Veckans Tips: Satan’s Wrath

Det är dags att leva som man lär, det är dags att införa ”Veckans Tips”.

Jag fick ju en uppenbarelse när jag var med på radio för några veckor sen. Och egentligen är ju hela PSL ett enda stort musiktips, men just den här sektionen kommer att vara reserverad för album (nya och gamla, såna jag är sist att med upptäcka och bortglömda gobitar) som ej bör missas. Ingen analys. Ingen objektivitet. Bara rent, oinsatt hyllande.
Först ut är:

Satan’s Wrath
”Galloping Blasphemy”
Satan’s Wrath består av Tas Danazoglou (du känner honom som ”han med ansiktstatueringarna i Electric Wizard”) och gitarristen Stamos K. Och vissa kanske tror att man tröttnat på nya band som gör old school black metal nu, men det gör man inte eftersom det är den absolut bästa sortens black metal och ingen borde någonsin ändrat på något från början. Det är själva grundformulan, och Satan’s Wrath har lärt sig den utantill.
De gör brutal hårdrock inspelad på första tagningen, med growliga-vokaler, små galoppmetall-sektioner och lån från sena Dissection, vilket så klart inte gör något, tvärtom. Men där finns också element av alla de där banden som förgiftade jorden i årsskiftet 2004-05 (OBS bästa, moderna metal-vintern): Craft, Nattefrost, Ljå, Ofermod. Eller så kanske de bara låter som Possessed rakt av.
Men framför är det som om Satan’s Wrath bara tagit alla hårdrockslåtar man gillar och slagit ihop dem till nio nya. Och det kan ju så klart verka simpelt och tjuvigt, men det är samtidigt catchy som satan och om det inte är trasigt varför laga det?
Bästa låten är ”Satan’s Wrath” som Henke Palm från In Solitude och Pig Eyes spelar ett gitarrsolo på. Och visst sa Tas en massa saker i senaste numret av Terrorizer som fick mig att tänka ganska mycket på hur osympatiskt det är bita handen som föder en, och visst är är titlarna hurtiga och skojfriska, men samtidigt så går det ju liksom inte att kritisera ett sånt här band för att vara punchiga raggare. Det är ju det som är hela poängen.
Jag får ont i nacken bara av att tänka på hur bra det kommer att vara att se dem live.

Av Elin Unnes i Nyheter

I gave her my heart, she gave me a pen

Jag utser härmed Peter Gabriels baleariska 1986-ballad ”In Your Eyes” – med polarpristagaren Youssou N’Dour på gästvokaler – till dagens gamla låt, mest för att få påminna/tipsa om den klassiska filmen den är ledmotiv i. (Läs mer…)

Den romantiska komedin ”Say Anything” från 1989 är Cameron Crowes regidebut, en av tio filmer med både John och Joan Cusack i rollerna (dock ingen Susie, Ann eller Bill Cusack – som mest hittar jag fyra av syskonen i samma film – Grosse Pointe Blank – nån som vet nån med full pott?), plus Frasiers pappa, Jeremy Piven med page, Lili Taylor med brustet hjärta och en The Clash-T-shirt i avgörande biroller. Och så underbara huvudrollsinnehaverskan Ione Skye (Diane), som har ett perfekt sent 80-talsutseende och sportar väldigt mycket lavendelila på ett föredömligt modernt vis.

”A brain trapped in the body of a gameshow host”. Diane i lavendellila.

Den tredje huvudrollen, bredvid kärleksparet Ione (Diane) och John Cusack (Lloyd) spelas för övrigt av Lloyds rock. Sällan har en rock gjort så mycket för att placera en film i en tid och för att – kombinerad med den tidigare nämnda Clash-tröjan och ett intresse för kickboxning – göra hans svar på Dianes pappas fråga ”What are your plans for the future?” så himla ödesmättat för pappan.

”I plan to spend as much time as possible with Diane”.

Här spelas den, ”In Your Eyes”, i en i ordets alla bemärkelser klassisk rockscen som har blivit memad bortom all sans.

Och här är låten tillsammans med något av ett spoilermontage.