Detta foto: Chad Robertson
En blond tjugonånting kom upp till mig alldeles i slutet av mitt två timmar långa mördarköande och erbjöd byteshandel i nästan typiskt Prince-poesi-vis; ”I´ll give you massage, man, you´ll give me your ticket”
Detta var inte det första köpslåendet om att komma in på en av årets mest omtalade och beryktade konserter i Austin.
Under evighetsköandet erbjöds jag allt från 200-500 dollar för att ge mig på den inte helt enkla matchen att kränga av mitt lila plastband runt handleden och ge det till någon annan.
Till Prince första spelning på SXSW någonsin gick det nämligen inte att köpa en biljett.
Den var bara öppet för inbjudna (jag såg Jim James i kön) eller folk som tävlat sig in med hjälp av en funktion på en viss telefonmodell. Som fanns till salu. Det var ju telefonfabrikanten som stod som arrangör för aftonen.
Konserten var egentligen ännu ett av dessa allt vanligare marknadsevent på festivalen (jag såg LL Cool J göra en bedrövlig uppvisning för ett chips-bolag tidigare i veckan och ifjol stod Lil´ Wayne och viftade med en läsk innan sin konsert).
Att Prince hade sällskap av A Tribe Called Quest gjorde förstås sitt för intresset. Samt påståendet om att både Frank Ocean och Bruno Mars skulle komma. Plus ytterligare, sena rykten om gästspel från Jay Z och Justin Timberlake.
Det skvallrades om att hela eventet skapades i sista sekunden. Och att telefon-människorna egentligen struntade blankt i vem som skulle spela. Bara det var stora namn. Och att dessa stora namn inte spelade på en massa andra ställen i Austin under veckan (vilket är vanligt – de flesta spelar ju mer än en gång på SXSW).
Det är säkert inte billigt att boka Prince, men jag tror att sponsorn fått valuta för sina dollar. Prince tackade nämligen dem artigt med firmanamn och allt ”for makin´this happening” under ett mellanspel.
Jag fick nypa mig lite i funkfläsket.
Är detta verkligen mannen som en gång skivbolagsprotesterade med att skriva Slave! på sin kind som står där och horar för en android?
A Tribe Called Quest valde dock, tvärtemot Prince, att såga arrangörerna istället. De surnade till eftersom publiken på de två VIP-hyllorna var likstel i jämförelse med alla de som höll fest på dansgolvet.
Att det sedan ironiskt nog rådde totalt telefon-foto-förbud under Prince konsert var kanske inte en lika kul effekt för eventmakarna?
Klubben där allt ägde rum heter La Zona Rosa. Den må ligga lite i utkanten av det festbälte som sträcker sig runt 6:th Street i de centrala delarna av staden under festivalen, men särskilt nedtonad var inte stämningen runt omkring.
Jag trodde faktiskt först att det var en brottsplats modell större när jag anlände till ett mindre inferno av avspärrade gator, otaliga poliser och bilar med ljuset fullt snurrande.
Visserligen hade det samlats ett knappt hundratal nyfikna utanför spelstället, men det kändes ändå som om sheriffens risk- och konsekvensanalysen hade spårat ur. Prince må ha hängivna fans, men särskilt kravall-belägna är de inte.
Fast hysterin kanske ingick i evenemanget? Telefonbolaget har kanske gjort en deal med den lokala polisen? Ingenting förvånar mig längre. Efter en vecka event-event-event på SXSW vet man att allt bara handlar om köp och sälj.
Jag förstår sångaren i DIIV som fick ett utbrott tidigare i veckan över en festival där musiken får en mindre roll – och kring-krims-kramset en större.
A Tribe Called Quest inledde hela kvällen. Det var allsång från början till slut och rätt många jag pratade med var faktiskt här främst för dem. I 45 minuter radade de upp hela sin historia tills Q-Tip tog fram en handduk och började göra rent på scengolvet ”I´m Cleaning Up for Prince”
Sedan, vid midnatt, var det dags…
Hela Prince 22 personer (!) stora upplaga av sitt band The New Power Generation inklusive nya sånggruppen 3D Eye Girl kom utan föranonsering tågande som ett marchin´ band rakt igenom publiken iklädda festival-djur-hattar i (eskorterade av fyra av dessa otaliga poliser på plats).
(Ni hör kanske hur jag tjuter av förtjusning)
Detta blev början på den blandning bestående av ca 30 % vanlig konsert (den som ni kanske såg i Roskilde och på Way Out West senast) och 70%hans berömda, oftast nattliga, timslånga, lekfulla sessions.
Vi fick ungefär två timmar och 40 minuters blandning av ovanstående vilket inkluderade sex extranummer och iallafall fyra, kanske fem klädbyten (av denne min, för övrigt, störste stilgigant). Det är något mer än de sex på förhand utlovade låtarna.
Prince själv tog för ovanlighetens skull på alla sätt en biroll under föreställningen. Jag har aldrig sett honom så tillbakalutad.
Han rörde inte ens sin gitarr under natten. Istället förvandlades han nästan till sin far – orkesterledaren.
Merparten av låtlistan var tolkningar av andra artisters verk (även om de ibland kan kopplas till Prince).
Det kändes bitvis som en lektion i musikhistoria.
Prince lät också bandet stå för de stora solospelet (hans favoriter denna afton verkade vara en girl-who-looks-like-Skrillex-klippt gitarrist och en jättelik trombonspelare).
Vi fick höra dem göra bland annat Curtis Mayfields ”We’re a Winner,” Aretha Franklins ”I Never Loved a Man the Way I Love You,” James Browns ”I Don’t Want Nobody to Give Me Nothing (Open Up the Door, I’ll Get It Myself)” och Rose Royce ”Which Way Is Up”.
Det blev också en lite rörande hyllning till familjen Jackson.
Första extranumret var en version av Michael´s ”Dont´t stop til´you get enough” (som i Göteborg) och därefter hördes både ”What Have You Done For Me Lately” av Janet Jackson samt, i slutet av hela showen, nyligen sverigespelande, Jackson 5:s ”Dancing Machine” (här bjöd han upp till dans för publiken på scen, själv iklädd festival-mössa).
Roligast var det dock ändå när han knöt kontakt med sina gamla kumpaner Sheila E i ”The Glamourous Life” och The Time i en riktigt mäktig version av ”Jungle Love”.
Och mest fest på golvet blev det ändå inte oväntat när han bjöd på få av de egna klassikerna. Som en konfettifylld ”1999″ och en, om en icke-så-extatisk, så dock vacker, ”Purple Rain”.
”I love being a musician. It feels like being a servant, a servant to you.” förkunnade Prince gentlemannamässigt för oss.
Samtidigt som han förklarade att han hade massor med hits. Som han kunde komma hit till Austin och spela någon annan gång.
Själv var jag ledsen över att Frank Ocean uteblev (ingen av de andra kom heller), men nöjd med att se ett av dessa i Prince-sammanhang omtalade nattjam. Och ett, såklart, oklanderligt välframfört sådant.
Men, det var nog många andra denna kväll som hoppats på något annat. Och som gick hem vid i förtid, vid tvåsnåret, när utsikten för en ”Little Red Corvette” eller ”Kiss” såg dålig ut (även om mina nya fina Austin-kompisar från kön – John och Chad – stod ut)
Själv stod jag kvar. Pliktskyldigt skrikandes ”O´Yeah” på Prince fråga ”If you know how to party say ‘O yeah’ i min favorit ”Housequake”. Så är det för oss som också skrivit ”Slave” på våra kinder. Vi ses på musik- och konstfesten i Stockholm i sommar.
