Artiklar

Vilket är ditt första minne av reggae och jamaicansk musik?

– Jag växte upp under punkvågen då det spelades nästan lika mycket reggae som punk. Efter att The Clash och Stiff Little Fingers spelade in ”Police & Thieves” respektive ”Johnny was” hade i princip alla svenska punkband någon reggaelåt på sina repertoarer. Så jag började köpa album med artister som Burning Spear och Linton Kwesi Johnson när jag var 15 år och gjorde en egen punktidning.

– Dag Vag var också väldigt viktiga. Jag tycker det är bedrövligt att Stig Vigs död nyligen inte fick större uppmärksamhet. Dag Vag introducerade också Ebba Grön för reggae. Ebba Grön spelade in en svensk version av Junior Byles ”Fade away” – ”Tyna bort”. När jag som 16-17-åring åkte till London och såg artister som Slits och Raincoats spelade de också enbart reggae innan konserterna. Precis som att Don Letts enbart spelade reggae i pauserna mellan punkbanden på legendariska klubben The Roxy.

Vad är utmärkande för jamaicansk musik i dina öron?

– Att det är underdogmusik. Musik i motvind som därmed talar till alla i samma situation. Att ett litet u-land som Jamaica har kunnat förändra musikhistorien är fantastiskt.

Är det någon period av den jamaicanska musikhistorien som betytt mer för dig än någon annan?

– Utan att låta nostalgisk är det svårt att inte lyfta fram 1970-talet. Grunden till dub och toast (förlagan till rap) och dagens drum & bass/dubstep lades i Kingston på 1970-talet. ALL musik i världen i dag hade låtit annorlunda utan de banbrytande nydaningar som gjordes i Jamaica på 1970-talet. Lee Perry är absolut värd Polarpriset. Han är på samma nivå som Sonny Rollins, Steve Reich och Joni Mitchell.

Hur upplever du att det mediala och allmänna intresset för jamaicansk musik i Sverige har sett ut genom åren? 

– I slutet av 1970-talet och 1980-talet fick reggae enormt mycket uppmärksamhet i Sverige. Bob Marleys publikrekord på Gröna Lund var en del av att Expressen, och i synnerhet Erik Hörnfeldt, skrev så mycket om reggae, vecka efter vecka. Erik Hörnfeldt och Nina Lekander flögs till och med till Jamaica av Expressen för att göra en BILAGA om reggae.

– När jag som 21-åring var vikarie på Expressen i mitten av 1980-talet fortsatte jag skriva om reggae. Livescenen i särskilt Stockholm var också stor. Därefter klingade bevakningen av. Jag trodde det hade samband med att Dag Vags betydelse minskade. Och att det dök upp massor av mindre lyckade kopior av Dag Vag, vilket fick många att tro att svensk reggae tappat greppet.

– Senare, i och med hiphopvågen på 1990-talet, fick reggae ett uppsving då dancehall och ragga spelades av samma discjockeyer som spelade hiphop. Och skrevs om av samma skribenter. Karolina Ramqvist, Marimba Roney med flera skrev massor om Jamaica. The Latin Kings var också väldigt reggaeinfluerade. Petter har sagt att den viktigaste skivan i hans liv inte var något hiphopalbum utan ”Forces of Victory” med Linton Kwesi Johnson. Så reggae finns där hela tiden, även om den ibland vävs in i hiphop.

– De senaste åren har det stått väldigt lite om reggae i svenska tidningar. Ett öde reggae dock delar med andra musikstilar som är mycket stora på gräsrotsnivå i Sverige som rockabilly, punk och country/bluegrass.

Hur ser du som musikjournalist på att bevaka jamaicansk musik jämfört med andra genrer? Är det lättare eller mer besvärligt? Genrer som reggae och dancehall är exempelvis varit väldigt singelorienterade vilket inte alltid är en fördel då mycket av musikkritiken fortfarande är centrerad kring albumsläpp.

– Bevakningen av reggae påverkats helt klart av och lider av att musiken är så singelcentrerad. Dagstidningar och musiktidningar i Sverige recenserar album, inte singlar. Samtidigt ser man samma sak i USA och England, där reggae numera får liten medieuppmärksamhet.

– Men jag var nyligen i London och intervjuade både reggaelegender och samtida reggaediscjockeyer. De vittnar om en ny gräsrotsscen för reggae i länder som Spanien, Holland, Italien och inte minst Sverige. När jag köpte singlar på Peckings spelade ägaren Chris Peckings en färsk sjua med Million Stylez. Och han ryckte på axlarna åt att den var från Sverige, med undertexten att SJÄLVKLART kommer det bra reggae även från Sverige. Jag köpte även en fantastisk sjua på FRANSKA.

Om du får välja en jamaicarelaterad låt som du vill rekommendera, vilken skulle det bli?

– Sparky ”Speaker box”, ung London-artist, klädd i elegant grå kostym, som i text och sound sammanfattar hela reggaehistorien. Och visar att Studio One-rytmer blivit folkmusik.

Jan Gradvall är en av Sveriges mest erfarna populärkulturjournalister. Han har bevakat jamaicansk musik sedan slutet av 70-talet. Ni hittar honom bland annat i Café och Di Weekend.