RSS
Öppna alla

WATCH: On the Dark Side of Uppsala with In Solitude

bild (5)

By popular demand: the english subtitles for our two part interview series with swedish rock band In Solitude are done! (mer…)

This spring In Solitude took a break from recording their third album, ”Sister”, to show us one of their favorite places in the world: the 400 year old Uppsala castle ruin.

When the clock struck midnight (exactly 446 years after the crazy king Erik XIV of Sweden went on a killing spree through the castle) the band performed two songs for us: ”A Buried Sun” and ”Jesus i betong”, a cover of swedish punk band Cortex.

Watch both episodes, including the songs and the bonus material where the band speaks about meeting some of their idols, below.
Part 1


Part 2


Bonus material

Thanks to Vasaborgen, who opened their doors to us and trusted us not to burn the place to the ground. And a special thanks to our foreign friends: Shawn Macomber and Decibel for the concert clips, and Sanna Charles and Ester Segerra for the photos.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Det senaste från Staterna

Foto: Sanna Charles

Det kom en turnérapport… (mer…)


Foto: Sharon Ehman

Under tiden som vi kollat på vad som hände på en slottsruin i Uppsala i våras har In Solitude själva tröskat fram och tillbaka över USA, från New York till Portland, på en slutsåld turné tillsammans med Watain och Tribulation.

Då och då har det dykt upp små glimtar från deras resa (Discharge-tatueringar, stukade fötter, Goblin-konserter och möten med både fans och IRS, det amerikanska skatteverket…). Helt nyligen skickade Erik Danielsson från Watain också en kort turnérapport.
”Vi delar buss, vi och In Solitude. Det är stundom tyst/allvarsamt, stundom psykotiskt/euforiskt. Vi börjar ta oss igenom första lagret nu, komma in i den där andra verkligheten; en värld av damm, smuts, febrig glädje, reptil-likt fokus… Blir nog bra det här.”

Med den uppdateringen, samt några av Toxic Vision-designern Sharon Ehmans konsertfoton från turnén, avslutas ”PSL på: Uppsalas skuggsida”.

Samtliga avsnitt från intervjuserien och övrigt material finns samlat HÄR.


Foto Sharon Ehman


Foto: Erik Danielsson, Watain och In Solitude

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

PREMIÄR: Anna Norberg – ”Darkness”

anna norberg darkness död barn

Anna Norberg har redan sjungit in duetter både Watain och In Solitude. Nu släpper singer/songwritern från Falun sin solodebut. (mer…)


Debutsingeln, ”Darkness”, är den första releasen på Döda Barn Musik & Förlag, det nystartade skivbolaget som drivs av medlemmar från just Watain och In Solitude. Den är också något så ovanligt som en debut som känns helt färdig – vackert och eftertänksamt skriven sorgemusik med lika delar avgrundsdjup och otvungen lätthet.

Eftersom vi inte vet något om Anna, förutom just det där med duetterna, bad vi henne berätta lite mer om sig själv.

”Född 1987 Råsunda, Solna. Uppväxt i ett timmerhus i Falun. Tillbringade mina ungdomsår på och i närheten av Valla (i Amplifuckers replokal), ungdomens hus i Falun. Då var det spelningar nästan varje helg. Nu är det ett vattenhål för dom som gillar lajv.

Jag började spela piano när jag var typ 7. Sen blev det fiol, som sig bör i Dalarna, när jag var 9-10 år. Jag var bra på att läsa noter, nu är noter och fiol = chiffer för min del. Sörjer det.

När jag skriver låtar gör jag det på gitarr. Jag har säkert hundra inspelningar (om inte mer) med olika gitarrslingor jag spelat in de senaste åren. De slingorna brukar jag ”klippa och klistra” med och på så vis bygga ihop låtar. Texterna är formade som dikter, vilket från början inte var avsiktligt men när jag upptäckte att det inte förekom en tydlig refräng i mina texter gjorde jag ingenting åt det för jag gillade att det var så. Jag gillar dikt som uttrycksform.

‘Darkness’ är en smärtsam men också vacker kärlekshistoria. Det var den första låten jag skrev.”


”Darkness” finns ute nu som 7″-vinylsingel.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

På Uppsalas skuggsida – ”Hon gillar oss och vi gillar henne”

Foto: Sanna Charles

I den avslutande delen av vår intervjuserie med In Solitude berättar bandet om sina tidigare turnéer, då de bland annat träffade Jarboe delat buss med den legendariska sångaren och cracköverlevaren Bobby Liebling. Dessutom får vi höra hur de mötte Jarboe.

(mer…)


Det här är det tredje och sista avsnittet av intervjuserien ”PSL på: Uppsalas skuggsida”. För samtliga avsnitt och övrigt material klicka HÄR.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Mail från en musikhjältinna

Foto: Sanna Charles

Agentdottern Jarboe utbildade sig till operasångerska och förvandlade sitt liv till konst med rockbandet Swans. För PSL berättar hon om sin medverkan på In Solitudes senaste skiva. (mer…)


Jarboe växte upp i New Orleans under det sena 60-talet och började rymma hemifrån tidigt. Men med både en mamma och en pappa som var anställda av FBI tog det bara sekunder innan hon var lyst i hela landet. Efter att ha hämtat hem henne upprepade gånger uppmuntrade hennes pappa henne istället att bli sångerska.

Jarboe skolade sig klassiskt, lärde sig spela orgel och sjunga opera. Sedan fick hon höra oljudsbandet Swans debutalbum ”Filth” och då var det kört. Hon flyttade till New York och sittstrejkade utanför Swans replokal tills dess att bandets grundare, Michael Gira, gjorde henne till officiell medlem.

Sedan dess har hon släppt fler än 20 skivor – som kreativ ledare för Swans, men även tillsammans med Neurosis och Attila Csihar från Mayhem, med kollektivet The Sweet Meat Love & The Holy Cult och som soloartist – och blivit till en avantgardets Kim Gordon.

Nu senaste hörs hennes djupa, vackra röst i ett spoken word-stycke på In Solitudes låt ”Horses in the Ground”. Eftersom man aldrig ska missa en chans att maila en hjältinna hörde vi av oss för att fråga hur samarbetet uppstod. Och Jarboe svarade!

”[För några år sen] fick jag chansen att se en konsert med In Solitude, och efter konserten träffade jag också bandet. De stal omedelbart mitt hjärta, helt och fullt. De är intelligenta gentlemän, respektfulla och vackra. Hur kan man inte falla för det!?

Det var också det som gjorde att jag ville jobba med dem när jag fick frågan. Pelle [Åhman] skrev texten och bandet bad mig prata in stycket. Jag gjorde ett respektfullt framförande – jag strävade efter att betona de faktiska orden, inte ”mig”.
Stycket jag läser är en del av den övriga texten:
‘Let us dispel the question and make him ready for its arms
The purging love that stops the heart
opens the cracks of my aim’

Det hade varit fantastiskt att se dem under USA-turnén, men jag turnerar själv resten av året. Här är i alla fall en bild på mig och bandet!”

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Music with: In Solitude – ”A Buried Sun”

Foto: Sanna Charles

Greetings international music lovers! Below you’ll find an excerpt from our current interview series ”On the Dark Side of Uppsala”, featuring swedish heavy metal band In Solitude. (mer…)

Här borde det ligga en video inbäddad från SVT Play men det verkar som videon inte finns längre.


Early this spring we travelled to Uppsala, where In Solitude showed us their favorite place in their hometown: the castle ruin of the blood thirsty king Erik XIV. As the clock struck 12 – exactly 446 years after the king orchestrated a bloodbath in the very room where we stood – the band played us the song ”A Burried Sun” from their latest album ”Sister”.

After some requests from our non-swedish speaking followers, we’re currently working on english subtitles for the series, so keep track of THIS LINK for future updates.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Här ska ätas körv och lyssnas på Queens Of The Stone Age!”

Foto: Sanna Charles

Hur kommer det sig att något så enkelt som en vacker hårdrocksskiva kan vara så provocerande? PSL-Elin går till botten med stormen i rockglaset. (mer…)


Med sin tredje skiva, ”Sister”, har In Solitude lyckats dela världens rockfolk i två läger.

I en svensk hårdrockstidning bedömdes skivan nyligen av en panel bestående av fyra av tidningens recensenter. Bland de nio skivor som rankades hamnade ”Sister” på panelens absoluta botten (det enda album som fick sämre betyg var en operametalskiva av en före detta Nightwish-sångerska). ”Sister” fick flest tvåor i hela listan (till och med fler än gothbruden från Nightwish). Men en av skribenterna delade också ut ett toppbetyg.
På kritiker.se, en sajt som samlar ihop recensioner från svenska tidningar och räknar ut snittbetyget för varje skiva, hamnade ”Sister” istället på topp tre. Albumet tog topplatsen – i konkurrens med alla andra skivor som släpptes under september – trots att betygen även innehöll totala sågningar.

Vartenda öppet kommentarsfält på internet visar att de professionella skribenterna inte är ensamma: ”Sister” är en skiva som man antingen älskar eller hatar.

Och det är klart att man inte alltid måste analysera såna här saker. Det är klart att alla rockdudes som hatar ”Sister” faktiskt kan tycka att skivan är väldigt dålig. Men det är den ju inte. Den är vacker och komplex och mörk och poetisk – ett riktigt album i en tid när många band bara rafsar ihop sina senaste tio låtar på en skiva och trycker dit en titel.
Så varför blir folk så upprörda?

Jenny Walroth, hårdrocksexpert som bland annat jobbat på skivbolaget Century Media, är en av dem som älskar skivan.
- Det första jag tänkte när jag hörde den var att just det här skulle hända. ”Sister” är något helt eget. Den ligger så långt i framkant. Det är som om Nick Cave skulle ha tagit över efter Paul Di’Anno i Iron Maiden, istället för Bruce Dickinson.

Modern hårdrock är en förhållandevis ung genre. Men trots det (eller är det kanske just därför?) är hårdrockare några av världens mest ortodoxa och separatistiska lyssnare. Ändå var flera av hårdrocksbanden som hyllas idag var progressiva när de kom. Och In Solitude är inga nostalgiker – tvärtom. Istället för att kopiera just Iron Maiden eller nån annan byäldst inspireras de av den omstörtande grundidén. Som glupska ungar framför världens största konstnärliga gratisbuffé frossar de på Charles Baudelaires poesi, Diamanda Galas överdåd och plågade countryhjältar som Townes Van Zandt. De skriver texter som man behöver ordbok för att förstå, samtidigt som de ändå vågar påstå att de ser upp till Kiss.
Jenny Walroth tror att paradoxen spär på reaktionerna.
- Pelle [Åhman, sångare och textförfattare] är en vacker poet i rävboa, men samtidigt sjunger han texter som är mer morbida än den allra mest extrema extremmetallen. Det är alldeles för svart, det är inte traditionell hårdrock. Och ändå är det det. ”Sister” är så mycket hårdrock som något kan bli.

Att prata med svåra ord har alltid varit ett enkelt sätt att provocera i de sammanhang där råstyrka vanligen brukar regera (komma här och snacka böcker!? Det här är ju arbetarmusik för böveln!). Men jag tror inte bara att det handlar om ett band som inte skäms för sina pretentiösa referenser. 
För – och det här kan vara ännu viktigare – den breda rockjournalistiken älskar de allra mest bredbenta banden (poesi?! Här ska ätas körv och lyssnas på Queens Of The Stone Age!). In Solitude, å andra sidan, döper sin skiva till ”syster” och kombinerar rävboa med pärlhalsband på ett sätt som skulle passa Coco Chanel. Det gör så klart inte saken bättre att de främre raderna på bandets konserter ofta är fyllda av tjejer.

Kan det vara så att alla dessa upprörda hårdrocksmän känner sig… Besvikna? Eller kanske bara svikna? Som om de varit på väg att lista ut något, men nu blivit blåsta på konfekten igen och att det (precis som varenda jävla gång verkar det som och ska man aldrig få ha nånting i fred!?) är de unga flickorna som förstått vad de vuxna männen inte vet.

Louise Brown, redaktör för tidningen Iron Fist, tror att det är just så.
- In Solitude är ett band som människor älskar att döma eftersom de fans som älskar dem, älskar dem djupt. Folk blir arga när något de inte fattar hyllas som avgörande. Men de här reaktionerna är bra. Hellre en etta eller en tia än nåt i mitten – In Solitude är ett band som förtjänar allt annat än apati!

För att se vår intervjuserie med In Solitude, PSL på Uppsalas skuggsida, klicka HÄR.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

På Uppsalas skuggsida – ”Vi är det enda sanna hårdrocksbandet”

Foto: Sanna Charles

I den andra delen av vår intervjuserie med In Solitude berättar bandet om hur de gick från att slita med ”en massa dåliga jävla låtar” till att plötsligt se ljuset, och om gåshuden som får dem att förstå att en sjätte person dykt upp i inspelningsstudion. Dessutom spelar de sin ”A Buried Sun”, låten som till slut fick allt att lossna. (mer…)

Det här är det andra avsnittet av intervjuserien ”PSL på: Uppsalas skuggsida”. På fredag, 25 oktober, visas det tredje och sista avsnittet, bestående av eftersnack och turnéanekdoter.
För samtliga avsnitt och övrigt material klicka HÄR.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

På Uppsalas skuggsida – Sett från England

Foto: Sanna Charles

På bara ett par år har Uppsalas musikaliska anonymitet krossats. PSL:s Elin Unnes försöker förstå varför med hjälp av brittiska rockjournalisten och Uppsala-älskaren Louise Brown som nyss skrivit ett reportage om stadens musikscen. (mer…)

Från att ha varit Watains hemstad men inte mycket mer, till en plats dit människor reser från hela världen för att se band, och dit band flyttar för att inspireras. Det mörka hjärta som pumpar Uppsalas musikaliska blod utgörs av Watain och In Solitude. Men runt dem finns också ett stort antal andra band, där medlemmar och replokaler delas fritt: Degial, Reveal, No Future, Invidious och Gravmaskin är bara ett litet urval.

Tidigare i år åkte Louise Brown, redaktör för den brittiska rocktidningen Iron Fist, till Uppsala för att reda ut hur de olika banden förhåller sig till varandra, och för att försöka hitta ett svar på vad det är för energier som förvandlat Uppsala till en ord som utlänningar nu kämpar för lära sig att uttala.
Jag bad henne sammanfatta sina slutsatser.

What are your top five favourite Uppsala bands?
Louise Brown: This is hard because they all intermingle. Everyone is part of each other’s projects. Watain’s Erik Danielsson, in the newest issue of Iron Fist, said when he first heard of all the new bands in his hometown, he couldn’t work out who was in what band. He couldn’t understand why they didn’t just have one big band with one name. And he has a point. But if I’m pressed for an answer it would of course be In Solitude and Watain.
In Solitude for me are key to the Uppsala Metal Of Death sound – they’re not death metal but they are absolutely the metal of death!
Watain I’ve loved for many, many years.
And I cannot stop listening to No Future. They are a more indie pop band if anything, but dark, obviously. The band features members of In Solitude, Watain, Reveal and probably more, but like with all Uppsala bands I lose track. [Läs mer om No Future HÄR.]
And I have to say Degial. They are ferocious and mesmerising. The definition of death metal.
But I also want to mention that Daniel Bay is one of those life-changing artists for me. He hasn’t recorded anything. Well, not officially at least, but if we all keep pushing him, he will. And he sums up the scene so perfectly: We were sat in a park and Pelle [Forsberg] from Watain urged Daniel to go home and get his acoustic guitar. Pelle warned me I would love him and I did. He started playing and he summoned Nick Drake and Townes Van Zandt.
For me, in that park, listening to Daniel Bay, I suddenly understood what Uppsala Metal Of Death represented.

What is it about Uppsala? Why is this happening?
For me the Uppsala scene is desperation. These musicians need it or they would burn. There is also a complete lack of apathy and cynicism with these musicians. The scene is so insular and so protected from outside influences, by way of the closeness of the friends who make up this “tribe”. There is no fear about not being cool or fitting into a trend or sticking to a tried and tested formula. That’s a very heady attraction.
The musicians that make up the eight or so bands that are part of the Uppsala Metal Of Death community are also very in tune with what makes great art, whether it’s music, literature or painting. There’s is a great “We like this, so this is what we play” attitude. And what they like just happens to be Necrovore, The Birthday Party, Swans, Mayhem and David Bowie. What you’re getting is a fiery concoction of something that is just so, so honest.
These bands are not alike sonically, but they are identical when it comes to passion and drive and they urge each other on like they’re rabid. That is also where the desperation comes in. Without the music the artists within this scene would hunt out forms of expression way more frightening – there is an undercurrent of rage that has to be unleashed.


The Birthday Party

You mentioned a tribe mentality – please elaborate!
I’ve always been fascinated with the idea of tribes and how potent artistic communication can be between close friends. I saw that immediately in Uppsala. Between these bands – and bear in mind it’s maybe only 12 to 15 people who all intermingle in all of these projects – I saw a fire that burned as wild as that of the Norwegian inner circle, the Seattle alternative scene in the late 80s and early 90s or the Laurel Canyon community of the late 60s. And from that sprung the most exciting, ground-breaking, fierce music and art. I was definitely drawn to it and in turn inspired by it when it came to starting Iron Fist Magazine.


Joni Mitchell i Laurel Canyon


In Solitude’s new album ”Sister” has been getting extremely mixed reactions. My feeling is that a lot of people get provoked.
In Solitude and their peers are not creating music for us. They are creating music for themselves. I speak to them about their so-called “new direction” in the latest issue of Iron Fist and they do not see the change as being so schism-creating. They recognise progression and maturity (remember, these musicians are barely 20), but for them there is a common thread that has not wavered since they began.
Gottfrid [Åhman, In Solitudes basist] was also very passionate on the subject of how they have been accused of deviating from the path of true heavy metal on ”Sister”. What the fuck is true heavy metal anyway? Who writes these rules?
Gottfrid told me that true heavy metal is when musicians dare to experiment and fuck with the template. It’s what Black Sabbath did. It’s what Maiden did. It’s what Mercyful Fate did. And now it’s what In Solitude are doing. In that respect they are the ultimate heavy metal band.

I nästa nummer av Iron Fist, som släpps inom kort, kommer du att kunna läsa Louise gigantiska artikel om banden som tillsammans utgör Uppsala Metal Of Death.
För att se vår intervjuserie med In Solitude, klicka HÄR.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Music with: In Solitude – ”Jesus I Betong”

Foto: Sanna Charles

Greetings international music lovers! Below you’ll find an excerpt from our current interview series ”On the Dark Side of Uppsala”, featuring swedish heavy metal band In Solitude. (mer…)


Early this spring we travelled to Uppsala, where In Solitude showed us their favorite place in their hometown: the castle ruin of the blood thirsty king Erik XIV.
As the clock struck 12 – exactly 446 years after the king orchestrated a bloodbath in the very room where we stood – the band played us the song ”Jesus i Betong”. Originally written by swedish punks Cortex, the cover was recently released as a b-side of In Solitude’s new 7″ single ”Lavender”.

After some requests from our non-swedish speaking followers, we’re currently working on english subtitles for the series, so keep track of THIS LINK for future updates.

Click to play!

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg