KDT - inte så von oben som man tror Men så i lördags fick jag uppleva motsatsen. Hur det känns att gå på konsert med värdigheten i behåll (eller, där möjligheten i alla fall ges om man inte, som jag, är en klutz).
PoesinWinhill/Losehill spelade på Lejonkulan, en scen på Dramaten som jag aldrig varit på. Och eftersom 100% av alla rockkonserter börjar minst en halvtimme efter utsatt tid (VARFÖR är rockkonserter den enda händelse i världen det inte går att sätta ett exakt klockslag på!?) så kom jag till Dramaten cirka 19.59 och 59. Först var jag sjukt nöjd med att jag lyckats med min idealtajming för alla konserter (pga får inte lön för att stå och vänta på att nån snubbe med en hacky sack i bakfickan ska behaga masa sig upp på scenen). Sen lätt stressad eftersom foajén visade sig vara tom, så när som på en mysig farbror med käpp (arbetsuppgift – oklar) som tittade oförstående på mig och sa att biljettkassan var stängd, konserten började ju klockan åtta. Jamen, jamen sa jag och så pekade han runt hörnet och sa att om jag skyndade mig så skulle jag säkert hinna innan de låste dörrarna.
Bara för att höja pulsen lite hetsade jag upp och ner för Dramatens trappor ett par gånger och drullade in mitt under en Brecht-monolog av Lo Kauppi innan jag hittade rätt. Väl framme vid Lejonkulans dörr möttes jag av en kvinna som sa ”Elin? Du hinner” medan hon räckte min biljett till mig. Sen blev jag följd till min plats. Cirka trettio sekunder senare började konserten. Som ju så klart var precis lika värdig, genomarbetad och varm.
HUR fint är det här? Jag höll typ på att börja gråta.
Dramaten alltså. Det tar tydligen bara 224 år att lära sig hur man ställer till med en lyckad föreställning.
Jag utser härmed Peter Gabriels baleariska 1986-ballad ”In Your Eyes” – med polarpristagaren Youssou N’Dour på gästvokaler – till dagens gamla låt, mest för att få påminna/tipsa om den klassiska filmen den är ledmotiv i. (Läs mer…)
Den romantiska komedin ”Say Anything” från 1989 är Cameron Crowes regidebut, en av tio filmer med både John och Joan Cusack i rollerna (dock ingen Susie, Ann eller Bill Cusack – som mest hittar jag fyra av syskonen i samma film – Grosse Pointe Blank – nån som vet nån med full pott?), plus Frasiers pappa, Jeremy Piven med page, Lili Taylor med brustet hjärta och en The Clash-T-shirt i avgörande biroller. Och så underbara huvudrollsinnehaverskan Ione Skye (Diane), som har ett perfekt sent 80-talsutseende och sportar väldigt mycket lavendelila på ett föredömligt modernt vis.
”A brain trapped in the body of a gameshow host”. Diane i lavendellila.
Den tredje huvudrollen, bredvid kärleksparet Ione (Diane) och John Cusack (Lloyd) spelas för övrigt av Lloyds rock. Sällan har en rock gjort så mycket för att placera en film i en tid och för att – kombinerad med den tidigare nämnda Clash-tröjan och ett intresse för kickboxning – göra hans svar på Dianes pappas fråga ”What are your plans for the future?” så himla ödesmättat för pappan.
”I plan to spend as much time as possible with Diane”.
Här spelas den, ”In Your Eyes”, i en i ordets alla bemärkelser klassisk rockscen som har blivit memad bortom all sans.
Och här är låten tillsammans med något av ett spoilermontage.
KDT - inte så von oben som man tror Men så i lördags fick jag uppleva motsatsen. Hur det känns att gå på konsert med värdigheten i behåll (eller, där möjligheten i alla fall ges om man inte, som jag, är en klutz).
PoesinWinhill/Losehill spelade på Lejonkulan, en scen på Dramaten som jag aldrig varit på. Och eftersom 100% av alla rockkonserter börjar minst en halvtimme efter utsatt tid (VARFÖR är rockkonserter den enda händelse i världen det inte går att sätta ett exakt klockslag på!?) så kom jag till Dramaten cirka 19.59 och 59. Först var jag sjukt nöjd med att jag lyckats med min idealtajming för alla konserter (pga får inte lön för att stå och vänta på att nån snubbe med en hacky sack i bakfickan ska behaga masa sig upp på scenen). Sen lätt stressad eftersom foajén visade sig vara tom, så när som på en mysig farbror med käpp (arbetsuppgift – oklar) som tittade oförstående på mig och sa att biljettkassan var stängd, konserten började ju klockan åtta. Jamen, jamen sa jag och så pekade han runt hörnet och sa att om jag skyndade mig så skulle jag säkert hinna innan de låste dörrarna.
Bara för att höja pulsen lite hetsade jag upp och ner för Dramatens trappor ett par gånger och drullade in mitt under en Brecht-monolog av Lo Kauppi innan jag hittade rätt. Väl framme vid Lejonkulans dörr möttes jag av en kvinna som sa ”Elin? Du hinner” medan hon räckte min biljett till mig. Sen blev jag följd till min plats. Cirka trettio sekunder senare började konserten. Som ju så klart var precis lika värdig, genomarbetad och varm.
HUR fint är det här? Jag höll typ på att börja gråta.
Dramaten alltså. Det tar tydligen bara 224 år att lära sig hur man ställer till med en lyckad föreställning.
