norden, och jag kan inte på något sätt överdriva hur viktigt det är att du går på hans konsert om han passerar genom din stad/by. Jag kan till exempel tänka mig att Växjö-spelningen kommer att bli något alldeles i hästväg. Gå om inte annat för hans merch, som handlar nästan uteslutande om varför du inte ska bryta dig in i hans husvagn. (se exempel HÄR ).
Friends gör skäl för namnet. Alla är välkomna in i logen efter Brooklynbandets succéspelning. Och alla som vill blir tatuerade. (Läs mer…)
Det är Friends sångerska Samantha Urbani som håller i nål och bläck. Iallafall fyra ur publiken på Lill-Debaser i Stockholm på valborgsmässoafton fick en liten planet inritad som minne av kvintettens första konsert i Stockholm någonsin. Jag höll nästan på att tacka ja själv.
- Den här konserten är en av våra bästa någonsin, säger Samantha till mig medan hon fortsätter pricka in en underarm.
- Malmö i går var inte lika kul, tillägger basisten Leslie Hann och berättar att det inte kom så mycket folk.
Stackars Malmö (Rockfoto-Emma rapporterar här)! Tänk att ni missade en av årets riktiga favoritorkestrar. Som debuterar på album i början av juni. Och som, i fall det låter likadant som det gör på scen, visar upp ännu ett band med imponerande bredd.
De som trodde att Friends lät begränsa sig till discopop i stil med PSL-favoriter ”I’m His Girl” får ta på sig en enorm dumstrut. Friends vet att vi tröttnar och börjar skicka sms om de upprepar sig. Funk, pop, elektro plus några rejäla flörtar med åttitalet bjuds det på.
Det har hänt en hel del sedan vi såg gruppen i New York i höstas. Men Samantha är fortfarande lika outtröttlig som estradör. Hon uppvaktar sin publik handgripligen. Skålas och kramas.
Innan vi skiljs åt i natten får Samantha förresten själv också en skrivelse på sin arm. Av Leslie. Som vill att hon ska hitta till rätt hotell och rätt rum när hon promenerar hem.
4. ”Röd” – 204 röster (9%) Skivan som spelades in i ”Berlin” och som signaturen Anders på PSL beskrev så här: ”Den är stark, tung, har underbara texter och är annorlunda. De första gångerna jag lyssnade igenom ”Röd” avskydde jag skivan, men det fanns något som gjorde att jag ville lyssna igen, och igen, och igen…. Nu är jag fast.”
3. ”Vapen & Ammunition” – 317 röster (14%) Albumet som blev det breda genombrottet 2002 och som signaturen Elin skrev så här om: ”Vapen och amunition”! Personligen var det då jag började lyssna på Kent. Det har många starka fuck you- låtar. Många stora hittar är samlade i den skivan som t.ex. ”Socker”, ”Dom andra” och ”Kärleken väntar”.
2. ”Hagnesta Hill” – 403 röster (18%) 1999 släpptes detta fjärde album som signaturen Saga skrev så här om: ”Nästan alla låtar kan jag känna igen mig i. Och jag personligen har minnen till måånga låtar. Men speciellt ”Stoppa mig i juni (lilla ego)” och ”Kevlarsjäl” har jag så många fina minnen till och texterna är så underbara! Det är alla texter. Men det är något extra. För övrigt så är ”Kevlarsjäl” ett av världens vackraste ord.”
1. ”Du & Jag Döden” – 759 röster (34%) Med nästan dubbelt så många röster som tvåan är albumet från 2005 vinnaren! Det har Dan Andersson skrivit långt och insatt om för oss, och dessutom med nästan lika poetisk knyck som sin namne. Läs recensionen av Kents bästa album i sin helhet nedan:
Det mesta är som det ska vara.
Det är referenser som haglar. Filmer och författare samsas om plats i versrader som låter hämtade ur Joakim Bergs allra innersta och mest diffusa tankar.
De tvetydiga orden likaså. Bokstäver som plockats bort bildar ord med annan innebörd. Smått simpel prosa.
Som sagt. Det är så det ska vara. Kent är sig likt. Det är dock något som får en att uppskatta det mer.
Det är känslan av en konceptskiva. Samtliga spår handlar genomgående om hur man kan se på livets mörka sida. Något som bandet ständigt blivit förknippade med men som aldrig varit så tydligt som just 2005.
Om man dessutom råkar på att tillhöra den extremt lilla minoritet som ansåg att föregångaren var aningen opersonlig och direkt framstår ”Du och Jag, Döden” som dess motsats.
Så här i efterhand är det också möjligt att se vilken roll skivan egentligen spelade.
Efter att ha gitarrat på samtliga skivor sedan albumdebuten tio år tidigare kan man lätt se ”Du och Jag, Döden” som en omvänd milstolpe. Om man bortser från ”The Hjärta & Smärta EP” är ”Du och Jag, Döden”, till dags dato, den sista resten av 90-talets Kent. Ett årtionde som många anser vara synonymt med gruppen. Det är dessutom mycket av den varan. Vilket även torde ha varit anledningen till varför de valde att gå i nya banor därefter.
Skivans episka avslutning med det repeterande och konstaterande om vart vi alla egentligen är på väg må låta mörkt. Men bara på det kolsvarta och bibeltunna pappret i det medföljande texthäftet. På samma sätt som mörkret ständigt är närvarande finns också en liten gnutta ljus och hopp. Detta i tonen som lägger an orden.
Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det. För vi ska ju alla en gång dö. /Dan Andersson 10 april
Nä vi skojar bara så klart! Men här ser du i alla fall vilka skivor som hamnade på de fem bottenplatserna i PSL:s omröstning om Kents bästa album. (Läs mer…)
Fler än 2000 personer har varit med och recenserat och sedan tyckt till. I morgon avtäcker vi vinnaren, men redan nu kan vi alltså presentera vilka skivor som hamnade på de understa platserna.
5. ”Isola” – 192 röster (9%) Tredje albumet från 1997, i förra veckan beskrivet av Jutta så här: ”Isola är den bästa helheten med sin fina stämning, läckra låtar, detaljrika gitarrer och underbara texter.”
6. ”Tillbaka till samtiden” – 124 röster (6%) Skivan från 2007, som Mikael Svedman skrev så här om i sitt recensionsbidrag: ”Det finns en djup längtan efter något mer. Den speglar den hårda tid som vi lever i där fler och fler hamnar utanför den fina mallen om hur allt bör vara. Plattans titel skapar en skildring även för det inre ögat och även för själen. Det går inte att välja ut en låt som skulle kunna tänkas vara en större hit än något annat spår på skivan. Man måste lyssna på den om och om igen. Hela tonen tycker jag handlar om längtan efter något bättre.”
7. ”Verkligen” – 87 röster (4%) Andra albumet som signaturen Leffan berättade så här om: ”Verkligen” lyssnade jag på varje dag under flera års tid. Den var verkligen soundtracket till min tonårstid. Det var nästan obehagligt hur det kändes som att J. Berg sjöng om mitt liv. Kände han mig?”
8. ”Kent” – 76 röster (3%) Debuten, som fick Mikael Åström att minnas tillbaka: ”Kommer ihåg när jag på jobbet hörde hur min jobbarkompis lyssnade på en ny skiva med en ny grupp från Eskilstuna. ”Faan”, sa jag ”där är ju jag ifrån”. Köper skivan ”Kent” med gruppen Kent. Och vilken stolthet jag kände, för vi hade ju bott grannar i Slagsta. Jockes lillebror och min lillebror var ju bästisar när dom var små. Och sen gjorde ju det inget att skivan var asbra. Har följt dom ända sen dess.”
9. ”En plats i solen” – 58 röster (3%) Senaste skivan är också den minst antal av er haft som favorit. Men även syskonskarans minst populära unge har någon som älskar hen. Melina skriver till exempel så här: ”Jag tycker mycket om Kent. Deras låtar är så mysiga så man bara vill gosa med dom. Min favorit skiva är nog ”En plats i solen” Jag blir så glad när jag hör dom låtarna. Dom får mig att vilja krama om dom närmaste och plocka fram gitarren. Det är en sån himla underbar känsla när man lyssnar på Kent. En sån känsla får jag inte från många artister. ”
Det här är alltså bottenskiktet, de fem understa av de nio skivor ni fick att rösta på. Hur väntat är det att just dessa återfinns i botten? Hur kommer det sig att de minst populära är den första OCH den senaste skivan? Och kanske framför allt vilken skiva tror du vinner?
Ett helt gäng PSL-besökare recenserar sina favoritskivor med Kent, och du lägger din röst på det allra bästa! (Läs mer…)
I nästa vecka släpps Kents tionde album. Men vilket är deras allra bästa? Härom dagen bad vi er PSL-besökare skriva om just er favorit. Nu är det dags att mobilisera krafterna för det slutgiltiga avgörandet. Läs några av de utvalda recensionerna nedan och se om deras argument är så starka att du kan låta dig övertygas, eller om du helt enkelt i slutet av postningen ändå kommer att lägga din röst på en egen älskling!
Frida Nordmark om ”Du och jag döden”:
För mig är alla Kent-album unika. Varje album, varje låt kan för mig förknippas med en speciell händelse, en speciell period i mitt liv. På gott och på ont. När man inte kan tro att Joakim Berg kan överträffa sig själv igen, så överbevisar han mig, gång på gång. Varje gång det kommer något nytt från Kent blir jag som ett barn på julafton. Full av eufori. Jag blir som nyförälskad. De är ju perfektion. Nåja, nästan perfekt.
Deras bästa album för mig är ”Du och jag döden”. Det var det första albumet jag lyssnade på av Kent och jag befann mig i en mycket svår period i mitt liv då. De reste mig upp igen. Jag har aldrig känt en så stark samhörighet, sådant igenkännande. Det albumet betyder väldigt mycket för mig. I månader efter det var jag som i Kent-koma. Det fanns så mycket fantastiskt att utforska, jag var besatt av en låt i veckor, tills jag upptäckte en ny låt av Kent, och så fortsatte det, om och om igen. Det som fascinerade mig var att det inte fanns någon ”dålig” låt alls, vissa låtar kunde jag ha svårare att ta till mig, men så kunde jag börja läsa texten till den och föll lika handlöst även för denna låt.
Varje gång Kent släpper något nytt så hamnar jag i samma koma än idag, det enda jag pratar om är den nya låten. Jag vill analysera, jag vill hitta nya vinklar, jag vill läsa recensioner, jag vill diskutera mig matt med andra. Det finns ingen mer ren lycka än just då. Kent kommer alltid ha en plats i min kevlarsjäl.
Sebastian Westman om ”Isola”:
Doften av Prousts Madeleinekakor slingrar sig från stereon som spelar Kents skiva ”Isola”. Eller är det doften av Basildons Depeche Mode, av Glasgows The Jesus and Mary Chain och av Radiohead från Abingdon, Oxfordshire som gör att det luktar brända Madeleinekakor från köket. Liksom författaren Evan Hunter skrev under pseudonymen Ed McBain, om staden Isola, är Isola skrivet av Kent men undertecknat moll och svårmod.
Endast i singelspåret ”Om du var här” skymtar ett tidigare Kent fram mellan gardinerna. Annars är det musikens undertecknade personlighet som har övertaget. En naturlig förändring för ett band som aldrig skrivit hits som ”Das Kleine Krokodil”. Låtar som ”Saker man ser” och ”Bianca” skingrar alla orosmoln från att Jocke Berg och Kent fumlade i totalt jävla mörker under inspelningen. Kents tredje skivsläpp är lika lysande som någonsin.
Joseph O’Leary om ”Tillbaka till samtiden”:
Vem trodde vad som skulle hända efter det becksvarta mästerverket. En platta som spottade ut sig livsöden i olika former och slag, en platta som trots sin storslagenhet och passion drev oktobermörkret lite närmare än förgångna plattor. Jag pratar förstås om ”Du och jag döden”. Trots sin egendom på passionerade texter och storslagna rostiga riff var det en tvungen vändpunkt för Kent. Man hade tydligen klämt ur det allra sista ur den gitarrbaserade indieketchupflaskan. Det var dags för en uppdatering. Vi Kentfans fick oss en liten elektronisk stöt när den första singeln av det kommande albumet ”Tillbaka till samtiden” släpptes! En brutal och kaxig syntslinga och en kort beskrivning på hur tv-ljusen i Hagnesta Hill blinkar blev Kents första vändpunkt!
När ”Tillbaka till samtiden” släpptes krävde den sina omlyssningar, tid att förstå vad den handlade om, lite som att lära sig ett nytt språk. Men när koden knäckts och språklektionerna var över kan man inte förneka att det är Kents bästa album! Med så mycket vemod som i ”Columbus” och så otrolig ren energi som i till exempel ”Vy från ett luftslott”, kan man bara konstatera att det här är en stark syra av känslor iproppad i en liten glasflaska! Alla låtar har sina egna identiteter på denna skiva vilket inte är något konstigt, alla Kents låtar, gamla som nya, är människor som uttrycker sin klagan sorg och besvikelse och så klart någon enstaka gång, glädje. Dock lyser denna skiva starkare än de flesta! Avslutet med ”Generation Ex” och ”Ensammast i Sverige” är något av en annan värld!
Kent levererar stark och oslagbar electro på detta album och texterna står i taket. Nu väntar vi bara på ”Jag är inte rädd för mörkret”
Signaturen Saga skriver så här om ”Hagnesta Hill”:
”Hagnesta Hill” är nog mitt favoritalbum av Kent. Men det är något speciellt med Kent. Nästan alla låtar kan jag känna igen mig i. Och jag personligen har minnen till måånga låtar. Men speciellt ”Stoppa mig i juni (lilla ego)” och ”Kevlarsjäl” har jag så många fina minnen till och texterna är så underbara! Det är alla texter. Men det är något extra. För övrigt så är Kevlarsjäl ett av världens vackraste ord. Det går inte att beskriva hur mycket dem har hjälpt mig att tänka och gå vidare med saker och ting. Det enda jag kan säga är att de är underbara. Helt, helt underbara!
Signaturen Limpan om ”Verkligen”:
Utan tvekan ”Verkligen”. Det är den bästa Kent-skivan. Det är här de hittar sin genre…det är här de slår igenom…det är här folk uppmärksammar Jockes poetiska, konstiga och spännande textrader. För mig är ”Verkligen” bäst, den betyder så mycket för mig känslomässigt. Hjärtekrossad samtidigt som man känner en bubblande glädje!
Här borde det ligga något inbäddat från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.
Precis som du vårdar dina buskage i trädgården kan du ordna med din nya Nicki Minaj-skiva. (Läs mer…)
I måndags recenserade jag Minajs andra verk ”Pink Friday – Roman Reloaded” i Kulturnyheterna. Det är ett bra album.
Men, bara om man klipper bort 10 av de totalt 22 spåren.
Såhär saxar man, snabbt och smidigt, till Nicki´s verk:
Bort, bort…med producenten RedOnes slöskrivna dussinrefränger. Plus allt annat anonymt som minimerar storhet och egenhet med Minaj.
Mer, mer…av H E N N E. Av Nicki. Hård och framåt hiphop. Hennes friflytande galenskap. Rim om kukar och psyktokiga bryt. I bästa Eddie Meduza-stil? Eller varför inte Markus Krunegård (som också kan knasa ihop totalt i sjungandet)?
Med stora gester och fuck you-attityd har Sveriges genom tiderna största rockband hunnit samla på sig inte bara en outsägligt lojal skara fans, de har även kommit upp i en diskografi värdig mästare. Sedan den självbetitlade debuten från 1995 har det hunnit bli sammanlagt nio fullängdsalbum. När ”Jag är inte rädd för mörkret” släpps i slutet av månaden blir det deras tionde album.
Bättre tillfälle än nu att sammanfatta och diskutera en i svensk rockhistoria fullständigt unik karriär finns knappast. Och nu är det dags för dig att kliva in! Vi vill att du berättar för oss vilken skiva som är Kents bästa och varför. Är den mäktigaste skivan hitspäckade ”Vapen & Ammunition”? Tycker du att Kent kom hem när de åkte till Berlin och spelade in ”Röd”? Eller är det helt enkelt omöjligt att bräcka ”Hagnesta Hill”? Arg, glad, ledsen, gripen, sårad, bränd eller bara saklig: argumenten kan vara många, men det viktigaste är att det är just du som har rätt.
Här är skivorna du har att välja emellan: ”Kent” (1995) ”Verkligen” (1996) ”Isola” (1997) ”Hagnesta Hill” (1999) ”Vapen & ammunition” (2002) ”Du & jag döden” (2005) ”Tillbaka till samtiden” (2007) ”Röd” (2009) ”En plats i solen” (2010)
Skriver du den bästa recensionen är det dessutom du som blir publicerad här på PSL! Så vad väntar du på? Sätt på dig rockjournalistglasögonen, häll upp en äggtoddy och börja skriv. Du har till och med 10 april på dig, och ditt bidrag skriver du kommentarsfältet eller skickar till psl@svt.se.
