Jag gav Lindström ungefär en miljon kronor. I utbyte får vi nu en av de bästa norgehistorier jag någonsin hört. Och på tallriken ligger mat från ett av världens mest ratade kök.

Jag lägger Lindströms kommande album ”Smalhans” på grammofonen.

Sång efter sång på farbror fjord-diskos senaste skapelse är uppkallad efter klassiska rätter från spisen i vårt grannland. Allt ifrån nationalrätten Får-i-kål till Vossakorv och våfflor.

Det låter ljuvligt.

Om förra och tredje soloalbumet ”Six Cups Of Rebel” var lite sökande och prövande i stilen så är ”Smalhans” stavangersonen i sitt absoluta esse.

En erfaren, personlig och självständig diskomakare med tydlig kompass och ett synnerligen rikt universum av ljud och rytm.

Jag drar streck på den Lindströmska kartan tillbaka till den nu sex år gamla samlingen ”It’s A Feedelity Affair”.

Eller till mästerverk som den outslitligt klassiska diskoklassikern ”Baby I
Can’t Stop” som han snurrade till med Christabelle…

Så bra smakar det.

”Smalhans” är som att lösa dyraste biljetten till Hurtigruten. Den där du inte bara färdas i turbåt längs med landets dramatiska kust utan också får göra utflykter in i byar, dalar och upp på bergstopparna.

Lindström gör äventyrsdisko. Sånger som överraskar i sina vändningar.

Det känns nästan som han har mer gemensamt med sina landsmän polarforskaren Roald Amundsen och upptäcksresande Fridtjof Nansen, än med Giorgio Moroder.

När jag spelar ”Eg-ged-ösis” (det betyder socker och äggula, mums!) så känner jag mig lite som sökaren Thor Heyerdahl på hans papyrusbåt Ra II vid avfärd från hamnen i Rafi i Marocko 1970.

Vad händer på havet?

Kommer vi komma tryggt fram till ön på andra sidan horisonten?

Fast, ”Smalhans” är samtidigt ingen resa långt bortom Oslofjorden.

Mitt i det saltade lammlåret (javel, ett av spåren heter ”Lämm-el-lår” efter det barskt rökta köttstycket) påminns jag om vilken stor norgehistoria den här skivan är. Med titlar på både sånger och album.

Hans-Peter Lindströms egna sätt att ”gå på tur” genom sitt liv från att vara Dylan-tolkande gatumusikant till elektro-disko-hjälte med världsrenommé påminner en kneip-smula om den förvandling som hans hemland genomgått de senaste åren.

Även Norge har, som bekant, internationaliserats till slut. Men, i mindre och kanske i en annan grad än vårt eget land?

Oslo verkar inte lida av samma djupa, svåra New York-komplex som huvudstaden i vårt land (den som på fullt allvar döpt sig själv till The Capital of Scandinavia utan att fråga de andra om lov…förlåt tjatet om detta, men jag är inte färdigprovocerad).

Och norrmannen verkar inte vilja slit-å-slänga sina egna rötter och sin identitet i samma hastighet som IKEA gör nya kataloger.

Rätta mig gärna om jag har fel, men den nästan desperata förändringsbenägenhet som präglar Sverige i modern tid hittar jag inte på våffelkalasen hos släkt och vänner i mitt andra hemland (japp, jag är svorsk).

Därför är det kanske inte så konstigt att Lindström (och hans inte helt obetydlige vän tillika mix-medhjälpare Todd Terje) helt undviker att försöka haka på rådande subtrender i dansmusik, utan väljer en egen väg in bland sin i huvudsak analoga maskinpark.

Och möjligen är det också därför han inte bara döpt sångerna till olika lokala maträtter utan också betitlat dem enligt hur de uttalas på utrikiska?

På låtlistan står det därför ord som ”Fäär-i-kääl”, ”Vös-säkö-rv” och ”Rà-àkõ-st”.

Rätter från den norska matkultur som varit ganska utskälld.

Och ett rike som sägs ha Pizza Grandiosa som nationalrätt (till priset av 229 kronor styck!) eller tycker att det är okej att kalla en majonäs för äkta när den innehåller ett helt grundkit av ”Den Lille Kemisten” med konserveringsmedel och färgämne får kanske skylla sig självt?

Men, bakom menyn som Lindström valt att uppmärksamma i sin musik ryms också en berättelse om ett litet, avlångt och kuperat land.

Maten har kommit från det man kunnat hämta, odla och transportera från berg, vildmark, beten och hav. En inte alltid helt okomplicerad historia i sig. Det vet alla som färdats över berg och fjord i vårt grannland.

Det skvallrar också om ett hårt liv. Några emulsioner på ostron á la finköket Maaemo i Oslo stod inte på norska bord innan oljemiljonerna pumpades upp.

Uttrycket ”Smalhans” – namnet på Lindströms album – är nämligen inte bara en finurlig ordlek med artistens egna förnamn – och liv.

Det är också ett norskt sägning som betyder svåra tider eller fattigdom. Det kommer från tyskan och postades till norska språket via hansan till Bergen på 1600-talet.

Lindströms musik är allt annat än fattig. Likaså det nutida, bitvis fantastiskt förädlade norska köket.

Norge är också allt annat än tomt på pengar. Det är så himla stenrikt att man till exempel har råd att ge landets utlandssatsande artister feta stipendier.

För två år sedan satt jag själv i den jury för Music Export Norway som beslutade att ge honom 900 000 kronor för att sprida sin musik i världen.

Kan det vara något av det bästa jag gjort?

När jag hör ”Smalhans” letar i min egen portmonä efter att ge Hans-Peter minst lika många kronor till.