Malmö ikväll och Stockholm imorgon. Sedan finns inte Nasum längre. Jag ringde upp basisten Jesper Liveröd. Han gruvar sig inför lördagens avskedsmiddag som sätter punkt på den återförenade gruppens osannolika världsturné. Dessutom har jag plockat fram en gammal intervju från tevearkivets grindcore-avdelning.

Såhär presenterade jag ett av mina favoritband – Nasum – i programmet Studio Pop 2003. Jag hade följt dem en tid och tyckte det var en fest att få till en intervju till programmet. För, helvete vad bra det lät om ”Helvete”, deras då senaste skiva.

Som ni hör i den efterföljande diskussionen hörde det inte direkt till vanligheterna att grindcore serverades i storteven på bästa sändningstid.

Året därpå dog Örebrobandets sångare Mieszko Talarczyk i tsunamikatastrofen. Sedan dess har Nasum varit ett band som förföljts av sorg.

- Nasum blev liktydigt med Mieszkos död, säger Jesper Liveröd när jag nådde honom på telefon i Malmö i förmiddags. När vi bestämde oss för att spela ihop igen ville vi vända det och lyfta fram energi, känsla och våra åsikter.

- Det har varit helt sjukt, berättar han vidare om turnén. Vi har haft väldigt roligt själva, men allt har också varit stort och väldigt rörande. Man tycker att grindcore är en liten marginaliserad del av musiken och så möter vi alla dessa människor i hela världen som har en stark relation till Nasum.

Det har gått två år sedan gruppens grundare, batteristen Anders Jakobson, samlade medlemmarna på en restaurang i Stockholm. Där togs beslutet om att göra en sista turné.

Två månader senare började de repetera och den 11 maj var det premiär för turnén som tagit dem runt USA, Asien, Australien och Europa.

- Det tog ett halvår att bestämma vilka låtar vi skulle ha med. Det var ett Kill-your-darling-deluxe-problem. Även om låtar som ”Löpandebandprincipen” spelas då och då har vi utgått mest från våra fyra album, berättar Jesper och fortsätter:

- Det roligaste är att det kan bli ett sådant satans mangel…det är så man knappt hinner med. Jag brukar stå och fnissa ibland, man fattar inte vad som händer, skrattar han.

Mottagandet blev varmare än vad de kanske väntat sig. Hårda karlar som står och gråter. Japaner som ger presenter. Och en barnfamilj som flög från Peru till Los Angeles för att se spelningen. Samt ta bilder för att skicka hem till mormor.

Det hörs att Jesper, som när vi talas vid, just tar en kopp försenat elvakaffe på KB i Malmö (där gruppen spelar ikväll), fortfarande är tagen av uppståndelsen.

- Det är grindcore, ingen världsfred vi håller på med…

Mieszko må vara borta (han är ersatt av Keijo Niinimaa från Rotten Sound på turnén), men hans minne har följt med i turnébussen.

Innan premiärkonserten i våras besökte bandet hans grav och under resans gång har många minnen dykt upp ”varje dag”. Det kan vara allt från sångarens passion för paddling till besök av hans gamla vänner på spelningar. Så sent som igårkväll dök en av gammal flickvän till Talarczyk upp i Berlin.

Men trots lyckad återförening blir det ingen fortsättning på Nasum. Konserten på Debaser Medis i Stockholm imorgon blir den allra sista.

- Det är råvemodigt, men det finns inte en chans att någon av oss överväger att göra någonting under namnet Nasum någonsin igen. Nasum som band, ja, hela vår idevärld, tar avstånd från det.

Jesper skruvar sig inför morgondagen; ”det kommer att bli emotionellt”. De har inte riktigt bestämt sig för hur de ska skiljas, men det lutar mot att gå till samma restaurang där de tog beslutet om återförening sommaren 2010:

- Jag tror det blir så. Och att vi beställer in samma sorts maträtter som då. Och samma sorters bärs…