”Varenda dag ifrågasätter jag” – Peter Morén om viljan att skapa något betydelsefullt
PSL-Per har träffat en albumaktuell dalmas vars smak kanske inte är riktigt i fas med tiden alla gånger, och som söker ett roande, utmanande och meningsfullt artistskap som passar just honom. Se – och läs – intervjun här!
Vi pratar länge om var vi ska ses.
Och hans eventuellt framtida karriär inom hiphop.
Till slut enas Peter Morén och jag om att Stockholms Central är bra.
Fast, vi borde kanske ändå ha valt Lappkärrsberget?
Det var till studentlängorna vid universitetet Peter Bjorn and John-mannen flyttade när han blev Stockholmsbo för ungefär 15 år sedan.
Och det är hit han återvänder i ”Orsak och verkan”, en av sångerna på hans nya och tredje soloalbum ”Pyramiden”.
- Det är min favorittext på skivan, den känns som poesi, förklarar Peter och minns korridortiden på Lappkärrsberget.
- Jag hade precis flyttat hit och hade inte många vänner. På något konstigt sätt har jag kopplat ihop det hela i sången med Utöya. Om hur en ensam galning kan få de där tankarna…
Han fick den ursprungliga idén till låten i en dröm.
Morén såg en terrorattack utspela sig vid ekhagarna på Norra Djurgården. Och ett sjukhus. Och plötsligt hamnade också PC Jersilds sjukvårdspolitiska roman ”Babels Hus” i berättelsen.
Samt – mitt i allt detta, någonstans – en reflektion på den moderna, IRL-versionen, av den klassiska svenska målningen ”Grindslanten”.
Den som, häromåret, utspelades sig lite på nytt på huvudstadens universitet.
”Är du lönsam lille vän…”, inleder Morén sången som musikaliskt sett är den mest krutrökiga och gitarrdrivna på ”Pyramiden”.
Historien om ”Orsak Och Verkan” är lika mycket manualen till masen själv.
Till en bokälskande, politiskt engagerad, nyfiken och – ja, hur skall jag ringa in honom – musik-rik artist med glimt i blicken.
Som just släppt sitt mest stilblandade album.
Här finns disco, folkpop, rock, ballader och den vackraste harpan (spelad av Stina Hellberg) i svensk pop 2012.
Samt hans hittills bästa spår (”Capri, Cannes & Brighton” lär bli svår att slita ut…)
Allt hålls ihop fint ljudmässigt av producenten Tobias Fröberg. Trots att skivan spelats in vid tre skilda tillfällen under två år.
Och, komponerats och skrivits, i stort sett sedan direkt efter utgivningen av förra soloskivan, hans svenskspråkiga debut, ”I spåren av tåren”.
”Pyramiden” känns modernare än sina två föregångare. Det är som om Peter Morén för varje skiva vandrat vidare i pophistorien.
Från 1957 till 1967 till 1977.
Från folkigt akustiskt till soul och nu new wave.
Blir det syntpop nästa gång?
- Just synthpop tror jag kanske inte, svarar han och fortsätter:
- Jag och Tobias har pratat mycket om att även ifall man experimenterar och blandar måste man bottna i uttrycket. Även om jag gillar mycket gammal synthpop tror jag inte att jag riktigt bottnar i det. PBJ var ju dock lite synth-inspirerade på ”Living Thing”.
- Jag skulle däremot vilja utveckla soulsidan. Jag lyssnar fortfarande mycket på soul, funk och disco. Och annat rytmiskt.
- Om man ska göra något modernare tror jag eventuellt något nästan hiphoppigt, mer modern R’n'B utan att melodierna för den skull blir alltför avskalat minimalistiska utan håller fast vid min mer klassicistiska stil. Det skulle kunna bli intressant. Har faktiskt redan spelat in en ny låt som drar åt det hållet.
Å andra sidan, svänger Morén vidare i resonemanget, så kommer han på scen alltid att vara en, citat, ”pubrockare”. Och han har också tankar om att göra en mer folkrockaktig skiva. Kanske instrumental med fiol och ståbas?
- Jag älskar att se band som spelar i nuet med publiken och sig själv som bollplank med inslag av improvisation, som inte förlitar sig på ljusshow och backingtracks. Det ger mig mycket mer både som artist och åskådare. För att jämföra med film, många gillar actionfilmer eller sci-fi med ”special effects”. Jag gillar oftast mer pratiga relationsdramer eller Papphammar-slapstick.
Riktigt lika förändringsbenägen är han inte i texternas innehåll. Den forne bibliotekariestudenten sjunger om vikten av att skriva ett brev istället för sms, om rötterna i byn och om vardagen.
Peter Morén är på inga sätt en bakåtsträvare.
Men han applåderar inte all snabb, nästan tvångsmässig samhällsutveckling som blivit så urtypisk för landet vi bor i under modern tid.
I alla fall inte den glödlampskonspiratoriska marknadsekonomin. Eller skövlandet av vår jord.
När vi ses på Stockholms Central flyr vi, reflexmässigt och utan att prata om saken, undan centralhallen vid åsynen av den helt missanpassade kritvita skitfula minimalistvägg som någon stackare rest och delförstört den mer än hundra år gamla byggnaden med.
Vi hamnar på ett kafé vid utgången istället. Och ler. Ofta. För även om Peter tar upp en del allvarligheter i sin musik så har humor betydelse.
Kanske därför inte så konstigt att en av hans musikaliska upptäckter, sedan högstadietiden, är Robert Broberg. En munter, ordladdad röst i svensk pop.
- Hans sjuttiotalsgrejor är nakna, utlämnande och hudlösa. De är deppiga men ändå nära humorn, eller kanske ännu mer galghumorn. Man sätter skrattet i halsen, säger Peter.
Peter själv har stått på scen på scenen i 13 år. Det har hänt en del i hans liv sedan han och Bjorn, ja, medmusikanten och superproducenten Björn Yttling, började spela i Piggy In The Middle i Västerås (ett förstadie till Peter, Bjorn and John).
Peter har spelat i The Plan, i stjärngruppen Tutankamon, med andra artister och solo. Även om han är övertygad att han kommer att hålla på med musiken livet ut ligger det ett lite lutherskt tvivel och lurar:
- Varenda dag ifrågasätter jag ifall det jag gör är värt något. Det måste ju vara värt något för mig personligen, rent egoistiskt.
Jag undrar hur hanterar han den sortens bataljer till vardags? Och hur ser han på framtiden?
- Det är en ständig balansgång. Rättfärdiga värdet av det man skapar. Att det ska förtjäna sin plats i flödet via någon slags konstnärligt värde som i slutändan är helt subjektivt. Och att det samtidigt ska roa mig, utmana mig och hålla mitt intresse vid liv.
- Plus att allting inte kan gå back hela tiden och den typen av skivor jag tycker om att skapa knappast är gratis.
- Jag känner att ju äldre jag blir desto viktigare blir båda dessa delar, att innehållet ska ha substans OCH att jag ska känna mig konstnärligt tillfredsställd. Helt enkelt eftersom livet är ändligt, man har inte all tid i världen, så man måste ta den tillvara.
- Min smak är kanske inte i fas med tiden och därför kan jag inte räkna med något och det kan skapa tvivel. Hittills har jag haft en otrolig tur och det har köpt mig tid. Jag funderar fortfarande på hur jag ska skapa en roll och ett artistskap som passar just mig där alla dessa bitar får plats. För man kan inte bara beställa en färdig plan som passar alla. Det är individuellt. Och allt sånt här förändras ständigt också hela tiden.
Han är kluven till den hitjakt som råder i musikbranschen:
- Jag gillar ju pophits men att medvetet jobba mot att göra pophits blir för mig lätt själlöst. Jag vet bara att när jag står på scenen och sjunger mina låtar och allt stämmer, vilket det förstås inte alltid gör, då mår jag riktigt bra och känner mig hemma. Men jag är absolut inte främmande för att bara musicera på deltid i framtiden om livspusslet skulle kräva det. Hellre det än kompromissa för mycket med sig själv. Jag är också öppen för mer och mer samarbeten åt alla håll och kanter. Tror bara det är utvecklande.
PS! Rätt filmklipp publiceras imorgon.
