Girls, Girls, Girls
Välkommen till ett ickefeministiskt inlägg.
Imorse, över två rallarhalvor med ägg, läste jag Kristin Lundells krönika i Svenska Dagbladet om Martha Gellhorn, en av världens främsta krigskorrespondenter. Martha rapporterade från alla de jävligaste krigen, körde bil med blodflaskor i baksätet till skadade och bar upp mycket tunt stickade tröjor över skrynkliga skjortor. Hon har bland annat sagt ”Unless they are immediate victims, the majority of mankind behaves as if war was an act of God.” Kristin tipsade om HBO-filmen ”Hemingway & Gellhorn” som handlar om Martha och hennes kille, så nu gör jag det med.
Några sidor senare dök det upp en notis om att man hittat ett nytt foto som kanske föreställer Emily Dickinson, den amerikanska poeten som levde som en eremit och skrev som en gud. Hon publicerade bara sju dikter under sin livstid, men när hon dog hittade hennes syrra 1 775 dikter till. Inte konstigt att hon inte hann gå ut så mycket. Det här nya fotot blir alltså det andra någonsin på henne som vuxen.
Och runt allt det här, medan jag läste och tittade och tuggade rallarhalvor, hängde minnet av Jack Whites konsert på Hovet igår. Han spelade med ett band bestående av trummisen Carla Azar, pianisten Brooke Waggoner, danska Maggie Björklund på pedal steel och annat löst kvinnfolk. Det kändes lite som om systrarna Lisbon fått musikaliska superkrafter och startat ett rockband.
Ok, det var allt för nu. Jag vara bara tvungen att dela med mig. Eftersom jag gillar tjejer så himla mycket. Nästan lika mycket som Mötley Crüe tror jag.
Det handlar inte om jämnlikhet. Jag totalfavoriserar.
