RSS
Öppna alla

The tillbakablick of all #TBTs

elin unnes av ulrika owesdotter bro

När Beatrice Eli [*swoon*] och jag var med i Studio PSL pratade vi om att hon vid ett tillfälle i sitt liv ganska radikalt bytt stil, och hur den typen av byten ibland uppfattas som något fult. (mer…)

Att det liksom är meningen att man ska födas färdig, cool.

Alla föds inte lika
Men alla föds inte lika. Utan tuffa storasyskon eller musikerföräldrar, lokal kultur eller kontakt med omvärlden är det skitsvårt att på egen hand lista ut att man ska lyssna på Broder Daniel när man är ung. Det här gör inte folk som First Aid Kit, som ärvt sitt musikintresse, sämre. Men de har ett försprång, och det är inte oviktigt.

Blast from the past
Jag var precis och hälsade på min pappa och han frågade om jag kunde gå igenom några kartonger med gamla bilder. Och de flesta har väl kanske en lite romantiserad bild av vem man var som barn och ungdom. Men alltså nivån på min vanföreställning… Visst lite annorlunda var jag, absolut. Men på ett härligt sätt, eller hur? Lite Manic Pixie Dream Girl liksom. Och vem kan hata det egentligen? Förutom feministiska filmteoretiker då.

Hej hej verkligheten!
Men den här uppfattningen stämmer alltså inte. Jag var ett total jävla flaming UFO. Inte en lite töntigare Ryanne från ”Mitt så kallade liv.” Jag var Urkel. Jag bär folkdräkt på en stor del av bilderna, och värre saker på de andra. Jag är stor (jag växte klart tidigt, vilket betyder att jag är en medellång 35-åring, men en gigantisk 12-åring) och vältränad (hade flera hästar) och bar snabba små frisyrer.

Livets skola
Och medan jag satt där och tittade igenom bilderna blev jag mer och mer generad. Tills det halvvägs igenom tog stopp och jag ändrade mig. Jag blev stolt. Stolt över att det där märkliga, stora barnet lyckades växa upp till något halvt om halvt normalt. Att jag tog mig igenom barndomen utan att mobbas sönder (ett försenat tack här till mina gamla klasskompisar, ni har visat ett enormt tålamod). Att jag hängde på biblioteket och läste ”Min morbror trollkarlen” och sen Charles Bukowski och så till slut Céline. Att jag snappade upp Buddy Holly från raggarnas bilstereos och sen gick vidare till Hank Williams och Rolling Stones. Att jag läste NME på biblan och lånade Neil Young-skivor på biblan, och lyssnade på Stefan Wermelin och P3 Rock och luskade ut att den där gitarristen jag gillade, Wayne Kramer, spelat i ett förtrollat band som hette MC5. Själv. Att jag forskade och lyssnade och klurade och la ihop ett och ett, själv. Iklädd folkdräkt.

Tillbakablickstorsdag
Så det ÄR inte lika för alla, så där som folk som har det väl förspänt gillar att säga. Det gör inte dem sämre. Det betyder bara att vi med töntiga #throwbackthursday-bilder inte behöver skämmas. Tvärtom.

Och med detta lilla ”It gets better”-rant tar jag semester. Vi ses till hösten.


Jag och min get Maja. Jag bjuder henne på sugkarameller och vi befinner oss på vad som ser ut att vara en badstrand på 60-talet.


Jag och en get jag inte minns namnet på.


Jag och random get.


Den där awkward fasen när man går över till dirndl, medan alla andra fortsätter med folkdräkt.


Jag, min pappa och random killing.


Och som den avslutande bilden i serien ”Jag och mina getter” – jag och min första höna, Australien.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Topp 6 kristna låtar om döden

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Scott H. Biram har precis kommit med i en av mina favoritgenrer: kristna låtar som hyllar och förhärligar döden. (mer…)



Tjusiga singeln ”When I Die” finns nu på till exempel den här streamingtjänsten.

Du hittar de fem tidigare låtarna – vilka samtliga skulle låta FANtastiska som First Aid Kit-covers – HÄR.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”I get high on hydroponic weed”

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Lana odlar! (mer…)


Eller ja, en karaktär i hennes låtar som hon sjunger om i första person i alla fall. I ”Brooklyn Baby” går texten så här:

”And my boyfriend’s in the band
He plays guitar while I sing Lou Reed
I’ve got feathers in my hair
I get high on hydroponic weed
And my jazz collection’s rare”

Hydroponisk odling, eller hydrokultur, eller vattenbruk, är till skillnad från jordbruk odling utan jord. Istället får växterna sin näring ur näringsrikt, rinnande vatten. Det finns till exempel de som experimenterar med slutna odlingssystem bestående av tankar fyllda med fisk i markplan, vars ”smutsiga” vatten pumpas upp på en takterrassodling och används för att vattna grönsakerna med, vattnet renas av/föder växterna och går sen tillbaka ner till fiskarna. Det finns också extremt coola bilder på vetenskapliga potatisodlingar, där forskare i rymddräkter går runt och inspekterar perukliknande hydroodlade rottussar fulla med potatisar som hänger i ansiktshöjd. För att potatisarna ska vara helt fri från svampar och sjukdomar odlas de inomhus, i nån form av speciallljus som gör att knölarna inte blir gröna och där rötterna då och då sprays med näringslösning.

Hur som helst, i Brooklyn och New York är det stort med window farming, en DIY-odlingsmetod som går ut på att man täcker sina fönster med ett rutnät av till exempel avskurna petflaskor med växter i, genom vilka det cirkulerar näringsrikt vatten. Och det borde vara sån marijuana som babyn i Lanas text röker.

Eller så är ”hydroponic weed” något helt annat på grässpråk – typ att man röker det i en pipa som går igenom en simbassäng eller nåt – men jag orkar inte söka på det eftersom stonerkultur (inte som i odling, utan kultur som i den mellanmänskliga aktiviteten) tråkar ut mig bortom förståndets gränser.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Synkronisitet

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Arch Enemy har gjort en svulstig cover på Moderat Likvidations (som ju känns väldigt aktuella så här i Matti Alkberg-tider) låt ”Nitad”. (mer…)

Igår spelade jag bandet Nitads låt ”Rastlös och vild” på KGB, och på lördag spelar Benke från Nitad med sitt andra band Neu-Ronz.


Gårdagens lasershow

Arch Enemy-covern verkar ha kommit på flexisingel (du vet en sån där liten papperstunn sjutumssingel) med tidningen Decibel, vilket påminner mig om en annan Decibelsingel, In Solitudes cover ”Mother of Mercy”, i original av Samhain, som jag också spelade igår.

Kanske är det för att jag drack min egen kroppsmassa i cava igår, men det här måste betyda nåt… Eller så är det bara ännu ett bevis på att vi upplever en total punkrevival just nu.

Arch Enemy, ”Nitad”

In Solitude, ”Mother of Mercy”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”My long hair just won’t cover up my redneck” – en vecka till bredden full

elin unnes av ulrika owesdotter bro

* Ikväll bär det av på Blondie och imorgon (onsdag den 11) spelar jag skivor på den gay-vänliga, ryskinspirerade mc-baren KGB i Stockholm tillsammans med Stefan och Tony. (mer…)

Det kommer bli typ den här bloggen IRL: finsmakarmetal och stök. Vi kallar det för Näsblod. Det kommer bli kul.

* Torsdag (12 juni) stökas det vidare på Jayke OrvisClub Nuggets. Han spelar vad jag nyligen lärde mig kallas ”gutter billy” och trots att regeln är att inte lyssna på något som heter något med ”billy” så ÄR det bra, jag lovar. Jayke har även snott Bob Waynes violinist och basist och är alltså just nu kanske bäst i världen på det där vars namn jag inte tänker ta i min mun igen.

* Fredag blir det några timmars intensiv trädgårdsskötsel och återhämtning.

* Lördag är det hemmafest + DJ-spelning med Richard Fearless (du vet, han i Death In Vegas som älskar garagerock) på nya Musikaliska + Neu-Ronz-konsert, med bland andra Benke Nitad. Jag tänker mig att jag kan klämma in alla fall någon halvtimme på varje ställe.

Önska mig lycka till!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Metallica – här är bilderna

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Ryska ryggmärken, bullmåsar och Kirk Hammett. (mer…)

Stefan Fält praode som PSL-fotograf under ett dimmigt Sthlm Fields, eftersom jag var där för DN. Här är hans bilder.


Les Big Byrd-Konie, eller producent-Konie, beroende på vem du frågar, och jag.


3 gånger Uppsala + New Jersey. (Alltså [Watain], [Degial], [Watain], [Die Hard] och [Danzig])


Nu börjar Metallica!


Alvaro, Helga och Emil.


Fint ska det va…


Hej hej Kirk!


Äntligen laser.


Brothers in arms.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Får man önska?” – ett rant om konserter

elin unnes av ulrika owesdotter bro

I helgen kom Metallicas helt unika turné ”Metallica by Request” – publiken fick önska ALLA låtarna! – till Gärdet i Stockholm, där Metallica sen spelade cirka exakt samma låtar som Metallica alltid spelar. (mer…)


Coolt me laserz.


I många år – vi kan kalla dem 90-talet – turnerade band som lämnat sin storhetstid tio år bakom sig med nyinspelade skivor. De spelade de här nya skivorna inför uttråkade, utsålda arenor och med en publik som stod med armarna längs sidorna och väntade på extranumren som förhoppningsvis innehöll någon av de gamla godingarna.

Hybrisen inom musikindustrin – både bland band och skivbolag – var kanske den största någonsin. Att ta en vink från ett fan var något som smörsångare och varitéartister gjorde. Som bortskämda barn som terroriserar sina föräldrar med fula teckningar och kräver beröm blev band också djupt kränkta om deras nycker möttes av något annat än hyllningar.

Cue Napster, nedladdningar, ekonomisk krasch, en massa annat dravel, och så en musikindustri som reser sig ur askan, på något märkligt sätt rikare än nånsin. Men med en skillnad: nu har konsumentmakt ersatt all form av expertis. Band spelar sina första skivor (de som flest människor helt naturligt kommer att ha lyssnat mest på) från början till slut under konserter med ett hundraprocentigt fokus på nostalgi. Och Metallica ber sina fans rösta fram låtlistan vilket resulterar i en väldigt lång konsert full av minsta gemensamma nämnare-material. 

MEN, det här bittra rantet till trots, så fick hela den här grejen mig att inse hur extremt kul det är med musikstatistik. Varför har vi aldrig gjort det förut? Här är lite fakta som jag kom fram när jag scannade av röstningen inför konserten:

* Bland de låtar som fick 0 %, inga röster alls, fanns två Discharge-covers och lite låtar från ”St. Anger”. Men även en Motörhead-cover, vilket är konstigt eftersom Metallica är som bäst när de låter som Motörhead.
 
* Cirka 2 000 konsertbesökare ville allra helst höra ”Motorbreath”, precis som jag. Men eftersom 50 000 personer köpte biljetter (för mellan 1 000 och 3 000 kronor) fick jag och den övriga thrashminoritet inte som vi ville.

* ”Seek & Destroy” spelas traditionellt som som avslutningslåt på Metallica-konserter. Den valdes även av publiken, och spelades som avslutningslåt.

* Enligt Wikipedia har ”Creeping Death” spelats 1 373 gånger live. Den valdes också av publiken.

* Det är bara snäppet färre gånger än den mest spelade låten, ”Master of Puppets” (1 422 gånger). ”Master of Puppets” var också den låt som toppade den framröstade låtlistan, med mer än hälften av rösterna.

* Det är oklart om det här handlar om hjärntvätt (att alla fans redan hört just de här låtarna på så många konserter att de röstar på dem därför), eller om Metallica redan från början bär på en sorts inbyggd Sifo-undersökning – lite som fåglar med inbyggda kompasser – som får dem att helt automatiskt välja att spela exakt de låtar som den största andelen betalande konsertbesökare helst vill höra.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Buhu, Bunny…

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Fotografen Bunny Yeager har dött, 85 år gammal. (mer…)

Bunny var den näst första fotograf jag blev medveten om att jag gillade, bara precis strax efter Larry Clark (tack för det ”Kids”). Hon har funnits med på min topplista över folk jag velat intervjua ända sen jag påbörjade en sån lista (i kombination med bortfallet av HR Giger har det plötsligen blivit väldigt luftigt i toppen på den där listan).

Det var inte bara att hon tog fantastiska bilder: Bunny var liksom ett sånt stillsamt och värdigt ”dra åt helvete” till begränsningar, förväntningar och fördomar. Hon var snygg och begåvad. Hon rörde sig från en sida av kameran till den andra. Hon var en kvinna som fotade kvinnor. Hon var en pinup-fotograf som hette Bunny för guds skull!

Och här är New York Times dödsruna över henne.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Tolv foton från Kongo

Foto: Pierre Björk

Jag är hemma igen från Strängnäs, Paris och Kinshasa, precis som Per konstaterade i Studio PSL. (mer…)

Man får inte ta bilder i Kinshasa, inte som man gör här i alla fall, och dessutom var det ett gäng riktiga fotografer med på resan, så det kändes fjompigt att dra fram min lilla Olympus Mju. Därför handlar mitt urval mest om växter och gravstenar [som om mina turistbilder nånsin handlar om något annat...].


Flygplansvingen när jag lyfte från Stockholm, 1 maj. #skämssverige


Flygplansvingen strax innan vi landade i Kinshasa, cirka tolv timmar senare, kring sex på kvällen mitt i den pågående solnedgången, som är så punktlig att man kan ställa klockan efter den.


Trotsar fotoförbudet i Matonge.


En gång till, for the cheap seats in the back.


Basi Na Musique, som det finns ett litet liveklipp med i Studio PSL också.


Att drick gin & tonic på Grand Hotel Kinshasa (obs EJ den standard vi låg på generellt) och säga ”Du vet, mot malarian” är förmodligen så exotiskt som mitt liv kommer bli, nånsin.


Solvarm stjärnfrukt, direkt från trottoaren på Kinshasas botaniska trädgård.

Mobutus kombinerade leopard- och människobur.


De första döda svenskarna i Kongo.


Alltid lika chockerande att få reda på att våra krukväxter är någon annans fyra meter höga klätterparasit.


Ready to go pass, efter sex dagar i Kongo, och typ fyra timmar på flygplatsen, på grund av nervös.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Geteviktigt meddelande om gulligt norskt djur

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Varför, varför, varför måste det vara ett lamm som ser ut som Abbath i Immortal, och inte en killing!? (mer…)

Lammet, som är av den ovanliga rasen gammal norsk spælsau (vet ej svenska namnet), föddes i april i år och döptes till Batlam (du vet, som i Batman). Han bor på ett museum, Vitengarden, som jag tror är lite som Skansen, där man visar hur lantbruk bedrevs på Jæren förr i tiden och beskrivs av personalen som mycket utåtriktad, ”Han blir stolt om han får vara med på bild”.

Jag är säker på att internet kryllar av skämt, men ett som bara flimrade förbi nu precis var ”Det er med stor sorg det meldes at vokalist Abbath fra black metal bandet Immortal har blitt lam etter en ulykke.”


Foto: Odd Kjetil Liland, Jærmuseet


Foto: Peter Beste/True Norwegian Black Metal

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg