Artiklar « PSL

En gång till, Romanthony! – Jonas Grönlund om Daft Punks läromästare

Samtidigt som världen har varit uppslukad av Daft Punks pr-maskineri har Romanthony somnat in i sitt hem. Att rösten bakom fransmännens största hit ”One More Time” av allt att döma gått bort i det tysta samtidigt som Daft Punk släppte sitt bakåtblickande bokslut över den musik som påverkat dem mest är förstås inget annat än tragiskt, skriver Jonas Grönlund i dag på PSL. (Läs mer…)

Daft Punk – ”One More Time”

Den förste jag tänkte på efter att ha lyssnat igenom Daft Punk-albumet förra veckan var Romanthony. Direkt efter att jag hade skickat iväg min recension av skivan till Sydsvenskan-redaktionen twittrade jag:

Det är läge att påminna om r&b-mixen på den här Romanthony-tolvan som Thomas Bangalter återpressade på Roulé 1999:

Romanthony – ”Hold On”

Vad jag inte hade en susning om då var att Romanthony hade varit död i en vecka.

Samtidigt som jag och resten av popmusikvärlden varit uppslukade av Daft Punks pr-maskineri och alla hjältar och legender som placerats i strålkastarljuset hade en av deras främsta inspiratörer somnat in i det tysta i sitt hem. Det var Romanthonys mjuka soulstämma som tillförde lite mänsklig värme till fansmännens kyliga robotdisco på ”Too Long” och framför allt ”One More Time” , låten som på allvar introducerade dem för en publik som aldrig tidigare gillat house och som dansmusikmagasinet Mix Mag utnämnde till den bästa klubblåten genom tiderna.

Anthony Moore, som var Romanthonys riktiga namn, blev 45 år gammal.

Romanthony var en av de främsta profilerna inom den starka gospelinfluerade house- och garagescenen i New Jersey som på 90-talet placerade delstaten på klubbkartan och fick housekonnässörer att saligt prata om ”The Jersey Sound”.

Jag minns fortfarande första gången jag hörde en Romanthony-låt. Det var 1998. Jag låg på golvet i mina föräldrars vardagsrum och bandade P3 Dans på kassett. Idag kommer jag inte ihåg om Calle Dernulf eller Germund Stenhag precis hade varit på Miami Music Conference eller om de var på väg. Men efter att ha hört Romanthonys homage till dansmusikfestivalen var jag säker på att jag också ville dit.

Romanthony – ”Miami”

Sedan dess har Romanthony varit en av alla dessa ansiktslösa producenter som utgjort soundtracket till mängder av nätter och klubbesök. Ett av alla dessa namn som Daft Punk droppade över ett fläskigt funkbeat på ”Teachers”.

Paul Johnsson:

Kenny Dope:

Boo Williams:

…Kanske drömde Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo om att en gång få möjlighet att samarbeta med dem också?

Det som skilde Romanthony från de andra läromästarna var att han innan det senaste Daft Punk-albumet var ett av få amerikanska housenamn som faktiskt hade jobbat med duon. Han hade även jobbat med arenagiganter som Laidback Luke och Boyz Noize.

Housemusiken är fylld av hjältar vars öde aldrig kommer att få ett lyckligt slut i en Oscarsvinnande dokumentär. Romanthony tillhörde undantagen som faktiskt lyckades ta klivet från en marginaliserad underjord till ett folkligt sammanhang. Därför är det både läskigt och tragiskt att han verkar ha haft en stor distans till så väl publik som samarbetspartners de senaste åren.

Terry Mathews skriver i Chicagos 5 Magazine om problemen att överhuvudtaget kunna bekräfta att Romanthony gått bort. Enligt Wikipedia avled han redan för två veckor sedan.

”Many of the people that knew him before – the ones you would, from afar, identify as his “peers” and colleagues and collaborators – don’t seem to know him now. No one I spoke to knew he was in Austin. They’ve lost touch. It happens. But the people you thought knew him as a friend could only report back to you rumors you’d already heard from someone else. That likely played some kind of a role in why it took nearly two weeks for this news to spread.”

Omständigheterna kring Romanthonys död kommer förhoppningsvis att klarna den kommande tiden. Till dess vill jag bara lyssna på hans låtar. One more time.

Mer Romanthony:

Romanthony – ”Wanderer”

Romanthony – ”Hold On” (houseversionen)

Romanthony-porträtt från dokumentär-serien Slices:

Romanthony-runa från Spin Magazine

Romanthony-runa från Pitchfork

Jonas Grönlund är musikjournalist som läses bäst bland annat i Sydsvenskan och här på PSL.

/Jonas Grönlund i Artiklar, Nyheter

EXTRA-EXTRA: PSL förhandsvisar Ström Åt Folket!

Världspremiären av filmen som skildrar den svenska elektroniska musiken från 1953 fram tills i dag ser du hos PSL. (Läs mer…)

På fredag visar K Special i SVT2 dokumentären Ström Åt Folket, en film om den svenska elektroniska musiken mellan 1953 och 2013 där de försöker hitta svaret på varför Sverige nu plötsligt har några av världens allra största dj:s. Filmen är gjord av Mats Almegård, Andreas Tilliander, Hanna Kihlander och Håkan Lidbo, som under sju år gjort programmet Ström i P2. Kanske är det också världens första dokumentärremix, den är nämligen klippt i takt i 125 bpm – och PSL-läsare får chansen att se den först av alla!

Filmen tar sin utgångspunkt i år 1953 – då kompositören Rune Lindblad upptäckte att stadens ljud också var musik, vilket ledde till att han skapade det första svenska elektroniska musikstycket, som han blev förlöjligad för.

- Han framledde sina dagar i musikhögskolans källare och var tydligen ofta ganska sur och bitter. Men det var trots allt han som började det hela så Rune Lindblad har en viktig roll i filmen, säger Håkan Lidbo.

Hur växte idén till filmen fram?
- Den här misstänksamma inställningen mot elektronisk musik har präglat den från början tills för bara några år sedan. I dag gör alla musik på en dator och Depeche Mode och Kraftwerk har till slut fått respekt bland de viktigaste banden i musikhistorien. Så den historien behövde berättas tyckte vi. Hur den missförstådda, marginaliserade musiken blev folkets musik. Ström Åt Folket!

Varför behöver vi filmen just nu?
- På bara några år har den kommersiella delen av elektronisk musik blivit hur stor som helst. Både i Sverige och i stora delar av världen har unga människor plötsligt bytt musiksmak. House och techno har blivit större än pop och rock tillsammans – och detta har hänt på bara några få år. Om man tittar på listan över de största DJ-namnen i världen så är det väldigt många svenska namn. Det behövdes en film som söker svaret på hur detta gick till.

Ström Åt Folket sänds i SVT2 fredagen den 3 maj klockan 20:00, men för den som inte orkar vänta så länge kan förhandsvisningen ses 12:00 samma dag här på PSL, så skriv upp datum och tid i kalendern för att inte missa!

/Frida Tobiasson i Artiklar, Nyheter

”Småglin med svart bälte i svordomskungfu” – Hateff Mousaviyan om rappen som skiter i allt

Medan den svenska hiphopen tar mer och mer självsäkra kliv in i samhällsdebatten frodas ”cloud rap” på internet. I rak motsats till den rap som toppar svenska listor gör denna scen med artister som Main Attrakionz, Flatbush Zombies och Robb Bank$ i centrum en konst av att inte bry sig. Hateff Mousaviyan utforskar nedan hiphopstilen som enligt honom mest ser ut att handla om att dricka ”purple”, bli hög, vara online och förnedra kvinnor. (Läs mer…)

Hur många gånger har vi inte hört artister klaga på hur missförstådda de är?

- Vi gör inte bara [valfri genre], vi gör musik, brukar det låta.

Och visst kan etiketterandet av olika stilar ibland komma till en punkt då det bara blir överdrivet (jag har hört om allt från ”symfonisk black metal” till ”Nintendocore”). Utövarna själva får dock ett oförtjänt carte blanche när det kommer till det här med att ”förstå” sin egen musik.

Detta blir uppenbart när jag hör artister som Main Attrakionz, Flatbush Zombies och Robb Bank$ prata om sitt musicerande. Nämnda akter kan med fördel placeras under kategorin ”cloud rap” (och så var vi där igen).

De producerar sin särskilda slags hiphop på och uteslutande för nätet, där ärkeweirdot Lil B har någon form av sektledarstatus. Utöver den påtagliga gräsrökarlyriken och de eteriska beatsen kan vi även hålla de ovan vid namn nämnda artisterna ansvariga för spridningen av uttrycket ”swag”.

H∆SHTAG$ – Don’t Call It #CloudRap – Episode 3

I tredje avsnittet av H∆SHTAG$, en dokumentärserie om internetbaserad musik och digital kultur producerad av Redbull Music Academy, intervjuas några av cloud rappens viktigaste pjäser, ihop med en rad journalister och bloggare. Just artisterna visar upp en tämligen vilsen självbild.

Här blir det inte fråga om några missförstånd från lyssnarnas sida, utan tvärtom. Molnrapparna tycks vara så uppe i sitt eget skapande att deras perspektiv blir lidande.

Att låta artisterna själva reflektera kring fenomenet cloud rap är inte världens mest empiriska förhållningssätt. Men klippet ger ändå en nyttig inblick i rörelsens attityd. Och i slutändan är det väl vad all subkultur handlar om, attityd. Att slå uppåt. Vilja något. Det verkar ingen av de intervjuade artisterna benägna till.

Robb Bank$ – ”Xan Wit That Lean”

Bristen på ”go” hos artisterna gestaltas bäst vid 2:18 in i klippet ovan, när Mondre M.A.N. från duon Main Attrakionz luftar sina insikter om utrymmet i studion. Det är inte så mycket vad han säger, utan mer vad vi ser. Ett par nästan parodierade bildrutor på rappare som skriver sina rim i anteckningsblock och dricker lågprisvodka direkt ur flaskan följer. Det är inte vackert, men det är ett rätt talande stickprov ur cloud rappens vardag.

Den behöver, i deras ögon, inte bestå av annat än att glida runt, dricka ”purple”, bli höga, vara online, förnedra kvinnor.

På nittiotalet handlade mycket om hur man var på botten men ville till toppen. Nu kan du med fördel sitta på botten och bida din tid, med handen innanför byxorna.

Yung God – ”Jacking Off”

Droppen som får min hiphopbägare att rinna över är när Squadda B, 09:10 in i intervjun, säger:

- Hiphop’s really a person now, all done growing up.

Som om det här, ”cloud rap”, skulle vara genrens definitiva ändhållplats. Hiphop? I vuxenstadiet? Sluta.

Squadda B är särskilt svår att gilla när han talar om genren sådär, etnologiskt. Som om han visste. Stackars alla år hiphopen brann, agiterade, ville. För vad? Dig? Er? Hans nonchalans är ofrivillig, förstås, men icke desto mindre tålamodsprövande.

Cloud rappen är alldeles för vanartad och agendalös för att jag ska kunna acceptera den som den fullvuxna varelsen hiphop. Inte för att stilen på något sätt behöver min eller någon annans tillåtelse för att verka inom musikbranschen, det handlar liksom inte om existensberättigande här. Snarare handlar mitt problem med cloud rap om det skeva tunnelseendet som får artisterna bakom musiken att tro att vad de gör är unikt.

”We don’t give a fuck, heja oss, vi är helt för att bara vara”.

Om de bara höjde blicken, zoomade ut för ett ögonblick, skulle de märka att de knappast är ensamma om att inte bry sig. Man skulle tvärtom kunna hävda att stora delar av den musik som i dag firar framgångar i mainstream bygger på just det här tänket, att inte bry sig om eller vilja uppnå något.

Icona Pop - ”I Love It”

Inget fel med att bara göra saker för förströelsens skull, i och för sig. Och sett ur någon form av ”Pop & Politik”-perspektiv säger väl cloud rap-rörelsens bekymmerslöshet något om samhället. Avslappnad tidsålder, evigt sommarlov. Allt det där. Men att göra att inte bry sig till ”sin grej” skaver mot att så stora delar av musikbranschen redan hoppade på det här tåget för evigheter sen.

Det är ganska desillusionerat att 2013 tro att man är ensam om att inte bry sig eller inte ha en politisk ståndpunkt. ”To not give a fuck” är inte längre motiv nog för en subkultur.

Jag klandrar inte Squadda B och övriga cloud rap-akter dock. Att förvänta sig att de skulle föra hiphopens kamplusta från åttio- och nittiotalet vidare hade bara vara naivt. Cloud rappens oengagerade inställning är inte att förväxla med någon traditionell nihilism, snarare är det en logisk fortsättning på det som sydstatsrapparna UGK och Three 6 Mafia gjorde i början av millenniet.

Three 6 Mafia – ”Sippin’ On Some Syrup”

Med mindre finess och en slappare anda än sina föregångare berör molnrapparna ungefär samma teman i sina texter. Addera ett rågat mått internetkultur till ekvationen så förstår du ungefär vad det här gänget går för.

De är artister av vår tid. Tagna ur sin kontext blir de dock precis lika anstötliga som jag vill få dem till. Omogna, kvinnoförnedrande. Småglin med svart bälte i svordomskungfu.

Afasi & Filthy – ”Jag Kunde Inte Bry Mig Mindre”

Jag säger (som illustreras ovan) uppenbarligen inte att det inte går att göra bra ”bekymmerslös” musik. Men det finns en inneboende problematik i att göra dålig sådan och sedan bete sig som att man har återuppfunnit hjulet. Är cloud rap-artisterna missförstådda? Snarare missförstående.

Hateff Mousaviyan är skribent. Här hittar du hans intervju från i fjol med Sum Comfort här på PSL.

/Hateff Mousaviyan i Artiklar, Åsikter

London mot fläsk – Johanna Karlsson om den brittiska soulen som skyr Ibiza

Soulindustrin försöker just nu hitta vägar runt maffiga houseproduktioner. I dag skriver Johanna Karlsson på PSL om hur britterna har hittat sin lösning i ekande ljudbilder och kärleksfulla dödsrunor över Terry Callier. (Läs mer…)

Kwabs – ”Spirit Fade”

2013 inledde Dave Okumbu med att producera årets bästa låt och mantrat om hur en erfarenhet från ett enda liv i musik kan framstå som allas vår gemensamma erfarenhet går igen. Så klart att det gör när låten framförs av Kwabena Adjepong. Kwabs röst räcker för att förklara.

Från London har den senaste tiden mycket musik kommit som tidigare kanske skulle ha kallats ”urban” (var artisterna dessutom intresserade av fler än en genre kallades de ”crossover”), men som i själva verket är akustisk soul. Precis som ”Spirit Fade”.

Michael Kiwanuka – ”Lasan” (i Musik med: PSL)

Samtidigt som varenda r&b-namn samarbetade med dj:s som blivit miljonärer på en liten ö i Medelhavet debuterade i fjol Michael Kiwanuka. Om en hit vid den tiden normalt var något som instoppat i ett ljudprogram visade alla mätare högt slagna i taket, alla ljudelement uppdragna till max, framstod Kiwanuka som någon som bara blåste lite försiktigt på de där mätarna. Ändå blev han en av norra Europas största debutanter förra året. Efter honom var gaten öppnad.

Sedan Terry Calliers kropp gav upp i oktober är det hos oss på andra sidan Atlanten hans ideal lever vidare. Laura Mvula har slagit igenom liststort och Lulu James är på god väg. En del i det här handlar om att vända sig mot fläskiga produktioner. En återgång till soul som är halal och kosher. Men lika viktigt är sättet på vilket dessa sångerskor sjunger. Så avskalat att det låter Dave Okumbu-producerat och dimmigt även utan effekter.

Josephine från Manchester är expert på det här.

Josephine – ”I think it was love”

Följer man nya brittiska namn på internetsidor får man hela tiden nya tips. Ego Ella May skriver bara om Laura Mvula. Laura Mvula skriver bara om Lianne La Havas. Och alla är förband till varandra. Shakka skriver bara om Kwabs och Kwabs bara om Lulu James.

Shakka förresten, skrev jag om honom? Han låter lite som om ett löfte. Ett om att fläskfri Londonsoul med tusen ljudbilder inklistrade i sina produktioner aldrig någonsin kommer att låta som crossoverartister.

Shakka – ”Sooner or Later”

Johanna Karlsson är frilansjournalist. Här hittar du hennes tidigare artiklar på PSL.

/Johanna Karlsson i Artiklar, Nyheter

Depeche Mode premiärspelar på klubb ikväll (och nya albumet är bra!)

Idag håller Depeche Mode smypremiär på en liten klubb inför världsturnén i maj, men redan igår träffade jag sångaren Dave Gahan på SXSW. För att prata om gruppens bästa album på mycket länge. (Läs mer…)

Här är ett lite antiklimax-aktigt efter-intervju-foto från rummet på hotellet Four Seasons i Austin där vi sågs. Fletch tränade tydligen tre trappor ner samtidigt.

Det blev en intressant pratstund som vi kommer att visa på sajten och i storteven snart.

Vi valde ut en av era frågor. Gahans svar på den blev en av de bästa pratminutrarna. Mycket av det andra ni undrade över nämns i resten av samtalet.

Nya trettonde albumet ”Delta Machine” är i mitt tycke det bästa gruppen gjort på mycket länge. För en gångs skull är inte alla jämförelser med ”Violator” och ”Songs of Faith and Devotion” bla-bla-bla.

Även om ”Delta Machine” står på egna har man lyckats hitta både starka låtar och utmärkt produktion. Svenske teknikern Christoffer Berg (känd från bl a The Knife) har varit med om att göra något fint.

Gahan gillar honom skarpt.

”Alone” avslutas med en vacker hyllning till Bowies Berlin, ”Should Be Higher” växer med orientaliska ljud och refrängen i ”Angel” kommer jag höra många gånger. Det finns också flera spår med bluesig ”Personal Jesus”-gitarr. Därav albumtiteln.

Jag har sett Depeche Mode på varenda turné de gjort sedan 1983. Mitt Depeche Mode-liv blir med andra ord 30 i år. Så gammalt trodde jag inte det skulle bli. Iallafall inte efter de ganska ointressanta album de släppt på senare år.

Igår repeterade gruppen inför showen som hålls för 800 personer. Men, de har också tagit del av SXSW-festivalen. Dave Gahan såg Nick Cave & The Bad Seeds medan Martin Gore valde Iggy & The Stooges och The Specials.

/Per Sinding-Larsen i PSL på: SXSW 2013

Sápmi Sessions kommer tillbaka!

Musikprogrammet där de svenska och de samiska musikkulturerna möts dyker snart upp med en andra säsong. (Läs mer…)

Markus Krunegård, Inga Juuso, Sofia Jannok, Johnossi, Adjagas, Familjen, Niko Valkeapää och Anna von Hausswolff är bara några av dem som medverkade 2011, när Sápmi Sessions för första gången förde samman ung, svensk pop med samiskt influerad musik i nordlig miljö. Programmet hyllades och prisades sedan med så väl Ikarospriset för bästa musikprogram som Samiska journalistpriset samt nominerades till Europeiska TV-priset Prix Circom.

Vi på PSL är extra förtjusta i Sápmi Sessions inte bara för att vi så klart gillar musik i tv-rutan, utan också för att PSL-Henrik är en av personerna bakom och producent för programmet! Därför är vi också extra glada över att få berätta att det nu är klart för en säsong två! Henrik är i Lappland i detta nu och har precis börjat arbetet med de nya programmen tillsammans med Sápmi Sessions-redaktionen.

- Sedan den sista inspelningskvällen i Vassijávri har vi aldrig riktigt kunnat släppa tanken på att få åka tillbaka ut på fjället och göra det här igen, och hela tiden fortsatt prata om hur vi skulle kunna ta det här programmet vidare, säger han.

Redaktionen lovar sex magiska halvtimmar musik-tv, kanske till och med bättre än sist? Sápmi Sessions redaktör Lisa Kristensen säger i alla fall så här om kommande säsongen:

- Det har aldrig funnits så mycket bra samisk och svensk musik som det gör nu. Dessutom finns det så många historier att berätta som inte fick plats i första säsongen. Nu börjar det arbetet på riktigt, vilket är otroligt roligt.

Resultatet ser du i din tv-ruta 2014. Hur ska vi bara klara att vänta så länge??

/Sara Martinsson i Artiklar, Nyheter

TITTA: Garden – ”Another Face”

Här är tvåmannabandet som skapar musik de själva vill höra. (Läs mer…)

Killarna är från varsin östgötsk pärla, Åtvidaberg och Mantorp. Julius Norrbom och Joakim Andersson alltså. De utgör tillsammans duon Garden. De spelar in sitt material i Julius tvåa i Linköping med den tekniska utrustningen som är köpt på avbetalning och en gitarr som är fake.

- Vi träffades för cirka ett år sedan genom jobb och hittade varandra ganska fort, vi båda saknade det den andra har tror jag. Jocke spelar gitarr och har hittills skött det mesta som rör toner i Garden.

Ovan kan du se videon till låten ”Another Face”. Låten spelades in under en och samma kväll. Julius hade en färdig text och musiken grundade de på en trumloop. Texten handlar om de olika rollerna man tar i olika situationer på gott och ont. Videon har Julius gjort själv och säger såhär om den:

- Videon är uppbyggd av djuransikten projicerade i ansiktet på några av mina vänner, bilder på gamla flygplan som min morfar tagit i USA någon gång på 70-talet när han var där med militären och skitiga klipp från nutiden.

Se resultatet ovan och lyssna sedan vidare här!

/Frida Tobiasson i Artiklar, Nyheter, TITTA:

Ambassadören och hans stat – Johanna Karlsson om Sverigeaktuelle Wyclef Jean och Haiti

The big truck that went by Jonathan M Katz

I kväll inleder Fugees-grundaren och före detta presidentkandidaten sin Sverigeturné. Här på PSL skriver nu Johanna Karlsson om boken om mannen som inte bara lämnat en musikkärriär bakom sig utan en hel stat av musik. (Läs mer…)

Efter jordbävningen den 12 januari 2013 skänkte var fjärde vuxen amerikan pengar till Haiti. Den lilla halvön fylls plötsligt till bredden av bistånd, biståndsbevakare, biståndskändisar. Från privatplan efter privatplan kliver kända miljardärer ut för att hjälpa. Journalisten och den tidigare Haitikorrespondenten Jonathan M. Katz beskriver flygplanskändisarna i sin bok The Big Truck That Went By – How The World Came To Save Haiti And Left Behind A Disaster. Få tas emot med mer jubel än den haitiska regeringens hedersambassadör Wyclef Jean.

I början kommer Wyclef i samma plan som Angelina Jolie. Sedan uppgraderas han till att dela flygplan med Bill Clinton och Ban-Ki Moon.

Katz inser tidigt att tricket för att få en kommentar till sina artiklar av Wyclef när han glider förbi på gatan är att titulera honom ”Ambassadör Jean”. Absolut inte fråga om hiphop, eller antyda att Jeans politiska inflytande skulle vara något märkligt.

Och de första reaktionerna på ryktet att Clef tänker ställa upp i landets presidentval är heller inte förvåning. Alla Katz pratar med konstaterar i stället lugnt att ställer Wyclef upp så kommer han att vinna, här i ett land där 70 procent av befolkningen är under 30 år.

Wyclef lyckas mobilisera det Haiti som mitt emellan ödesjordbävningen och koleraepidemin glömmer sin gemensamma sorgförlamning vid första bästa tillfälle till folkfest. Vid fotbolls-VM i Sydafrika 2010 bestämmer sig haitier gemensamt för att hålla på ett lag som kommer att ge något tillbaka. Det får bli Brasilien. Katz beskriver hur den förstörda huvudstaden följer varje steg det brasilianska landslaget tar i världsmästerskapet och hur banden som normalt spelar ra-ra, en lokal partygenre, lär sig VM:s signaturlåt utantill.

K’Naan – ”Wavin’ Flag”

Även under registreringen till det haitiska valet är gatorna fyllda av fans. Kandidaternas kliv in på registreringskontoret bevakas som vore de steg på en röd matta. Wyclef Jean, den största stjärnan av alla, anländer sist. Efter Michel Martelly, en helt annan musiker och Wyclefvän, som under namnet Sweet Micky gjort karriär som sångare i den blåsstarka nationalgenren kompa. Hans kandidatur tas till en början på mindre allvar än Clefs. Skämtar Martelly? Han har trots allt en gammal hit, ”Prezidan”, där han sjunger om att bli Haitis första kompapresident.

När kandidaterna granskas av statens instanser blir Wyclef utesluten. Den amerikanska världstrubaduren uppfyller inte kraven om att bo i landet. Surt spelar han in en disslåt till den haitiska valberedningen, gör en helomvändning och kommer tillbaka. Nu är han istället supporter till sin gamle musikervän Sweet Micky. Som Mickys kampanjstöd åker han Haiti runt och förklarar hur en politisk process bör gå till.

My generation like
We okay
As long as we got music we can dance all day
Gonna vote Taylor Swift, gonna vote Kanye

Wyclef Jean – ”Election Time”

Efter mycket tumult, omräkningar av röster och uppmaningar till folket att ta till gatorna om valprocessen inte går som de vill, vinner också Sweet Micky. Ett halvt återförenat The Fugees stöder honom i en konsert på valnatten. Clef sitter bredvid den nya presidenten i en öppen bil som de sveper över gatorna med. De sträcker ut sina händer, tar emot folkets jubel. Medelåldern i Haiti är 20 år.

Wyclef Jeans uppdrag är slutfört. Han åker hem och skriver Purpose: An Immigrant’s Story. En memoar om de två obotligt uppslitande kärlekarna i hans liv: Lauryn Hill och nationen Haiti. Han håller brandtal i intervjuer om att skriva en ny sorts världsmusik och författar textrader åt obetydliga debutanter om att säga ”hello to a girl with a very pretty accent”

Samtidigt på Haiti styr Michel Martelly landet. Och hans son Olivier Martelly, tidigare Miamibaserad producent, ger nu ut fler och fler lokala hits. Till den pågående karnevalsäsongen handplockar presidenten bland annat just sonen till skaran som får stå för de officiella karnevallåtarna, sånger som ska förena festande med ett makthånande budskap. Ett hantverk han själv bemästrade i sin ungdom.

Den längs gatorna redan spridda hiten ”Aloral” med Brothers Posse refuseras däremot. Kan det ha med videon att göra, där en skådespelare utklädd till landets skalliga poppresident framställs i sin sämsta dager?

Brothers Posse – ”Aloral”

I artikel efter artikel kritiseras nu president Martellys censur av karnevalhits i amerikansk och karibisk media. Som om den forne popstjärnan Sweet Micky skapat världens första totalitära musikstat. Brother Posse är inte ensamma om att ha haft en självklar gatuhit av det slag som brukar få representera karnevalen och sedan ändå strykas från den officiella repertoaren. President Micky försvarar sig kaxigt med att han personligen har rätt att plocka ut vilja låtar han har lust med.

Wyclef Jean, ambassadören som krattade manegen för Martellys segerval, har åkt vidare. Just nu ut på en hackig Europaturné, där han i kväll spelar i Norrköping, i morgon i Stockholm och på fredag i Karlstad. Och fortfarande spelar han på sina turnéer låten han skrev under den där valprocessen.

If I was president
I’d get elected on Friday
Assassinated on Saturday,
Buried on Sunday
Then go back to work on Monday

Johanna Karlsson är frilansjournalist. Förra veckan skrev hon här på PSL om Jakten på ett osynligt Zion.

/Johanna Karlsson i Artiklar, Nyheter

Jakten på ett osynligt Zion – Johanna Karlsson om den bästa bok om reggae hon någonsin läst

I dag förklarar hon på PSL varför den svenska reggaescenen på en gång borde tillbringa helgen med Emily Rabouteaus ”Searching For Zion”. (Läs mer…)

Det är konstigt. Jag läser 300 sidor i årets bästa musikbok övertygad om att den handlar om reggae. Trots att knappt ett enda artistnamn nämns. Nyligen utgivna ”Searching For Zion” handlar istället om de frågor musikjournalister aldrig är förmögna att gå till botten med. Den handlar om det som är känsligt och laddat i reggae. Om vem som egentligen får lov att känna sig hemma på Jamaica, vem som får lov att känna sig hemma i Etiopien, vem som får lov att känna sig hemma i det så omsjungna Israel, relationen till judendomen, relationen till Afrika, relationen till vithet.

New York-författaren Emily Raboteau skriver om musiken hon växt upp med genom något helt annat än namedropping. Hon avkodar reggae.

”Searching For Zion” följer Emily och Tamar. Två tonåriga bästisar i 90-talets New Jersey som skriver fusksvar till prov över tyget på sina converse och lyssnar på Bob Marley. De kan alla texter. Alla bibelreferenser. Särskilt allt som rör Exodus, uttåget ur Egypten.

Tamar är judinna och drömmer om en Israelflytt. Emily själv är ljushyad mulatt som mer än allt i världen vill känna tillhörighet till svarta amerikaners historia men som hela tiden misstas för en latino, en arab, en europé. Hon önskar att hon, liksom Tamar, hade någonting att längta hem till. Lauryn Hill spelas på radion. Hennes låt om hur hon väljer sin förstfödde son, döpt till Zion David, framför artistlivet. Varför beskrivs det som att Lauryn hittat hem när hon lämnar sin karriär? Emily börjar forska i det hem som också hennes reggaeidoler säger sig längta till.

Lauryn Hill - ”To Zion”

Efter graduation flyttar Tamar verkligen till Israel. Emily är kvar i New York när 9/11 händer. Veckorna efter kastar en annan amerikan en ölflaska i huvudet på henne. Han har misstagit hennes drag för arabiska och ber henne åka hem till sitt eget land. Sökandet efter Zion intensifieras hos Emily. Kan bästisens Israel kanske vara ett hem, också för henne?

Alpha Blondy - ”Jerusalem”

I ”The Israelites” jämförde Desmond Dekker slavarbete med känslan av att bli förslavad av faraoner i Bibeln. Genom besattheten av kamphistoria och allt reggaelyssnande känner Emily sig förväntansfull när planet landar på israelisk mark. Det första som händer är att hon fastnar i en utdragen passkontroll.

”Vad är Raboteau för efternamn, är det arabiskt?”

Hon genomsöks noggrant. Nej, hennes Zion låg inte här.

Emily besöker reggaeklubbar i Tel Aviv drivna av svarta hebreiska israeliter. Men hon hittar ingen Israelromantik. I klubbkällaren är det i stället en annan nationalitet som lyfts fram. Den etiopiska.

Emily lämnar landet och åker vidare till Shashemene, den stad i Eitopien som Selassie skapade som en gåva till rastafarianhängare och karibiska medborgare som, enligt honom, ville ”återvända” till Afrika. Inte heller i Shashemene finner hon någon ro. Många etiopier är inte alls glada över jamaicaner som flyttat in med Ziondrömmar.

Under en stor hyllningskonsert på Bob Marleys födelsedag 2006 delas flygblad ut i publiken.

”As Ethiopians we speak to you you Rastafarians: don’t pretend you love us”

Det vädjande brevet avslutas:

”Celebrate your events anywhere but not here. Don’t come here claiming that our former emperor is God and don’t call our nation Zion for we are not.”

Emily flyger frustrerat vidare till Jamaica. Men de mest rotlösa och hemlösa hon träffar på i Kingston är inte rastadrömmare utan homosexuella som när som helst kan bli landsförvisade.

Queen Ifrica – ”Times Like These”

Hon reser vidare till en sista plats som skulle kunna bli hennes egen. Ghana. På en bergstopp ovanför Accra besöker Raboteau Rita Marleys hus och studio. Här försöker Rita färdigställa en flytt av sin exmans aska. Helst vill hon att han begravs i Etiopien, men hon administrerar försöket från Ghana.

Rita Marley berättar om när Bob, som hela sin uppväxt skämdes över att vara mulatt, brukade be henne att måla med svart nagellack i hans hår. Han ville få det tjockare. Det såg inte tillräckligt afro ut.

Emily börjar förstå att det kanske inte finns någon slutpunkt för reggaens längtan efter ett självklart hem där ingen grupp kan förslava en annan. Platsen där lösningen bor existerar inte.

Samtidigt har inte ens den moderna reggaemusiken slutat tänka på Israel. I en bisarr namnlek byter en nykläckt självklar ledare för dancehallen namn på sitt gäng och område. Från Borderline till ett namn som lät coolt på tv-nyheterna. Gaza. Han heter Vybz Kartel och lika snabbt som han blir världens största dancehallartist blir hans Gaza det mest klottrade begreppet på väggar i Jamaica.

Beenie Man – ”Gaza Mi Seh”

Kartel får med sig fler och fler artistkollegor över till ”Gazasidan”, vilket alltså inte har någonting att göra med konflikten på andra sidan jordklotet utan bara är ett namn dancehallen snott. Då Gazasidan får en motståndasida, kallad Gully och ledd av artisten Mavado, resulterar det påhittade bråket i våldsamma sammandrabbningar mellan fans och till slut får fyra ministrar gripa in.

Från Prime Tv News

Att Kartel hade tagit namnet just från en konflikt där Israel är inblandad fick begreppen att krocka mångdubbelt inom reggae. Israeliska reggaefans blev plötsligt dubbelt omkramade på ön. De kom från en helig plats, de kände till Zion OCH de kände till det riktiga Gaza. Samtidigt vet jag att hits som ”Gaza Mi Seh” spelades flitigt på Tel Avivs reggaeklubbar utan att någon protesterade. Dancehall är inte en genre som någonsin skytt kontroverser.

Inom Sveriges reggaescen har en radikal diskbänksrealistisk hållning gjort att Israel är något som diskuteras inom en vänsterdebatt med respekt för Palestina, som i exemplet med Dani M:s konspiratoriska nätkommentar och kritiken mot den (lyssna på En Kärleksattack på Svensk Hiphop från 29/11 2012 för mer om händelsen i fråga, och Danis egen kommentar). Den dag också våra artister knyter ihop dagens referenser till området med reggaehistorien kommer världens intressantaste låtskrivarklimat växa fram. En bra start för alla är att läsa Emily Raboteaus ”Searching For Zion”.

Johanna Karlsson är frilansjournalist och har bland annat skrivit om HIV och disco i artikeln Discons falska löfte här på PSL.

/Johanna Karlsson i Artiklar, Nyheter

Musik, fest och vänner – nu är Jenny Seths podcast här!

Idag kan vi äntligen berätta om musikjournalistens nya projekt. (Läs mer…)

Tidigare har vi bland annat kunnat höra henne som programledare i P3:s Musikguiden. Tillsammans med producenten Peter ”Dj Mamma” Björklund gör hon nu musik-podcasten Jenny & Vänner. Varje vecka kommer de bjuda in en musikälskande gäst för att spela och diskutera sina favoritlåtar just nu. Men inte nog med det, efteråt blir det fest! Podcasten kommer att spelas in på Stockholms barer och klubbar. När inspelningen är klar tar sig Jenny och vännerna till dj-båset för att bjuda på ännu mer musik.

Så, varför gör du den här podcasten Jenny?
- Du vet den där känslan av att det alltid finns ny, fantastisk musik runt hörnet som man inte hört än? Att det finns en aldrig sinande ström av nya låtar som man kan upptäcka och älska sönder. Det är den härligaste känslan jag vet! Jag kan liksom inte ens tänka mig en mysigare sysselsättning än att få hänga med kompisar som känner likadant, spela ny musik och snacka om den. Att göra radio och dj:a är som en förlängning av min älsklingshobby kan man säga.

Jenny gav oss några exempel på vad vi skulle få höra om ett avsnitt spelades in idag:
Shlohmo – ”Later”

Just Blaze x Baauer - ”Higher”

Cat Power ft. Angel Haze – ”Manhattan” (Ryan Hemsworth remix)

Och HÄR hittar ni hennes best of januari-lista!

Första avsnittet spelas in den 8 februari på Under Bron med ingen mindre än PSL:s Lisa Milberg som gäst!

/Frida Tobiasson i Artiklar, Nyheter

Artiklar

RSS

Öppna alla

En gång till, Romanthony! – Jonas Grönlund om Daft Punks läromästare

EXTRA-EXTRA: PSL förhandsvisar Ström Åt Folket!

”Småglin med svart bälte i svordomskungfu” – Hateff Mousaviyan om rappen som skiter i allt

London mot fläsk – Johanna Karlsson om den brittiska soulen som skyr Ibiza

Depeche Mode premiärspelar på klubb ikväll (och nya albumet är bra!)

Sápmi Sessions kommer tillbaka!

TITTA: Garden – ”Another Face”

Ambassadören och hans stat – Johanna Karlsson om Sverigeaktuelle Wyclef Jean och Haiti

Jakten på ett osynligt Zion – Johanna Karlsson om den bästa bok om reggae hon någonsin läst

Musik, fest och vänner – nu är Jenny Seths podcast här!

+ Ladda in fler inlägg