Årets viktigaste film och vikten av ett bra handskakande. Där har ni hela min bäst-just-nu-topp-två-lista för veckan.

1. Lycka Till och Ta Hand Om Varandra (film)

Den som hänger upp sig på att Bring Me The Fucking Riot…Man-Jens Sjögrens debutfilm handlar om det tacksamma och flitigt förbrukade filmtemat ”plötslig-oväntad-vänskap-mellan-två-helt-olika-människor” riskerar att missa det viktigaste.

Lycka Till-filmen handlar om dig och mig. Om vikten av att våga visa mod. Att bry sig om. Att bjuda på något till andra. På något sätt är hela denna biokväll svaret på den speldosa som Jan Troell öppnar i slutscenen på hans storslagna och fortfarande oöverträffade sverigeskildring ”Sagolandet”. Det spelar ingen roll hur lönsam du är baby, kan du inte förstora ditt livsperpektiv så är du för evigt förlorad…

Att den sedan också råkar vara fint filmad, bjuder på utmärkt skådespeleri, god musik (Markus Jägerstedt som klaviaturar med Robin och Krunegård har gjort filmmusik och till eftertexterna spelas regissörens egna anthem med Sibille Attar på sång som vi visade tidigare i veckan), bra story och svårslagen scenografi gör förstås inte saken sämre.

Mer än så behöver inte jag för att hylla den som det absolut bästa jag sett i år vid sidan om Sugar Man- och Avalonfilmen.

2. Handslaget

Jag vill också slå ett slag för handslaget.

I morse arrangerade den ende personen i vår SVT-korridor som har en Keith Richards-signerad gitarr (Axel Arnö är hans namn) ett litet frukostföredrag med hans kompis, dokumentärfilmar-legenden DA Pennebaker och hans kompanjon och livskamrat Chris Hegedus.

Pennebaker berättade att han alltid undviker advokater och kontrakt inför en filmproduktion.

När han gjorde sin film om Bob Dylan 1965 var överrenskommelsen dem emellan (och den penningkåte managern Albert Grossman) – ett handslag. Något som inte förändrats ett ögonblick under årens lopp eller när den släpptes på nytt på DVD 2007.

Och så har det fortsatt. Oavsett om han skildrat George Bush-administration eller David Bowie.

I handslaget ligger det – enligt Pennebaker – något starkt, nästan giftemålslikt – som man inte kan komma åt i juridiskt fikonspråk. Och något som skapar något avgörande i relationen mellan den som filmar och filmas. Efter man skakat hand är dokumentären liksom inte längre bara Pennebakers egen…

Jag förstår varför han aldrig setts som en besökande journalist utan som en ”i sällskapet” under sina inspelningar. Varför han inte blivit ovän med dem han porträtterat.

Minns att den film jag och Mathias Engstrand gjorde om Kent för tolv år sedan också bara byggde på en näve.

Och hur skivbolagsdirektören Daniel Miller kontrakterade Depeche Mode (som Pennebaker dokumenterat i ”101″-filmen) till sitt skivbolag Mute utan 101 ton kontrakt.

Jag tror på handslaget.

Inte bara för att komma överrens utan för att…ja, hur säger man det här… det är ett enkelt, rakt och fint sätt att säga saker på. Som man inte får alltid sagt på andra sätt.