RSS
Öppna alla

Jamaicabloggen: #1 Althea & Donna ”Uptown Top Ranking” (1977)

althea_uptown

Inget symboliserar den jamaicanska musikens lättsamma och anspråkslösa attityd till pophistorien bättre än Althea & Donnas ”Uptown Top Ranking”. (Läs mer…)

Låten bygger på ”I’m Still In Love With You”, en gammal produktion från skivbolaget Studio One som har varit en del av det allmänna jamaicanska medvetandet i flera årtionden.

Alton Ellis var först med att spela in låten 1967. På 1970-talet gjorde Marcia Aitken en nyinspelning med ett kvinnligt berättarjag som också blev mycket populär. 1975 släppte toastaren Trinity en deejay-version, ”Three Piece Suite”, som slog ner som en bomb på öns dansgolv. Althea & Donnas ”Uptown Top Ranking” gick upp i toppen av Englandslistan 1978, mycket tack vare support från den idag framlidna radiolegenden John Peel.

2004, nästan fyrtio år efter Alton Ellis originalinspelning, fick Sean Paul och Sasha en stor hit i både Europa och USA med samma låt.

”Uptown Top Ranking” bevisar en av popmusikens eviga teser: att tjejer i tonåren har betydligt känsligare smaklökar (och bättre humor) än medelålders män. Althea & Donnas patoisslang gjorde det inledningsvis svårt för utomstående att förstå vad de sjöng om. Men låten är inget annat än en ironisk blinkning mot dåtidens ortodoxa och mansdominerade rootsreggaescen.

Althea Forrest och Donna Reid gör upp med missuppfattningen att ytlig underhållning per definition är en motsättning till substans och innehåll. De må vara unga och söta och strutta omkring i högklackat och uppseendeväckande minimal klädsel när de gör stan, men det betyder inte att de är mindre nere med de allvarsamma rastamännen. Typ.

”Uptown Top Ranking” var ursprungligen en svarslåt till Trinitys ”Three Piece Suit”. Liksom många andra män kände Trinity sig tvungen att få sista ordet och spelade in en svarslåt till svarslåten: ”Slim Ting”.

Det känns onödigt att påpeka att den inte var i närheten av att nå samma framgångar som Althea & Donnas version.

Lyssna: Althea & Donna ”Uptown Top Ranking” (Spotify-länk)

Med det här inlägget tackar jag och Jamaicabloggen för oss. På Spotify har jag satt samman en lista med de flesta av låtarna som har nämnts här. Anmäl er som prenumeranter så fortsätter jag att publicera fler favoriter där. Hädanefter hittar ni mig bland annat i  Sydsvenskan, twitter eller på losingmytasteforthenightlife.se. 

Jamaicabloggen: mitt Jamaica med Mash Up International

Mash Up Intl press 1.1

Sist ut att ta med dig till sitt Jamaica: Mash Up International! (Läs mer…)

Med sina omarbetningar av Veronica Maggio och Miike Snow har Mash Up International skapat tropisk karnevalstämning i popsverige. Här ger de sin bild av den klubbkultur som legat till grund för mycket av deras skapande.

Vilket är ert första minne av reggae och jamaicansk musik?

Ulf Risberg: Jag kom in på reggae för 10-15 år sedan, och blev fast för dancehall runt 2001 när jag började köpa singlar från Jamaica med artister som Lady Saw, General Degree och Sean Paul. Det mest fysiska minnet är första gången jag var på ett riktigt sound, Meditative från Uppsala, med bas som vibrerar i näsborrarna!

Robert Petersen: Jag har ett mycket töntigare minne, om man menar jamaicansk musik i en bredare bemärkelse. Det var i början av 90-talet när jag dansade tryckare till UB40s ”Red, Red Wine” på en fritidsgård i Borlänge.

Vad är speciellt med jamaicansk musik för er?

R: Den totala respektlösheten för genregränser. Särskilt inom dancehall låter man sig inspireras och ibland sno, av andra musikstilar – allt från hiphop, traditionell indisk musik, country eller opera till heavy metal. Sedan kokar man ner det i den stora dancehallgrytan och allt blir fett. Det synsättet tror jag har påverkat Mash Up International en hel del.

U: Basen och rytmen. Dancehall är så direkt energi. En äkta bra reggaebasgång fastnar direkt i kroppen.

Är det någon period av den jamaicanska musikhistorien som influerat dig mer i ditt arbete än någon annan?

U: 1980-tal och tidig 1990-tals dancehall. Ju mer minimal rytm och basgång desto fetare.

Vilken Jamaicarelaterad låt tycker ni att PSL-läsarna ska kolla in?

U: Tempo riddim, i versioner från 1985 och framåt. Bäst är ändå originalinspelningen med Anthony Redrose. En basgång som mördar och en minimal trumrytm som både driver framåt och är tillbakalutad.

R: Lady Saws ”Squeezing Me” på Wipe Out-rytmen. Den är så vansinnig. En surfgitarrloop och sen världens bästa Lady Saw som mördar rytmen totalt och snackar om hur tight hon är.

Uppsalatrion Mash Up International består av Robert Petersen, Mats Norman och Ulf Risberg. Senare i vår släpper de sin debut-EP med gäster som Timbuktu och Gnucci Banana. I sommar hittar ni dem på festivaler över hela landet.

Jamaicabloggen: #2 Buju Banton ”Sleepless Nights” (2009)

buju banton

Kontrasterna är själva kärnan i nästan all jamaicansk popkultur. Samhällets enorma klasskillnader som avspeglas i musiken. Det blixtsnabba skiftet mellan mjukt och hårt, mellan hat och kärlek, mellan religiös kyskhet och frisläppt sexualitet, mellan misär och framtidstro.

Få artister personifierar dessa motarbetande och motsägelsefulla krafter bättre än Buju Banton. (Läs mer…)

Mark Myrie, som han egentligen heter, fick sitt genombrott under tidigt 90-tal med hårdrostade singlar som ”Big It Up”, ”Batty Rider” och ”Love Mi Browning”. Flera av hans tidiga hits går att hitta på ”Mr Mention” som 1992 raderade alla tidigare försäljningsrekord för album på Jamaica. Då hade Buju Banton ännu inte fyllt 20 år.

Mot mitten av 90-talet fann Banton Jah, lät håret växa och rörde sig allt längre bort från det publikfriande snusk, våld och hat som dancehallscenen tidigare fått sin näring från. Mästerverken ”Til Shiloh” (1995) och ”Inna Heights” (1997) var betydande för den pånyttfödelse av spirituell medvetenhet och rastafari som gjorde stora avtryck på den jamaicanska popscenen i slutet av 90-talet.

När man idag lyssnar på upplyftande lägereldshymner som ”Untold Stories”, ”Hills & Valleys” och ”Destiny” är det svårt att tro att det är samma person som några år tidigare gått i bräschen för våldsamma musikaliska hatangrepp på homosexuella (för en fördjupande artikel om homofobin inom dancehall: läs Hasan Ramics färska artikel på Nöjesguiden.se).

Jag såg Buju Banton på Kulturbolaget i Malmö sommaren 2009. Konserten var ganska sammanfattande för hans karriär. Banton inledde lättsamt för att ju längre spelningen gick sluta sig mer och mer i sig själv. Även om han spelade många av sina största låtar var det som gjorde mest intryck på mig en relativt nyutgiven akustisk reggaeballad.

Till skillnad från de flesta av Buju Bantons största låtar handlar ”Sleepless Nights” inte om gud eller stora samhällsomstörtande ämnen. Istället är det en simpel låt om kärlek som vissnat, svek och det där ögonblicket i ett uppbrott då det inte längre behövs några ord för att förklara att ett vi inte längre existerar.

Lyssna: Buju Banton – Sleepless Nights (Spotify-länk)

Bonus: Många hoppades länge att Buju Banton skulle axla arvet från Bob Marley och nå en storpublik långt utanför reggae- och dancehallvärlden. Kring millenniumskiftet släppte han exempelvis tre album under amerikanska punkbolaget Epitaphs flagg. I dag har nog även de mest övertygade fansen gett upp hoppet. Förra året dömdes Buju Banton till 10 års fängelse av en domstol i Miami för att ha försökt distribuera fem kilo kokain. 

Bonus 2: ”Sleepless Nights” är producerad av Donovan ”Don Corleon” Bennett som jag tidigare nämnt i förbifarten. Under 00-talets andra hälft låg Bennett bakom åtskilliga sockersöta reggaehits med liknande sound. Jag samlade några av dem här i en Spotifylista. När jag och Musikguiden i P3s Jamaicaexpert Johanna Karlsson räknade ner 00-talets viktigaste poplåtar i Sydsvenskan skrev hon en väldigt fin text om den kanske bästa av dem alla: T.O.K.s reggaepsalm ”Footprints”. 

Musik med: Labyrint

Labyrint

Under snart fyra veckors tid har Jamiacabloggen gett dig inte bara det bästa av reggae, dancehall och jamaicansk pop, utan också en inblick i hur mycket av all popmusik vi hör i dag som är i rakt nedstigande led bördig från Karibien. PSL tog pendeltåget hem till Labyrint, en av Sveriges mest hyllade och omdiskuterade hiphopakter, för att söka spåren efter reggaen i Sverige i dag. Resultatet blev en ”Musik med”-inspelning utöver det vanliga.
(Läs mer…)

”2011 har varit det starkaste året för svenska hiphopalbum någonsin. Men vad som gör att Labyrint sticker ut från resten är att grunden till deras musik till 50 procent är reggae.”
Så skriver Jamaicabloggen- och Studio PSL-bekante Jan Gradvall om Uppsalabördiga Labyrint i sin DI-recension av albumet ”Labababa”.

”Labyrint har ett organiskt sväng som för tankarna till både Peps och tidiga Dag Vag.”, fortsätter han, och det är just det organiska svänget som PSL:S fotograf Petter Thermaenius tog till vara på när han mötte Labyrint hemma hos bandmedlemmen Dajanko. Solen sken, så gänget plockade helt sonika ut möblerna på balkongen och framförde där den här helt omistliga versionen av ”Ensam”.

Mer på PSL: Jamaicabloggen – 30 dagar reggae, dancehall och jamaicansk pop

Jamaicabloggen: #3 Sister Nancy ”Bam Bam” (1982)

sister nancy bam bam

Jag minns fortfarande första gången jag hörde Sister Nancys  ”Bam Bam”. Det måste ha varit i slutet av 1990-talet. (Läs mer…)

Jag vände skivor på Banken bar & brasserie i Falun när en lagom förfriskad snubbe snubblade fram och bad att jag skulle spela en bränd cd-r skiva som han hade med sig. Som alla dj:s som tar sig själva på alldeles för stort allvar himlade jag med ögonen och lät honom förstå att det var fullständigt otänkbart.

Nu råkade personen ifråga vara bror till en barndomsbekant. I en småstad som Falun är det tillräckligt för att räknas som en consigliere. Så jag lyssnade på låten och överraskades inte bara av att den passade utmärkt in i kvällens musikblandning. Det var en av de tuffaste reggaelåtar jag hört.

Musiken hade en tydlig förankring i kompromisslös 70-talsreggae och dub men sången påminde mer om de improviserade och naivt författade barnramsor som hördes på tidiga raptolvor. Samtidigt som det lät barnsligt lättillgängligt utstrålade den kvinnliga vokalisten en loj självsäkerhet. Samma självklara självförtroende som bara hörs hos unga och hungriga artister som är övertygade om att de just nu gör något som ingen annan gjort tidigare.

Sister Nancy var bara tjugo år när hon 1982 utnämnde sig själv till the only woman with a d.j degree. I början av 80-talet var hon också tämligen ensam på den mansdominerade dancehallscenen.

”Bam Bam” och ”Only Woman With A D.J. Degree” är hämtade från Nancys Winston Riley-producerade debutalbum ”One Two”. Även om skivan och Sister Nancy gjorde outplånliga avtryck långt utanför reggaevärlen innebar det aldrig en särskit lönsam musikkarriär.

När Jamaican Observer 2002 letade upp Ophlin Russell-Myers, som Nancy egentligen heter,  jobbade hon på ett bankkontor i New Jersey i USA.

Lyssna: Sister Nancy ”Bam Bam” (Spotify-länk)

Bonus: Producenten Winston Riley gick bort i januari i år. På samlingen ”Reggae Anthology: Winston Riley – Quintessential Techniques” hittar ni många hans mästerverk från 1960-talet fram till slutet av 1980-talet.

 Bonus 2: Produktionen bakom ”Bam Bam” kallas Stalag och tillhör en av de mest inspelade jamaicanska rytmerna genom tiderna. Tenor Saws ”Ring The Alarm”, Super Beagles ”Dust A Sound Boy” , Johnny Osbournes ”Rub A Dub” samt Garnet Silk, Charlie Chaplin och Cocoa Teas ”Every Knee Shall Bow” och är fyra av mina favoriter. Rytmen bygger på organisten Ansell Collins instrumental ”Stalag 17” från tidigt 1970-tal. Stalag och ”Bam Bam” har samplats otaliga gånger i hiphopvärlden. Oaklandveteranen Too $horts ”Blowjob Betty” från 1993 är ett av de mest lyckade exemplen. 

Jamaicabloggen: #4 T.O.K. ”Murder” (2000)

tok murder

Jamaicansk popmusik har ett liknande förhållande till våld som idrottsrörelsen. Även om de flesta är överens om att det är ett destruktivt element som sällan för något gott med sig vill få ta avstånd till hundra procent. Är det slutspel eller war season ska det smälla i närkamperna, tänjas på regelverk och smaka blod för att… för att… för att det tydligen ska göra det när män gör upp om ära och heder. (Läs mer…)

En bokstavlig tolkning av våldsromantiken inom dancehalltexter leder lätt till missförstånd. När hårdingen Ninjaman hotar sina konkurrenter med att han ska mörda dem är andemeningen inte allvarligare än när ett genomsnittligt idrottslag lovar att krossa sina motståndare.

I sin bok ”Med uppenbar känsla för stil” berättar Stephan Mendel-Enk hur våld och en aggressiv retorik hänger samman med den manlighetsbild som råder i det svenska samhället. Även om Sverige och Jamaica skiljer sig extremt mycket åt kulturellt och socialt vågar jag påstå att Mendel-Enks resonemang går att applicera på dancehallvärlden.

I de allra flesta fall är det harmlösa metaforer och förstärkande ordval. Men när våldet blir verkligt får vissa ord en annan innebörd.  I december 2009 var den musikaliska tuppfäktningen mellan Vybz Kartel och Mavado och deras respektive supportrar och följeslagare så allvarliga att Jamaicas premiärminister Bruce Goldning tvingades bjuda in de båda artisterna för fredssamtal.

Trots titeln och redovisningen av diverse potentiella mordvapen har ”Murder” väldigt lite med våld att göra. Den som pojkbandskvartetten T.O.K. varnar alla för är ingen mördare utan bara en kvinnlig bekant på dansgolvet som visar sig vara grymt snygg.

Lyssna: T.O.K. ”Murder” (Spotify-länk)

Bonus: Oavsett vad man tycker om våldsromantik är det svårt att hålla sig för skratt när våldet når Tom & Jerry-nivå. Cutty Ranks tillhör en av de mest humoristiska verbala krigsförbrytarna. Lyssna på lemlästningar som ”Limb By Limb” och ”A Who Seh Me Dun” förstår ni varför. 

Bonus 2: För mer allvarlig inblick i det vardagliga våldet på Jamaica som historiskt sett ofta har haft politiska kopplingar rekommenderas New Yorker-journalisten Mattathias Schwartz artikel A Massacre In Jamaica om gripandet av Christopher ”Dudus” Coke 2010.

Jamaicabloggen: #5 Lovindeer & Shabba Ranks ”Manhunt” (1990)

manhunt

Det räcker att söka efter Shabba Ranks stora crossover-hit ”Mr Loverman” på Youtube för att förstå hur avvikande han framstod på det vita och välstädade musikvideokanalerna i skarven mellan 80- och 90-tal. (Läs mer…)

Vad som i söklistan ser ut att vara en officiell video är i själva verket en parodi från Fox 90-talsserie ”In Living Color” med afroamerikanska komikern Marlon Wayans i rollen som Shabba, eller ”Mr Ugly Man” som de utnämnt honom till (jag hittar faktiskt inget klipp med enbart Shabba Ranks originalvideo, men i den här Youtube-filmen har någon häftat ihop ”Mr Loverman” med parodin som startar efter 3.20).

Idag är det lätt att skratta åt sketchen på samma sätt som vi skrattar åt Justin Timberlakes fantastiska ”Dick In A Box” från Saturday Night Live. Men med vetskap om hur ignorant MTV och resten av musikvärlden behandlade svarta artister under hela 80-talet känns skämtet bara plumpt.

Med sina runda solglasögon, stora guldsmycken,  gigantiska kostymer – helst utan något under – och rakbladsvassa fartränder i både ögonbryn och frisyr hade Shabba Ranks stuckit ut oavsett hudfärg. Nu var han inte bara svart. Han var en svart man som trots sitt avvikande utseende hade fräckheten att utnämna sig själv till sexikon och skryta om att han hade hela lastbilsflak av tjejer efter sig. Han var ”too black and too ugly” som amerikanska musikmagasinet The Fader beskrev det 2010 när de ägnade halva sitt ”Icon Issue” åt Shabba Ranks och hans enorma betydelse för populariseringen av dancehallgenren.

Det var Shabba Ranks och hans djupa barytonröst som öppnade dörren till den breda västerländska popvärlden. Han var först med att samarbeta med stora hiphopstjärnor som KRS One och Queen Latifah. Hans singel ”Dem Bow” ligger ensam till grund för hela den latinamerikanska reggaeton-genren som ursprungligen kallades för just dembow. Hans tre (!) album från 1990 – ”Rappin’ With the Ladies”, ”Golden Touch” och ”Just Reality” – innehåller så många hits att dåtidens dancehallscen framstår som en enda lång enmansshow.

Lovindeer-samarbetet ”Manhunt” släpptes också 1990. Singeln finns inte med på något av albumen ovan, men går hitta på Spotify och Itunes. Låten gör inledningsvis anspråk på att tala från ett kvinnligt perspektiv, men ganska snabbt inser lyssnaren att så inte är fallet. För efter att Lovindeer slagit fast att alla kvinnor förtjänar en redig karl stövlar självklart Shabba Ranks – ”the symbol of S on all girls chests” – in som räddaren i nöden.

Även om Shabba Ranks har en humoristisk glimt i ögat går det att tolka ”Manhunt”, ”Mr Loverman”, ”Trailer Load of Girls” och liknande låtar som tröttsamt manligt erövringsskryt. Men de kan också ses som en uppgörelse med de stereotypa skönhetsideal som fortfarande utmärker den västerländska popindustrin, oavsett om det handlar män eller kvinnor.

Ur det perspektivet blir Shabba Ranks självförhärligande skrävel ett upprop för rätten att vara annorlunda: en uppmaning till att vara stolta över den vi är oavsett hur gud har skapat oss.

Lyssna: Lovindeer & Shabba Ranks ”Manhunt” (Spotify-länk)

Bonus: Tack vare Shabba Ranks tidiga crossoversuccé gavs många av hans album ut på stora skivbolag och går lätt att hitta oavsett vilket musikformat ni föredrar. Jag satte ändå samman en spellista som inkluderar ytterligare några av hans största låtar på Spotify. 

Bonus 2: När vi ändå pratar ”In Living Color” går det inte att låta bli att nämna ”Imposter”, Jim Carreys imitation av Torontos orättvist bespottade reggaehjälte Snow.

Jamaicabloggen: Mitt Jamaica med Hasan Ramic

Hasan Ramic

Tidigare i vinter myntade han nyordet ”Hoffmaestrofobi” i en av PSL-historiens mest omdiskuterade artiklar. Nu tar skribenten och djn Hasan Ramic med dig till sitt Jamaica! (Läs mer…)

Vilket är ditt första minne av reggae och jamaicansk musik? 

– Jag har ett minne av en ledig förmiddag framför tvn i Bosnien. MTV visade videon till Bob Marleys ”Exodus” och jag tyckte att det verkade så himla skönt att åka kajak, fiska och klättra i palmer. Känslan förstärktes av att det var tokvinter ute. Musiken begrep jag mig inte på, jag tyckte att det var spöklikt och off på något sätt, men jag vill minnas att jag diggade den lite grann i alla fall.

Vad är speciellt och utmärkande med jamaicansk musik?

– Hm, förutom det flummiga och svårförklarliga begreppet ”vibes” är den täta interaktionen mellan utövare och fans kanske det bästa och mest utmärkande. Är du oförmögen att få folk att dansa och ha kul finns det en stor risk att en tom – eller full – ölflaska kommer flygande åt ditt håll. Spelar du dåligt och segt som dj blir du utbuad. Reaktionskulturen, den så kallade ”forwarden”, är det jag tror jag gillar mest med jamaicansk musik. Gillar du något visar du det med hela din kropp. Och om du bara råkar ha en pistol i närheten – ja, då fyrar du av den jäveln i luften för att visa uppskattning.

Vilken period av den jamaicanska musikhistorien betyder mest för dig?

– Jag vurmar extra för det tidiga 00-talets dancehall. Det var på många sätt en peak både kommersiellt och kreativt. Det fanns en stor variation i hur musiken lät – från Ward 21s galna skeletala produktioner, listtoppande rytmer som ”Diwali” och hela nyroots-rörelsen stod på sin topp. Det fanns verkligen något för alla, och alla älskade Sean Paul. Det var på den här tiden jag började komma till min rätt som dj. Alla de stora hitsen som kom då är fortfarande floorfillers idag.

Har du tips på en jamaicarelaterad låt till läsarna?

– För att inte gå i fällan och välja en traditionell reggae- eller dancehall-låt säger jag The Clashs ”Ghetto Defendant”. Det är den bästa fritolkningen av reggae som inte är reggae som någonsin har gjorts. Joe Strummer sjunger plågat om fallna vänsteraktivister och det där trumkompet är bara smäktande.

Vad har vi att se fram mot på den svenska dancehallscenen 2012?

– Jag tror stenhårt på Sanjin & Youthman, samt producenten Adde. Det jag skulle vilja se är en svensk Bounty Killa, på svenska.

Hasan Ramic är journalist, mikrofonman och dj. När han inte spelar skivor på klubbar i Stockholm skriver han om dancehall och jamaicansk musik på Nöjesguiden.se. Just nu är han bland annat upptagen med att föreläsa om dubplates och att pedagogiskt gå igenom dancehallens alfabet.

Jamaicabloggen: #6 Michael Prophet/Scientist – ”Love & Unity”/”Your Teeth In My Neck” (1981)

scientist rids the world of

Ibland är det svårt att förstå hur ett litet u-land som Jamaica kan ha haft ett sådant enormt inflytande på den moderna musikhistorien. För det är precis som Jan Gradvall konstaterade i intervjun här förra veckan: utan Jamaica ingen rap, ingen remixkultur, inga samplingskretslopp och inga genrer som hiphop, jungle, drum & bass, speed garage eller dubstep. (Läs mer…)

Det spelar förmodligen ingen roll i vilken dansmusiktråd vi börjar nysta. Förr eller senare hamnar vi alltid på ett utomhusdiscotek i 60-talets Kingston, med en gaphals som rabblar obegripligheter över någon raspig b-sida från Treasure Island eller Studio One.

Dub är den jamaicanska popmusikens stumma och skräckinjagande bortbyting; reggae där någon mejslat fram de karga rytmskeletten och spökat ut dem med ekon och ljudeffekter. Den teknikdrivna genren utvecklades på 70-talet av musikingenjörer och studiotrollkarlar som King Tubby, Lee ”Scratch” Perry, King Jammy och Joe Gibbs.

Dubkonnässörer lyfter gärna fram 70-talsskivor som Augustus Pablos ”King Tubby Meets Rockers Uptown”, Lee Perry och The Upsetters ”Blackboard Jungle Dub” och Joe Gibbs albumserie i fyra delar: ”African Dub All-mighty”. Själv har jag alltid varit svagare för Hopeton O Browns omarbetningar av det tidiga 80-talets största rootsreggaelåtar.

Brown kallade sig Scientist och var ursprungligen en av King Tubbys lärjungar. Under 80-talets första år släppte han mängder av dubalbum med lika kreativa albumteman och omslag som musik.

”Your Teeth In My Neck” är en omarbetning av sångaren Michael Prophets ”Love & Unity” och finns med på ”Scientist Rids The World of the Evil Curse of the Vampires”, ett album med dubtolkningar av låtar med framförallt Prophet och The Wailing Souls.

”Love & Unity” är en rootsreggaediamant redan i original, men det är Scientists kusliga dubremix som får nackhåren att resa sig.

Lyssna: Michael Prophet ”Love & Unity”  / Scientist ”Your Teeth In My Neck” (Spotify-länkar)

Bonus: Dubspöket visar sig i många skepnader och återuppstår med jämna mellanrum i de flesta dansmusikgenrer. Brasilianska filmaren Bruno Natals dokumentär ”Dub Echoes” från 2008 är absolut sevärd även om han valt intervjuobjekt med ett lite väl grumligt 90-talsfilter. I musikväg finns hur mycket som helst att välja mellan. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på Prince Jammys digitala dubexperiment ”Computerised Dub” som låter som 25 år gammal dubstep. Rhythm & Sounds dubtechnoprojekt ”See Mi Yah” och ”Rhythm & Sound w/The Artists” från mitten av 00-talet står sig väldigt bra som samtida representant för dub och klubbmusikfusioner än idag. 

Jamaicabloggen: #7 Kofi – Didn’t I (1987)

kofi black sugar

Av den jamaicanska musikhistoriens många subförgreningar har få blivit så styvmorderligt behandlade som lovers rock: reggaens motsvarighet till r&b- och soulmusikens sängkammarballader. (Läs mer…)

Kanske beror det på att smöriga relationsdraman från det plastiga 80-talet länge låtit härsket i öronen på dem som sett det som sitt uppdrag att teckna ner musikhistorien. Kanske beror det på att lovers-scenen framförallt blomstrade i England och inte på Jamiaca. Kanske beror det på att merparten av genrens artister och fans var kvinnor, vilket Kristofer Andersson redan konstaterat i ett utmärkt fördjupande reportage på musikpublikationen Throw Me Away.

Den närmaste tiden kommer förhoppningsvis fler att upptäcka musiken som brittiska kvinnor med rötter i Västindien hållit närmast sina hjärtan i årtionden. För ett par veckor sedan släpptes Menelik Shabazz dokumentär ”The Story of Lovers Rock” på DVD. I slutet av månaden  ger musikarkeologerna på Soul Jazz Records passande nog ut ”Harmony, Rhythm & Style: Lovers Rock & Rare Groove In The UK 1975-92”. Samlingen är ett absolut måste för både lovers-fans och för alla oss som inte kan få nog av disco- och soulhits i baktakt.

Brown Sugar-sångerskan Kofis singel ”Didn’t I” finns inte inkluderad där. Den hittar ni istället på det genomgående starka soloalbumet med den något tveksamma titeln ”Black… with Sugar” från 1989.

Lyssna: Kofi – Didn’t I (Spotify-länk)

Bonus: Självklart har det även spelats in mängder av dramatiska soulballader på Jamaica. Boxen ”Trojan Lovers” ger en bra introduktion till den jamaicanska delen av scenen. Bland annat för odödliga klassiker som Sharon Forresters ”Silly Wasn’t I”, ”Tonight” med Keith & Tex samt Fab Five Incs oöverträffade tolkning av Johnny Bristol och The Osmonds ”Love Me For A Reason”. När vi ändå är inne på jamaicansk soul går det inte att undvika att nämna rocksteady-legenden Alton Ellis, öns kanske främsta sångare genom tiderna. Börja med hans debutalbum ”Mr Soul of Jamaica” från 1967 och jobba er framåt. 

+ Ladda in fler inlägg