Det har ju gnällts en del här på sistone – på att man alltid måste bli behandlad som en kriminell tonåring när det enda man vill göra är att se ett band och kanske även äta lite friterat potatismos till middag.

Men så i lördags fick jag uppleva motsatsen. Hur det känns att gå på konsert med värdigheten i behåll (eller, där möjligheten i alla fall ges om man inte, som jag, är en klutz).

Winhill/Losehill spelade på Lejonkulan, en scen på Dramaten som jag aldrig varit på. Och eftersom 100% av alla rockkonserter börjar minst en halvtimme efter utsatt tid (VARFÖR är rockkonserter den enda händelse i världen det inte går att sätta ett exakt klockslag på!?) så kom jag till Dramaten cirka 19.59 och 59. Först var jag sjukt nöjd med att jag lyckats med min idealtajming för alla konserter (pga får inte lön för att stå och vänta på att nån snubbe med en hacky sack i bakfickan ska behaga masa sig upp på scenen). Sen lätt stressad eftersom foajén visade sig vara tom, så när som på en mysig farbror med käpp (arbetsuppgift – oklar) som tittade oförstående på mig och sa att biljettkassan var stängd, konserten började ju klockan åtta. Jamen, jamen sa jag och så pekade han runt hörnet och sa att om jag skyndade mig så skulle jag säkert hinna innan de låste dörrarna.

Bara för att höja pulsen lite hetsade jag upp och ner för Dramatens trappor ett par gånger och drullade in mitt under en Brecht-monolog av Lo Kauppi innan jag hittade rätt. Väl framme vid Lejonkulans dörr möttes jag av en kvinna som sa ”Elin? Du hinner” medan hon räckte min biljett till mig. Sen blev jag följd till min plats. Cirka trettio sekunder senare började konserten. Som ju så klart var precis lika värdig, genomarbetad och varm.

HUR fint är det här? Jag höll typ på att börja gråta.

Dramaten alltså. Det tar tydligen bara 224 år att lära sig hur man ställer till med en lyckad föreställning.