Hiphopen vs. toppkommentatorn – Hasan Ramic om rappens möte med den svenska mittfåran

I TV4:s X Factor får den svenska tv-publiken se rappare som Grit Licks, Malcolm B och Adam Kanyama uppträda för domaren Ison Glasgow . Aldrig tidigare har svensk hiphop haft ett så stort medialt fönster, och dess steg in i folkhemsrutan har inte passerat tittarna obemärkt. Hasan Ramic skriver på PSL här nedan om smygrasismen i kommentarsfälten och om en scen vars verkliga X Factor snarare är ungar med mobiltelefoner än ett tv-program.

I en krönika på Aftonbladets Kultursida gör journalisten Niklas Strömberg två mycket korrekta observationer: svensk hiphop är stor, och TV-mediets behandling av svensk hiphop har varit ganska obefintlig. Och med tanke på att det är en genre som har ett veckovis radioprogram, en välbesökt onlineblaska och en community som har tiotusentals användare är det ganska märkligt att tv inte har insett den svenska hiphopens folklighet förrän de senaste två åren. Petters och Timbuktus medverkan i TV4:s Så Mycket Bättre har nästan enbart föregåtts av Dogges ”Cykel På Köpet”-reklam. Nu sitter rapparen Ison Glasgow som jurymedlem i X Factor, och programmakarna lovar att ta hiphop på allvar.

Malcolm B i X Factor

Ganska omgående efter att Strömbergs krönika åkte upp började intelligensen att hagla i Aftonbladets kommentarsfält. Den sedvanliga blandningen mellan komisk oförståelse för vad hiphop egentligen är och en ganska unken smygrasism som hävdar att vita svenskar är oförmögna till hiphop, har kryddats med enstaka tillrop om att ”det var bättre förr”. Att slå sig in i den svenska mittfåran och dess medier innebär också att utsättas för mittfårans kritik och ”Toppkommentatorns” granskande blick. Det rör sig inte om någon slags storm, direkt, men de röster som hörs tydligast är röster av okunnighet och ovilja att acceptera en kulturyttring som man ser som främmande eller larvig.

Jag läste nyligen två mycket intressanta artiklar om hiphopens nuvarande tillstånd i dess ursprungsland: Zadie Smiths intervju med Jay-Z i New York Times, och en artikel i Spin Magazine som handlar om avsaknaden av hiphop av den hårdare skolan på de amerikanska topplistorna. Båda är berättelser om en rebellkultur som har hamnat i popmittfåran. Den ena handlar om en begåvad artist som, med hjälp av sin musik och sitt skarpa affärssinne, har blivit en generations röst och lyckats sno åt sig en bit av den hyperkapitalistiska kakan. Den andra handlar om hur musik som en gång i tiden hade rykte om sig att vara hård, kantig och politiskt inkorrekt nu är strömlinjeformad pop, som serveras i portionsförpackningar, redo att slukas med extra socker. I USA är hiphop både en mångmiljardindustri och en permanent del av populärkulturen.

I Sverige finns ingen sådan industri. Det finns ingen självgjord mogul som äger en del av ett basketlag, och det finns ingen topplistedominans. Visst, vi har Petter som har bilspons, och vi har Dogge som har cykel på köpet, men i Sverige görs hiphopkarriärer på ett helt annat sätt. Den svenska hiphopen är ständigt utsatt för en stenhård självsaneringsprocess. Här byggs karriärer på youtubevisningar och popularitet ”bland kidsen”. Det är ungarnas mobiltelefoner som är den svenska hiphopens riktiga X Factor. Sverige är välsignat med en hiphoppublik som har bra smak, och det mesta som inte håller måttet försvinner liksom av sig självt. Visst krävs det en hel del slit och i vissa fall till och med en knuff från ett stort skivbolag för att kunna leva på hiphop i Sverige, men i många fall, åtminstone under den här sidan av 00-talet, har bra musik och järnvilja räckt. Det är vad som har gjort Ison Glasgow själv så populär som han är, och att han faktiskt kan delta som jurymedlem i en tv-sänd talangjakt. Svensk hiphop är fortfarande kantig och rå och inte helt utan kontrovers. Till exempel är Labyrint Sveriges största hiphopgrupp just nu och Kartellen, med sin gangsterrap, skördar miljoner youtubevisningar.

Niklas Strömbergs beskriver passionerat rapparen Malcolm Brandins uppträdande i X Factor. Jag vet inte hur det har gått för Malcolm i tävlingen, och hur hans framtid på Sony Music (skivbolaget bakom X Factor) ser ut. Men jag hoppas att exponeringen han får leder till större saker för honom och jag hoppas att han får en karriär. Jag vet själv inget om att någon annan rappare har lyckats göra karriär via en talangjakt, varken i Sverige eller internationellt, och det talar emot honom. Sony och X Factor bedriver en affärsverksamhet, och alltings syfte här är inte att få hiphop att se bättre ut för en bredare publik. De vill hitta en artist värd att satsa på, och något de kan tjäna pengar på. De har redan signat en låt med rap i, nämligen Grit Licks ”Fest Hos Abdullah”, som finns att höra i ett spotify nära dig.

Grit Licks – ”Fest Hos Abdullah”

Jag är glad att Ison och Malcolm B får vara med i tv. Jag vill att Svensk hiphop ska vara del av popmittfåran, om inte annat så för pengarnas skull. Om det sker genom hiphopens egna självsaneringsmaskin, av tonåringars smartphones eller via X Factor spelar ingen roll. Så länge Toppkommentatorn blir provocerad så vet vi att den svenska hiphopen gör någonting rätt.

Hasan Ramic är skribent i bland annat Nöjesguiden.

Ps. Här har vi en till halvetablerad rappare som dyker upp i X Factor i kväll:

Av Hasan Ramic i Åsikter