Nya knappar och apparater är inte det allra, allra viktigaste i Familjens liv just nu. Det är istället något som Neil Young sa. Och Familjens egen familj. Ikväll spelar Johan T i Falun. Jag har hälsat på honom i studion.

Septembersolen skiner snällt över industristockholm när vi ses, Johan T Karlsson och jag. Det har gått sju år sedan historieboken om hans enmansorkester Familjen började skrivas.

Sju år, tre album och otaliga spelningar sedan hässleholmaren slutade leva på bidrag, jobba som personlig assistent och istället började sprida sitt själfulla, synnerligen urskånska hemmabygge till partyelektronika till en fest som bara blivit större och större. I Sverige, Norden och på några andra håll…

Vi ses i hans lilla studio. Det är två år sedan vi träffades senast här. Jesper Dahlbäck (som också huserar här, liksom Albin Myers med flera) har av ombyggnadsskäl flyttat ut sin stadiga skivhylla i källargången. Annars känner jag igen mig.

Försöker se vad som hänt i rummet, men de mesta är ganska likadant. Bortsett då från det vi pratar om i den lilla skakiga folklivsskildringen ”Hemma hos Familjen, fast 2012″ som ni kan se här nedan.

Samt det faktum att vi inte hittar hans lilla skulptur av ”Lille Mats”. En legendarisk snapphane som härjade i Johans härad för några hundra år sedan. Och som, såklart, oavsett vad han själv säger, är en sann andlig vägvisare för studioinnehavaren själv.

Sladdar och bråte! Var kan den vara?

Det har redan tjajats (för?) mycket om hans sydlighet. Inte minst undertecknad ryckte återigen upp rötterna då jag recenserade senaste albumet ”Allt på rött” i Kulturnyheterna häromveckan. Men, det är så svårt att frångå det.

Jag repriserar mig själv: Johan T Karlsson är fortsättningen på en tradition som vi hittar hos Peps Persson, Kal P Dal eller varför inte hos Timbuktu? Han är den osannolika länken mellan dagens rättframme plåtpoet Johan Jönsson och romantikern Gabriel Jönsson.

Men det kanske handlar mer om en attityd än en direkt geografisk plats?

Familjen-faderns förmåga att vara elektronikens – för att citera en av den svenska pophistoriens viktigaste ord – slashas (= någon som gör precis vad han vill med de traditioner han rör sig i, vare sig han vill det eller ej) är intakt sedan dag ett.

Annars har en del hänt. På nya albumet breddar sig göingegossen musikaliskt. Han berättar större historier. Och han låter rösten ta mer plats än någonsin tidigare.

Sådant föds, som bekant, inte alltid ur de apparater och knappar som omger oss i det lilla rummet där väggprydnaderna talande nog består av en bygdebonad från södern och en tolv år gammal Aphex Twin-kalender.

Jag minns hur vi möttes på tåget till Göteborgs Filmfestival i vintras. Hur han berättade om att han blivit pappa, men också om att livet varit jobbigt och svart.

Samma natt såg jag honom göra sin första spelning med Familjen efter ett längre uppehåll på festivalens stora invigningsfest.

Det var första gången jag såg Johan vackla en aning. Det var inte samma kulsprutekalasande på scenen som vanligt. Men mitt i den ganska korta konserten spelade han en helt ny, ofärdig, och inte helt igenom familjentypisk låt – ”Väger ett andetag”.

Just det; ”Väger ett andetag”. Är det inte en av de vackraste namnen på sånger någonsin?

Den doftar nyfödd också. Över hela nya skivan finns små referenser till hans nya liv som pappa.

- Jag har inte riktigt längre tid till att ligga vaken över ifall jag ska dra upp reglarna 0.6 decibell upp eller ner, skrattar Johan och berättar vidare vad som hänt inom andra områden:

- För två år sedan fick jag ett stort fotointresse. Jag blev helt manisk. Jag köpte massa saker. Och mycket analogt.

- Sedan fick jag avsmak. Jag blev en analog taliban…helvete, jag höll på att bli en gubbe i safariväst.

Utifrån det, och annat som hänt, började Johan hitta ett nytt sätt att göra musik. Om hans popmusik tidigare varit, citat; ”en catwalk, minutiöst genomarbetad med varenda detalj uttänkt och genomarbetad” gick han i motsatt riktning.

Till snabbare och lättare produktioner.

Mot infall och det direkta.

- Skivan är det mest positiva och ärliga jag gjort. Och den minst färdiga, förklarar T Karlsson. Jag har slutat spela in innan jag varit helt färdig. Det har jag gjort för att bråka med mig själv.

- Jag såg en intervju med Neil Young för något år sedan. Han pratade – givetvis – om native americans. Och jag minns särskilt hur han berättade om varför de aldrig knöt sina mattor helt färdiga, helt perfekta. Om de skulle gjort det hade gudarna blivit upprörda…

Bortsett från det nya vi hör på ”Allt på rött” har det också skett medlemsskiften i bandet. Familjen är fortfarande en enmansorkester med ständige (och synnerligen betydelsefulle) följeslagaren Andreas Tilliander som medmusikant på scen. Plus den helt nyrekryterade Per Nordmark. Känd från bland andra Fireside och Kriget.

- Han har mer humor än jag och Tille (Tilliander, elektroredaktörens anm.) tillsammans. Han tycker att Familjen är ett punkband. ”Ni har ju inte ens ljudtekniker” skrattade han första gången vi spelade ute, säger Johan.

Annars strör han lovord om sin vän Martin Sköld. Hur han tycker det är ”enormt inspirerande” att sitta i studio hos kentbasisten i Mariefred.

- Det är inte många människor jag ser upp till, menar Familjen-Johan, han är en av de få.