Sedan Narkotikakommissionen i Gävle uppmanat Parks & Resorts att inte arrangera några fler reggaefestivaler i Furuvik har diskussionen kring svenska myndigheters hantering av evenemang och utövare av musikaliska genrer åter aktualiserats. Finns det en koppling mellan vissa musikstilar och knark? Nedan skriver Jonas Grönlund om skillnaden på drogromantik och drogromantik, och om en debatt fylld av flummiga argument.

I samband med att Madonna agerade hejarklacksledare åt Avicii i våras kritiserades popikonen för sina öppna knarkreferenser.
Madonna frågade publiken om de träffat Molly. Molly är knarkengelska för MDMA, den aktiva kemiska substansen i ecstasy. Madonnas senaste album heter ”MDNA”.

Med tanke på svenska myndigheters hårda syn på drogromantik inom musiken – ni kanske minns rabaldret kring Labyrints avlysta spelningar förra året och ett antal rappande narkotikaliberaler från Amerika som fått påhälsning på hotellrummet – hade i alla fall jag förväntat mig obligatoriska kissprov under Madonnas framträdande på Ullevi i somras. Men förvånande nog har ingen jag pratat med några sådana minnen från konserten.

Den enda tidning som i samband med spelningen rapporterade om drogromanserna i toppen av den popkulturella näringskedjan var Svenska Dagbladet. I artikeln gavs mängder av illustrerande skolboksexempel på knarkreferenser i låtar med allt från The Beatles och Veronica Maggio till Sean Paul och Kylie Minogue.

Tobias Brandel och SvD hade naturligtvis rätt. Drogromantik i poplåtar är inget nytt eller unikt för vissa genrer. Det finns överallt.

Att politiker och myndighetspersoner gör skillnad på drogromantik och drogromantik blev än en gång tydligt när Gävle Kommuns narkotikakommission nyligen uppmanade ägarna till Parks & Resorts i Furuvik att inte tillåta Uppsalas utvandrade reggaefestival att fortsätta arrangeras i kommunen, vilket SVT:s Kulturnyheterna tidigare rapporterat om.

Det oroande med debatten kring Furuviks reggaefestival är hur godtyckliga argument – ja, flummiga helt enkelt – som används av inblandade politiker, myndigheter och kommunala tjänstemän. Det tycks och tros och slungas fördomsfulla generaliserande antaganden som aldrig bekräftas med fakta.

Så här såg det ut i Furuvik sommaren 2012

Fakta är att polisen grep 135 personer misstänkta för narkotikabrott i samband med reggaefestivalen. Det motsvarar 1 procent av de totalt 13000 besökarna. Det är en mindre andel än om de plockat en genomsnittlig medborgare på gatan. Enligt Folkhälsoinstitutets rapport ”Narkotikabruket i Sverige” från 2011 hade 1.4 procent av svenskarna, 2 procent av männen och 0.9 procent av kvinnorna, använt narkotika de senaste 30 dagarna.

Ändå valde narkotikakommissionen på Gävle kommun att kalla reggaefestivalen för ”narkotikafestival” och antog att de 135 misstänkta ”naturligtvis” bara var ”toppen på isberget och ett mått på hur många ingripanden och beslag polisen hann med”.

Om det stämmer eller inte lär vi förstås aldrig få veta. Men enligt Philip Lalander, professor i socialt arbete på Malmö högskola som intervjuades i ovan nämnda SvD-artikel, finns inga vetenskapliga belägg för att vissa musikgenrer, exempelvis reggae, lockar en högre andel narkotikaanvändare eller att drogromantik i musiken leder till ett ökat narkotikabruk bland lyssnarna.
Lalander menar istället att sådana påståenden och agerande från myndigheter kan verka kontraproduktivt genom att förstärka kopplingen mellan vissa musikstilar och knark.
– Genom hårdbevakningen kan man hjälpa till att stärka relationen mellan musikstilen och droganvändande. På 90-talet beskrevs rejv inte som ett sätt för unga att dansa sida vid sida utan klassiska raggningsmönster, utan det sattes likhetstecken mellan rejv och ecstasy. Det kan göra att folk tänker att för att vara en äkta rejvare måste man ta ecstasy, berättade Philip Lalander för Svenska Dagbladet.

Att politiker, kommunala tjänstemän och andra myndighetspersoner direkt eller indirekt tycker till om kulturarrangemangs lämplighet är tveksamt. Att de agerar inkonsekvent och godtyckligt ger sig ut på musikaliska och subkulturella korståg beväpnade med fördomar, är direkt olämpligt och något som i längden riskerar att kväva vitala kulturella uttryck.
Självklart ska kulturutövare och kulturkonsumenter följa lagen. Men om lagstiftningen används som slagträ för att preventivt döma ut och kollektivt skuldbelägga en viss typ av arrangemang måste den ses över på nytt.

Jonas Grönlund är frilansjournalist och sedan tidigare PSL-skribent, bland annat i Jamaicabloggen.