Oj jäklar vad fint det låter när How To Dress Well är tillbaka. (Läs mer…)
I höst kommer nya skivan ”Total Loss”. Tills dess har vi sommaren att luta oss mot.
Hot Chips ”Night & Day”, regisserad av Peter Serafinowicz. (Läs mer…)
När Terence Stamp undrar: ”Do I look like a rapper?”. Åh.
En sak till: Bu. Nu får alla ta och sluta dö.
Älskar det här klippet. Bee Gees live i Festival Hall, Melbourne, Australien 1971.
Helgen bjöd inte bara på årets första picknick, en blomvagn och väldigt mycket Al Stewart (albumen ”Year Of The Cat” och ”Time Passages” varv på varv – det är ju som att våren bor i hans röst) utan i samarbete med min bartendervän Christoffer kan jag nu även presentera receptet på Vårens Drink! (Läs mer…)
Som, likt allt annat just nu, är grön.
Du behöver: Gin, tonic, citron, socker, gurka, lime.
(OBS det krävs en) Förberedelse: Stavmixa en gurka (med skal och allt) tills den är så slät den tänker bli. Häll genom fin sil/melittafilter och häll sedan det filtrerade gurkspadet i en isbitsform. Ett par timmar senare = grön grann gurk-is!
Och så till själva drinken:
1. Lägg några gurkisbitar i en shaker tillsammans med gin samt en skvätt citron+socker (2 delar citron på en del socker).
2. Skaka blandningen kraftigt tills isen går sönder och löses upp.
3. Slå upp i glas fyllda med vanlig is (eventuella gurkisrester silas däremot bort) och häll på lite tonic.
4. Garnera med en klyfta lime (för den monokroma estetikens skull) eller citron.
Tada, gurkotonic! Fantastiskt god. Och skippa för all del både ginen och tonicen om du vill. Det är egentligen gurk-isen jag vill tipsa om.
Nedan: Picknickrocken och blomvagnen.
Sedan hade jag tänkt lägga in Al Stewarts ”Lord Greenville” här, som en slags lite långsökt ihopknytning av det gröna men då inser jag att det ju dessutom bara är ett stavfel! Låten heter, enligt youtube/allmusic/itunes/historien, ”Lord Grenville” men på min tyska vinyl: ”Lord Greenville”…
Nåja, här är han ändå, Grenville.
Egentligen skulle jag bara mana Squarepusher- respektive Beach House-fansen till viss försiktighet (så att ni inte kommer hem med fel cirklar i säcken).
(Läs mer…)
Men sen kom jag att tänka på Josef Albers fantastiska form och vips blev det en liten serie som vi skulle kunna kalla ”Det var bättre förr”.
Den här videon till ”House” förklarar vad jag ÄLSKAR med Adam Bainbridges Kindness bättre än Kindness musik gör det. (Läs mer…)
Och tur är väl det för att i denna här lilla video till ”House” är själva ”House” bara med litegrann ibland.
Tävlingen är avgjord! (Läs mer…)
Maila för guds skull inte mig mer om den. Det var ju jättesvårt att välja en av er. Så eftersom jag fick inte en utan tre nytryckta ”Fill your head with pop” på posten igår så får det bli så istället – att jag väljer tre av er. Nämligen:
Björn från Växjö och nyflyttade Marika (vart vet jag däremot ej så maila mig din adress) får varsitt ex så att ni hittar tillbaka till musiken. Och så Emma från Stockholm som visste att jag aldrig skulle kunna säga nej till någon som planterar sitt eget citronträd. Rock Väldigt vänlig pop är på väg på posten. Grattis!
Ni andra: en ny chans kommer så snart Jörgen trycker upp del 2 i Bob Stanley-serien. Vilket tydligen är snart. Watch this space etc.
Som utlovat på PSL-toppen i fredags har jag en fantastisk skiva över som jag tänkte ge bort.
(Läs mer…)
”Fill your head with pop” heter den, följt av den så för kvaliteten korrekt borgande underrubriken ”Inside the home of Bob Stanley”.
Skivan är en slags best of frukterna av vänskapen mellan Saint Etiennes Bob Stanley och Lidköpings idogaste skivsamlare, Jörgen Johansson. Under flera år har Bob och Jörgen bytt blandskivor med varandra och för ganska precis ett år sedan så vaknade Jörgen upp och insåg att han hade fått alldeles för många, alldeles för bra och alldeles för rara låtar av Bob för att inte dela med sig av några av dem till (ett jättelitet hörn av) allmänheten. Resultatet blev en egentryckt liten bootleg om femtio exemplar, med en bild av en ung Bob Stanley med familj (och delad frisyr med mamma och syster) på omslaget och tjugo fantastiska låtar från 1965 – 1975 på själva skivan.
Jag hade glädjen att få nummer sexton i ett brev på posten och har spelat den oräkneliga gånger sen dess. Flera av mina favoriter från den är fortfarande för rara för youtube men två av dem låter såhär:
Odyssey ”Who”
Richard Henry ”Oh Girl”
Nu har Jörgen äntligen tryckt upp en liten andraupplaga och en av dem kan snart ligga på en hallmatta nära dig! Maila mig nån rad om varför du tycker att det borde vara du/din hallmatta.
På vägen från Durango, Colorado till Monument Valley, Utah ser jag skylten. (Läs mer…)
Eller ja, skyltarna. ”Folk Art”, ”PEACE”, ”Folk Art” igen. Och så ett märkligt snidat trägäng med välkomnande – eller kanske bara dåraktigt – utsträckta armar. Tvärnit, yrande sand, U-sväng.
När vi kör in på tomten, som omges av många fler skyltar och många fler utsträckta armar så ser vi en man mitt på gräsmattan. Mannen är Dave Sipe och utöver en yvig grå kalufs och matchande skägg är han iförd enbart ett par lila y-frontkalsonger. Vid hans sida står en kvinna i gamla jeans och en T-shirt och fotograferar honom. När de får syn på oss pilar Sipe in i huset medan hon, som presenterar sig som Nancy, kommer över och välkomnar.
Det är bara gå runt och kolla, förklarar hon och gör en svepande gest över tomten som är helt belamrad av träskulpturer – stora, små, färgglatt målade, naturella – och mot två hus längre bort. Jag är i himlen.
Folk art – art brut, outsider art och andra benämningar på den släkten – har med tiden gått och blivit det nästan allra bästa jag vet. Allt som kännetecknar genren: ett självlärt hantverk, personligt uttryck framför perfektion och de roliga hjärnor som oftast gömmer sig bakom pennan/penseln/hammaren eller i det här fallet motorsågen är precis de saker jag letar efter och faller för i alla konstuttryck. I det mesta över huvud taget.
Och Dave Sipe och hans träkatalog är ett fantastiskt exempel. Skulpturerna är så många. Och deras uttryck helt obetalbara. Det är väldigt gott om björnar. Ängsliga, glada, välmenande. Och gamar. Örnar, ekorrar, kattdjur. Förväntansfulla, frågande, avvaktande. Men där finns också gubbar och gummor, kaktusar, blommor, totempålar och indianer, seriefigurer – en jäkla massa Roadrunners, någon Bart Simpson. Ju mer man tittar, ju fler ser man, små ansikten plirar fram under bordsskivor, bakom pelare, i pelare. Skyltar på väggarna deklarerar ”Bear hugs”, ”Peace” och en björn med gevär flankeras av ”The right to arm bears”.
Sipe har jobbat med trä i större delen av sitt liv. Han upptäckte motorsågen som konstverktyg tidigt men när han blev med familj lade han den karriären åt sidan och försörjde sig som snickare. Efter skilsmässan plockade han upp sågen igen och började resa runt över USA och deltog i motorsågsskulpturtävlingar och ställde ut på gallerier. Tills han bestämde sig för att det fick vara färdigrest och bosatte sig i Colorado. För klimatets skull. Skidåkning och sol runt hörnet. Och nu tillbringar han större delen av sin tid där i sin trädgård, där hans skulpturer både blir till och sedan ställs ut. Många av dem längs den kanten av trädgården som vetter mot vägen. Och där står de sedan med utsträckta armar tills någon åker förbi och ser dem och skyltarna. ”Folk Art”. PEACE”. ”Folk art” igen. Tvärnit, yrande sand, U-sväng.
När vi åker vidare ett par timmar senare har Dave (som alltså slöt upp igen när han hade fått på sig lite kläder) och Nancy erbjudit oss att campa i deras trädgård, vi har pratat konst, politik och om ett framtida vernissage i Sverige (om någon har lite trädstammar och två sängplatser över så hör av er!!!) och vi har blivit två till i bilen. Det ena är en 86 centilång, konstant orolig tvättbjörn (som jag döper till Ralph några dagar senare) och det andra är en liten dumglad björn på lätt böjda knän och utan ett bekymmer i världen.
Dave.
Ralph och den andra.
3756 miles blev det. 604 svenska mil. (Läs mer…)
Och nu är jag hemma igen, i ett hav av oöppnad post, tunna gröna stjälkar som vuxit upp i min frånvaro (och som alla måste planteras om nu) och halvuppackade resväskor. Jag ska försöka återkomma till resan lite framöver men först måste ”Somebody’s Baby” sluta snurra i min skalle.
Jag fick många förslag på soundtrack innan jag åkte. Från geografiska teman till ”Drivin’ in my car” och sådär. Men det blev väldigt lite temalyssnande. Musik låter sig ju sällan* väljas på det där teoretiska sättet. (*Utom den där natten i LA när vi kördes runt på sightseeing med Drive-soundtracket i bilstereon – det funkade!).
I stället blev det ljudbok, reportageradio eller vad som råkade kännas rätt just då, vilket till exempel var Kurt Vile, Nina Simone och – så perfekt i New Mexico tolkandes Randy Newman – Dusty Springfield.
Reportageradion var gamla hederliga ”This American Life” och ljudboken var Howard Zinns ”A People’s History of The United States”, inläst av Matt Damon.
Men, resans egentliga soundtrack var det inte vi som valde. Musiken som ringer i mina öron medan jag packar upp är låtarna som spelades var vi än befann oss.
Hur vi än rattade på radion spelades de. Och varje gång vi klev in i en luftkonditionerad jättemataffär, väntade på en taco, fyllde upp bensintanken, hällde grädde i morgonkaffet på någon diner så sipprade de ur högtalarna. Pretenders, Pink Floyd, Carly Simon. Hall & Oates, Fleetwood Mac, Jackson Browne. Gamla rockklassiker helt enkelt.
Såhär lät resan, överallt hela tiden. Och det finns inget som talar för att Jackson Browne någonsin lämnar mitt huvud.