RSS
Öppna alla

Nä va sjukt, helvetet bottenfrös precis

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Spotify rekommenderade något som jag faktiskt gillar! (mer…)

Baserat på mitt intresse för Jayke Orvis & The Broken Band och Bob Wayne rekommendera streamingtjänsten Goddamn Gallows, och ta mig satan om det inte låter bra! (Obs dock att de ser fördjefliga ut…)

Och justja, det här har hänt också, när jag var och praode på PP3 igår. Gud vad jag älskar Conan.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Nytt med Blood Ceremony

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Det kanadensiska nu doom-bandet Blood Ceremony har varit på alla mina topplistor, alltid. Ändå har jag lyckats missa dem varje gång de turnerat i Sverige. (mer…)


Men nu ska jag äntligen alldeles strax få se dem live: först i Paris (stannar till där för att pusta ut efter Kongo), sen i Stockholm. Och, säg ärligt nu, skulle det verka helt psykotiskt att även dra en sväng förbi Götet för att se dem där?

Som en del av Europaturnén släpper de en singel 28 april, ”Let it All Come down”. Än så länge finns den bara som promo, men den låter väldigt bra. Det är enklare än senaste skivan, ”The Eldritch Dark”, och rak, hård rock and roll.

B-sidan är en cover på den här Iron Claw-låten. Jag älskar så klart båda två.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

”Det är en del konstiga frågor…”

sida 1 le tigre intervju darling

För att fira kvällens Kobra som kör riot girl-special letade jag fram den här kaotiska fan girl-intervjun med Le Tigre. (mer…)

Jag jobbade som musikredaktör på tidningen Darling, och hela redaktionen älskade både Le Tigre och Bikini Kill djupt och innerligt. När vi fick chansen att intervjua dem kunde vi inte bestämma vem som skulle få göra det så istället fick alla som ville vara med (väldigt riot girl). Det blev jag, Marie Birde (som numera jobbar på Damernas Värld och som gjort Stil i P1), Therese Svensson (som numera är kock och skriver genialisk matblogg) och Liv-Marit ”Marit” Bergman (som numera själv är huge pop star).

Som jag minns det var vi alla paniskt nervösa. Jag kan bara urskilja en enda fråga i den här intervjun som min, vilket måste betyda att jag bara flåsade i luren resten av tiden. Utan att veta exakt vem som frågade vad verkar det ändå som om Marit var den enda som faktiskt ställde tydliga, smarta frågor (förlåt Marie ”Babylon” Birde och Therese ”Laktosintolerant” Svensson).

Kathleen Hanna var extremt vältalig och smart och JD Samson väldigt flummig (vid ett tillfälle frågar Kathleen ”Ligger du i badet JD?” på vilket hon svarade ett svävande, dröjande ”Uhm, näää…”).

KLICKA PÅ BILDERNA SÅ BLIR DOM STORA OCH LÄSBARA.




Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Ang. grunge-revisionismen

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Nu i veckan var jag med i Musikguiden och pratade om Nirvana. Inför programmet hade min sönderlämnnade hjärna lite svårt att liksom fästa på ämnet, men som en skänk från radiohimlen lyssnade taxichauffören på P1 när jag åkte till Radiohuset, och då hörde jag följande mening: (mer…)

- Namnet ["Smell Like Teen Spirit"] sägs komma ifrån att Kurts gamla flickvän sprayade orden över en vägg.

Jag är absolut inte i en position att kasta faktaskam på P1. Sätt mig i den kanalen och be mig prata om vilket ämne som helst (Krim! Ftalater! Chopin!) och jag skulle dratta på arslet på det mest opålästa sättet.

Men hörrni, vi har ju faktiskt pratat om det här och MAN FÅR INTE SÄGA ”GAMMAL FLICKVÄN” OM HISTORISKT VIKTIGA KVINNOR. Så detta blev mitt ämne i Musikguiden. Grunge-revisionismen. Hur historien skrivits om av banden som inspirerats av Nirvana.


Kathleen Hanna, alias Gudinnan

Till att börja med: Kathleen Hanna – som klottrade de där orden på väggen – är så ENORMT mycket mer än någons gamla flickvän. Hon var dessutom inte Kurt Cobains flickvän. Tobi Vail var Kurts flickvän, och även hon var ju så klart eoner mer än någons gamla flickvän. Om man jämför Kathleen och Tobis band Bikini Kill med Nirvana så skulle jag säga att Bikini Kill utgör, säg, 2-5 % av min självbild (vilket alltså är mer än alla människor jag träffade och/eller lärde känna från 1995 till -99, sammanlagt) medan Nirvana är ljud i luften, en vårvind som rufsade ens hår nån gång, något som vibrerade ut ur radion utan större mening eller betydelse.


Kurt i klänning

Men det här är ju så klart också revisionism, för om det är nånting historien om klottret berättar så är det ju att Nirvana – eller i alla fall Kurt – var helt och hållet närvarande i riot grrl-scenen. De var också viktiga. De var en del av något som hände just då, som var avgörande för såna som mig.

Men sen dess har något förändrats. Nygrungebanden som blivit stora nu – High On Fire, Kylesa, Mastodon och *rys* Queens Of The Stone Age – har tvättat Nirvanas arv helt rent från subversiva, feministiska och queera övertoner. Bilderna på Kurt i klänning och nagellack har försvunnit och det enda som finns kvar är skogshuggaraccessoarer och machismo, något som Nirvana revolterade emot. Men deras lek och drift med grabbighet var alldeles för nära verkligheten, och deras version av historien kunde nästan helt sömlöst inkorporerades i det breda, slöa, ”goa göbbar mä gitarrer”-mainstreampaketet. Och nu säljer Queens Of The Stone Age ut arenor och Bikini Kill är namnlösa kurtisaner.


Weedeater, från en promobild i vintras

Så, när det kom till vår Musikguideshemläxa, att välja en låt av ett band som inspirerats av Nirvana, fick jag så klart problem. Men jag är nöjd med mitt slutgiltiga val. Istället för supermesiga ”Mean Girls Give Pleasure” med Daniel Johnston (som jag ville spela eftersom det var något som Kurt skulle ha lyssnat på idag), så valde jag ”Gimme Back My Bullets” med Weedeater. Det är en cover på Lynyrd Skynyrd, och en rolig illustration av hur ”smutsig” musik lät på 70-talet, jämfört med hur den lät på 00-talet. Dessutom kan man inte inte älska sydstatsband som skickar promobilder på sig själva när de sitter på toaletten och håller varandra i handen.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Detta har hänt

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Sju mycket effektiva sätt att hitta sin kropp igen. (mer…)


Jag har gått på utställning och känt igen känslan när Fredrik Söderberg tolkar Aubrey Beardsley som tolkar Salome. Efter släpp av bok och lämning av tidning är det som om kroppen liksom prioriterats bort. Så för att hitta tillbaka till den har jag:


… sett D.A.D. live, givit dem ett mycket högt betyg i Dagens Nyheter och mötts av både glädje och bestörtning*.

<


… fikat på lotten.


… sett Gravmaskin live, igen. Och tänkt, igen, att om de kan ta med sig den där skramliga, monotona energin in i en studio så skulle de kunna gör en av årets bästa skivor.


… skördat jordärtskockor tills mina händer ser ut som en gruvarbetares.


… sett ytterligare en utställning, av Vanna Bowles, som den här bilden absolut inte gör rätta. Giftiga växter och vackra teckningar FTW.


…. blivit förälskad i naturen. Igen.

*Daniel ba, ”Säg EN bra låt med D.A.D” och ja ba, ”‘Sleeping My Day Away’, ‘Laugh n a 1/2′, ‘Girl Nation’…”. Jag fortsatte även ganska länge efter det – ”‘Jonnie’, ‘Call of the Wild’” – men jag kan absolut erkänna att när jag kommit till typ ”Counting the Cattle” var jag nog mest obstinat.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Försöker lära mig franska nu

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Inför Kongo alltså. Men blir lite distraherad för att Karen Dalton sjunger som en gudinna… (mer…)

(Tack för tipset Anna, jag älskar den!)

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Nyhetstajm

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Hallå lyssna, jag ska till Kongo! (mer…)



Det har varit på gång ett tag, men nu är det bestämt. Jag ska dit för att skriva om musik, och behöver alltså lyssna in mig ordentligt på allt från Wenge Musica och Zaıka Langa Langa till Benda Bilili och Fally Ipupa (ett barn på kongolesiska ambassaden tipsade mig om att han har extremt cool stil).

För några dagar sen var jag och vaccinerade mig och tjuvlyssnade på det här roliga övertalet i väntrummet:

- Ska du till Saudiarabien? Då måste du ta hjärnhinneinflammation också! Ska du kyssa stenen i Mekka? Bara på stenen lever fyra olika sorters hjärnhinneinflammation!

Inne i vaccinationsrummet, bakom britsen, hängde en stor världskarta och jag satte genast fingret på Kongo-Kinshasa och sa stolt ”Dit ska jag!”. Sen upptäckte jag att precis alla andra turister som suttit där gjort samma sak. Thailand var inte mer än en vit fläck. Kinshasa såg dock ganska orört ut.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Presentgudarna har lett mot mig

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Naket, naket, påklätt och ett ljus. (mer…)


Medsols med start vid den rosa boken:

”Swedish girls” av Louise Enhörning och Nina Andersson
Både Louise och Nina är två favoritfotografer (Louise var ju med i det här inlägget tidigare), och jag älskar den här boken. Man skulle säkert kunna säga en massa saker om den kvinnliga blicken, eller hur tydligt det blir att porträttet alltid är en blandning av fotografens och modellens personligheter, men jag stannar vid att den innehåller en jävla massa både heta och coola katter i olika stadier av avkläddhet samt ett omslag i rosa ormskinnsimitation.

Ljus av Pia Simensen
Det här är alltså inte ett doftljus, utan ett briljant sätt att återanvända gamla syltburkar på. Pia diskar burken, pillar bort etiketten, pillar ner en veke, fyller burkan med stearin och målar en av sina genialiska teckningar på (just den här är ett självporträtt i formen av ett mexikanskt skelett). Går både att köpa och göra själv, beroende på begåvning och ekonomi…

Väska från Mahala Vintage
Jag känner ju ofta att jag är som en krigskorre i fält när jag recenserar konserter och festivaler. Alltså är jag extremt tacksam för den här försenade fölsedagspresenten: en militärväska, som jag tror kanske tillhört en mc-kurir eller liknande. Blocket får precis plats och det finns små fack och grejer för pennor och mynt.

Salong Flyttkartong-boken
Linnea Sjöberg är en favvokonstnär som jobbar i stora, vidsträckta koncept som ibland är svåra att överblicka. Därför är det så härligt när hon samlar ett litet stycke av det hon gör i en fotobok på det här viset. Christopher Insulander (som du minns från den här Ghost-videon) dyker upp på var och varannan sida och är en perfekt fotomodell. Dessutom är estetiken i boken min ultimata: helt och hållet rå DIY.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

3 x metal

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Antichrist, Vampire och Tribulation på Blod & Svärd. (mer…)

Jag har, de senaste dagarna, släppt en bok och gjort klart en tidning. Så när jag blev ledig, nu i lördags förmiddag, kände jag att det var dags att liksom ta ut svängarna lite. SÅ glad att ha band som Vampire, Antichrist och Tribulation på min sida i den situationen.

Den här helgen spelade de på klubben Blod & Svärd, på Kägelbanan, och vid första anblick kunde det kanske se ut att bli en kväll med tre lite liknande band. Men allteftersom klockan rasade allt närmare midnatt blev det mer och mer tydligt att varje band valt att ta just sin specifika version av döds eller thrash så långt i sin egen riktning att kvällen blev som en provkarta över hur genrerna skulle kunna utvecklas i den bästa av världar. Och för varje spelad konsert vände vi oss gång på gång till varandra och sa, ”Oj oj, det där kan det ju inte vara kul att gå på efter.” Och efter varje spelad konsert var det som om den kastade handsken plockades upp och kastades tillbaka i världens ansikte med full kraft.

Men den största utmaningen hade nog ändå Tribulation. Efter Vampires och Antichrists väldigt liksom näven i luften-, kasta ölglas-metal (så glad att folk gör det igen!) var Tribulation som en misantropichock. Ungdomarna som kommit för att headbanga fick absolut göra det i några låtar, men sen övergick konserten i en introvert, flummig resa till hårdrockens mörka hjärta, som fick min just nu Pink Floyd-älskande man att gå i spinn. Jag taggade bilden på PSLs Instagram med ”dödsglädje” och älskade varje sekund av det.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

Den sista färden

elin unnes av ulrika owesdotter bro

Perssons Pack lägger ner och jorden slutade precis snurra i nån sekund. (mer…)

Det här handlar inte bara om att jag, när jag var 15, plankade in på en Perssons Pack-konsert i Bollnäs, eller att jag sen stalkade Per Persson genom hela byggnaden enbart för att stå i diverse dörröppningar och fuktögt blinka mot honom medan han drack Ramlösa under tystnad. Eller att jag, ett par år senare, framförde ”Ett paradis längre ner” som spoken word-stycke, iklädd kritstrecksrandig kostym medan en klasskompis improviserade på saxofon i bakgrunden. Och det handlar inte heller – i alla fall inte enbart – om att jag kände att mitt liv peakade när en kompis berättade att nån tejpat upp en av mina recensioner, där jag skrev att Perssons Pack låter som det känns att somna i snön bakom buss 100s kur, i en av buss 100s busskurer. (Hmm, varför har Perssons Pack närvarat vid alla mina mest dagbokspinsamma ögonblick!?).


Ensam längst fram vid scenen under en överraskningsspelning med Perssons Pack i vintras.

Men det handlar inte bara om det. Det här är inte någon subjektiv upplevelse. Det är sjukt deppigt att Perssons Pack lägger ner för att de, helt objektivt, är ett av Sveriges bästa band. Detta kan även vara en av få saker som jag och Thorsten Flinck håller med varandra om (han misslyckades lika kapitalt som jag med att fånga Perssons Packs storhet i covern ”Bortom månen och mars”). Det måste betyda att det är sant.

Anledningen till att det här är skittråkigt besked handlar om att Perssons Pack texter är så försiktigt genialiska, på det där sättet som Bob Dylan också är så bra på förändras de upprepningar och intonation. Det handlar om brutaliteten i en låt som ”Det liv jag älskar att leva”, som fortsätter ”tar långsamt livet av mig” på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att lyssna på den på fyllan. Och hur den sen lättas upp där precis i slutet av en ljuvlig, gömd referens till ”Highwayman” (där Johnny Cash också drömmer om att få dö och komma tillbaka som en liten droppe regn). Det handlar om det mäktiga i att faktiskt inte bara översätta country till svenska, utan att göra svensk country, och lyckas. Och visst, jag kan gilla en liksom mer normalt modern låt som ”Stenad i Stockholm”, särskilt när den sjungs av någon som i perioder dricker Ramlösa under tystnad. Men nästan ännu bättre är den barnprogramsaktiga tolkningen av nån sorts melankolisk folkmusik i ”Från Åsen till Byn” (byn – som bara ännu ett bevis på att det är en av världens mest självupptagna byar – är alltså Edsbyns smeknamn). Eller det här att de tar ett svenskt arv – som i ”Mördar-Anders” till exempel – och gör det vettigt och attraktivt. Och sen handlar det ju så klart om norra Sveriges inland också, om skogsnäring och utbyggda älvar och om att skapa ett värdigt liv i ständig opposition till något annat, större, oavsett om det är precis runt hörnet, eller i huvudstaden.

Hejdå Perssons Pack, vi ses en sista gång till sommaren.

Läsar- och artikelkommentarer är inte redaktionellt material

Kommentarerna är inte förhandsgranskade av SVT. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. Du måste följa SVT:s regler och villkor för kommentarer.

+ Ladda in fler inlägg